Samtiden.com

Du är här

The Big Lie. Exposing the Nazi Roots of the American Left. Del I

PDF version

Dinesh D'Souza är en av USA:s mest kända konservativa debattörer och författare. D'Souza har författat ett tjugotal böcker och regisserat fem dokumentärer.
I två på varandra följande artiklar ska vi kika lite närmare på The Big Lie. Exposing the Nazi Roots of the American Left (Regnery Publishing, 2017). I boken beskriver D'Souza det som han kallar "den amerikanska vänsterns fascistiska och nazistiska rötter".
I denna inledande artikel diskuterar vi D'Souzas syn på fascism och nazism. I den avslutande artikeln dyker vi huvudstupa ner i amerikansk politik.

The Big Lie

Transferensbegreppet

Transferensbegreppet kommer från psykologisk teori. Det beskriver hur en patient som har egenskaper som denne skäms över projicerar dessa på terapeuten. En sadistiskt lagd patient kommer således att uppfatta terapeuten som hänsynslös och en patient som gärna ljuger kommer att beskriva terapeuten som en notorisk lögnare.
Transferens är ett vanligt förekommande fenomen i politisk debatt. Detta är inget som vi ska förvåna oss över. Politiker är, trots allt, människor.
Ungdomarna i Vänsterpartiets ungdomsförbund är ett exempel. Vänsterungdomarna säger sig kämpa för ett samhälle som inte är grundat på egoism. Det räcker emellertid med att skrapa lite på ytan för att se att denna välvilja endast är fasad och i realiteten döljer en djupt liggande själviskhet.
Vad är egoism? Egoism innebär inte endast att man prioriterar sina behov, utan att man gärna gör det på andra människors bekostnad. Ungdomarna i Ung vänster säger: jag tänker inte betala min bussbiljett eller mitt gymkort om jag kan skyffla över kostnaden på någon annan.
Vad är detta annat än ren och skär egoism?
Att det handlar om transferens blir synligt när ungdomarna ska förklara varför de ska slippa ta ansvar för sina liv. Således kräver de inte endast att andra ska betala deras gymkort och bussresor. De hävdar på fullaste allvar att de som inte axlar denna kostnad av fri vilja är själviska. Istället för att tillstå sin egoism, anklagar ungdomarna sin omgivning för att vara egoistisk.

Rasist- och fascistkortet

Amerikansk vänster har under en lång period varit på offensiven. Dess framgångar har dock inte berott på goda argument, utan på att man har lyckats att skrämma människor till tystnad. Istället för att debattera sakfrågor har man satt i system att beskylla sina motståndare för rasism eller fascism.
Målsättningen med politisk debatt är sällan att övertyga kontrahenten om att denne har fel. Oftast är syftet att övertyga publiken om att motståndaren har fel.
Det intressanta med rasist- och fascistkortet är att de inte är argument i strikt mening. Avsikten är inte att övertyga menigheten om att meningsmotståndaren har fel i en sakfråga, utan att denne är moraliskt depraverad och att personer som sympatiserar med denne också de är moraliskt depraverade.
Målsättningen är ett karaktärsmord, inte ett argument.
I boken och filmen Hillary's America granskade D'Souza rasistkortet. Konservativa anklagas regelmässigt för rasism. Det sägs till exempel att det var Republikaner som slogs för segregation och Jim Crow. Detta är inte sant. Det var Demokraterna som segregerade södern och försvarade slaveriet. Ku Klux Klan (KKK) var det Demokratiska partiets väpnade gren. Ett år innan det amerikanska inbördeskriget bröt ut, ägdes Amerikas samtliga fyra miljoner slavar av Demokrater.
När Demokrater skyller denna historiska rasism på Republikaner, gör de sig följaktligen skyldiga till transferens.
Efter Hillary's America blev det svårare för vänstern att använda rasistkortet. Numera har vänstern övergått till att använda det så kallade fascistkortet. Istället för att beskylla sina motståndare för rasism, hävdar man att de är fascister eller protofascister. Det är i huvudsak denna tillvitelse som D'Souza diskuterar i The Big Lie.

Socialister är väl antifascister?

D'Souzas målsättning är att beröva vänstern fascistkortet. Hans avsikt är att visa att vänstern har använt fascistkortet i syfte att upprepa det konststycke som de under många år utförde med rasistkortet: projicera sina synder på omvärlden.
Fascistkortet baseras på en dikotomi. Socialism och fascism sägs vara oförenliga storheter. Uttryckt på ett annat sätt: man kan inte vara socialist och fascist.
D'Souza inleder därför med att beskriva hur fascismen växte fram ur en debatt mellan socialister. Hans tes är att om fascisterna var socialister och fascismen en metod med vars hjälp socialismen skulle räddas, kollapsar den ovan refererade dikotomin. Socialism och fascism är då inte längre två inkompatibla politiska paradigm. Kampen mellan socialister och fascister blir då istället en kamp mellan konkurrerande fraktioner inom den socialistiska rörelsen.

Marxismens kris

Den fascistiska åskådningen var en produkt av en debatt mellan marxistiska teoretiker om hur socialismen skulle räddas.
Skälet var att den klassiska marxismens samtliga prediktioner hade fallerat. Marx hade förutspått att proletariseringsprocessen skulle skapa en allt större arbetarklass. I realiteten minskade arbetarklassen i storlek. Den av Marx förväntade proletariseringen av medelklassen hade inte heller den ägt rum. Kapitalisterna blev fler, inte färre. Fattigdomen ökade inte. Tvärtom: människor fick det stadigt bättre. Inte heller skärptes klasskampen.
Hårdföra marxister som Lenin, Mussolini och Giovanni Gentile insåg att det var orealistiskt att förvänta sig socialistiska revolutioner i väst.
Lenin menade att marxismen behövde kompletteras med en teori om imperialism. Framtida socialistiska revolutioner skulle äga rum i fattiga länder i tredje världen och ha karaktären av statskupper utförda av revolutionära avantgarden.
Mussolini och Gentile var övertygade om att marxismen måste modifieras om socialismen ska segra i Väst.

Nationalismen är socialismens räddning

Benito Amilcare Andrea Mussolini, var inte endast socialist, han var Italiens mest kända socialist och en av Europas mest omtalade socialister. Mussolini var Il Duce för Italiens socialister innan han blev fascistledare.
Han var heller ingen högersocialist. Han stod så långt till vänster att han erhöll ett gratulationskort från Lenin efter det att han hade grundat fascistpartiet år 1919.
Mussolinis övertygelse om att marxismen behövde modifieras var inte grundad i teoretiska spekulationer, utan i praktiska erfarenheter. Mussolini hade varit soldat under första världskriget och upptäckt att människor inte är beredda att dö för den sociala klass som de tillhör. Däremot har de inget emot att sätta sina liv på spel för fosterlandet.

BM

Benito Mussolini. Källa: Wikimedia.

För marxisten Mussolini kom denna insikt som en chock. Han ville först inte tro sina ögon: över hela Europa anslöt sig socialister till sina nationella arméer för att försvara sina respektive hemländer.
Mussolini blev sakta men säkert övertygad om att nationen var marxismens akilleshäl. Marx hade sagt att arbetaren inte har ett fosterland. Mussolini insåg att Marx hade fel på denna punkt. Kampen för det socialistiska samhället måste vara förbundet med en kamp för nationen. Det är, förklarade han, inte möjligt att mobilisera människor för klasskamp enkom.
Skälet är att människor inte primärt definierar sig i klasstermer utan i termer av språk, kultur och historia. Den socialistiska teorin måste därför kombinera två element: nation och socialism. Kort uttryckt: socialismen måste bli nationalsocialistisk.
Detta innebar att klasskampsbegreppet fick en ny innebörd. I klassisk marxism står kampen mellan arbetarklass och borgarklass. Det fascistiska samhället antas ha övervunnit denna antagonism. De olika klasserna sägs ha kommit samman och bildat en union i vilken de har ställt sina krafter till allmänintressets förfogande. För Gentile och Mussolini stod klasskampen inte mellan arbetare och borgare, utan mellan exploaterande och proletära nationer och Italien beskrevs, inte överraskande, som en exploaterad nation.
Mussolini och Gentile var inte ensamma om att komma till fascismen från den socialistiska vänstern. Samtliga av fascismens nyckelfigurer var socialister.
Det var ingen tillfällighet. Hitler brukade säga att det var enklare att rekrytera kommunister än liberaler till den nationalsocialistiska rörelsen. Skälet var att även om det existerade skillnader mellan kommunisternas och nationalsocialisternas syn på det socialistiska samhället, var de inte himmelsvida. Det handlade i båda fallen om socialism. Socialister som anslöt sig till Hitlers rörelse ansåg inte att de hade övergett sin barndomsdröm. Istället upplevde de att de hade blivit medlemmar i en organisation som kunde förverkliga denna dröm.

Fascism, nationalsocialism och rasism

Hitler beundrade Mussolini. Som ung man hade han skrivit till Mussolini och bett om en autograf, men blivit nekad. När han blev diktator lät han placera en byst av italienaren i sitt kontor.
Mussolini hade inte mycket till övers för Hitler. Han avfärdade Mein Kampf som oläslig. Han beskrev Hitler som en grammofon som kan spela maximalt sju låtar. Mussolinis aversion saknade inte rationell grund. Han visste att även om Hitler hyste stor aktning för honom, avskydde han vanliga italienare. Italienare var inte arier i Führerns ögon.
Ett annat och viktigare skäl var att Mussolini var ointresserad av Hitlers rasbiologiska spekulationer. Hitlers socialism var grundad på ras. Stalins socialism var grundad på klass. Mussolinis socialism var baserad på etnicitet.
För Mussolini hade ras inget med biologi att göra. Istället betecknade ordet en gemensam livsform.
Den italienska fascismen var av det skälet inte antisemitisk. Judar var tvärtom överrepresenterade i den fascistiska rörelsen. Mussolinis älskarinna var judinna. Roms rabbin stödde Mussolini. Inte heller fanns det några utrotningsläger i Italien.
Efter det att Italien hade allierat sig med Tyskland, lät Mussolini publicera ett rasistiskt manifest. Manifestet skilde sig från tyska manifest i samma genre i det att det inte definierade "ras" i biologiska termer, men likväl sanktionerade det diskriminering av judar. Många fascister chockades av utspelet och tog avstånd från det. En av dem var Mussolinis vän och vapendragare, Giovanni Gentile.
D'Souza menar att Mussolinis antisemitism var strategiskt betingad. Det var Tyskland som bestämde den fascistiska agendan i Europa. Mussolini hade inget emot judar och han betraktade Hitlers antisemitism som kvalificerat nonsens, men Italien befann sig i krig och han behövde Hitlers hjälp.
Han publicerade därför ett rasistiskt manifest samtidigt som han i hemlighet obstruerade den tyska folkutrotningspolitiken. När Hitler krävde att Italien skulle utlämna judar i av Italien ockuperade områden, beordrade Mussolini sina diplomater och militärer att negligera ordern. Inte en enda italiensk jude deporterades.

Nationalsocialist eller nazist?

Under en kort period efter kriget var Hitler statsanställd. Hans uppdrag gick ut på att övervaka politiska rörelser som spred subversiva idéer. I september 1919 beordrades Hitler att gå på ett möte organiserat av det Tyska arbetarpartiet. På mötet talade Gottfried Feder på temat: "Hur och på vilket sätt ska kapitalismen elimineras?". Hitler blev så hänförd av Feders tal att han blev medlem i det parti som han var satt att bevaka. Som dess ledare ändrade han sedan partiets namn till Tysklands nationalsocialistiska arbetarparti.
Mussolini kallade sig aldrig nationalsocialist, Hitler undvek ordet "fascist". Därmed uppkommer följande problem: om Hitler kallade sig nationalsocialist, varifrån kommer då uttrycket "nazist"?
Hitlers parti var ett revolutionärt vänsterparti med tydlig socialistisk profil. Det var ett bekymmer för den traditionella vänstern, inte minst efter kriget då människor i väst insåg omfattningen av nationalsocialisternas brott. Det fanns en uppenbar risk att människor skulle koppla ihop socialism och folkmord.
Vänstern började av det skälet att hävda att nationalsocialismen tillhörde den politiska högern. Man började kalla nationalsocialisterna "nazister".
Detta var naturligtvis nonsens.
I NSDAP:s partiprogram krävdes nationaliseringar av stora företag, statlig kontroll av bankväsendet, möjligheten att expropriera makt utan kompensation och förbud mot inkomster som inte är arbetsrelaterade.
Detta var socialistisk politik, inte liberalism eller konservatism.
Inte heller var fascism och nationalsocialism reaktionära rörelser. De var, i likhet med marxismen, framåtblickande ideologier.
Dessutom var de kollektivistiska projekt. Medan liberaler ansåg att den enskilda individens val ska respekteras och konservativa var övertygade om att människans natur lägger hinder i vägen för radikala, sociala projekt, ville nationalsocialister och fascister, i likhet med sina kommunistiska kritiker, skapa en ny människa.

Den fascistiska staten

Mussolini utvecklade den fascistiska ideologin i samarbete med Gentile. Gentile var, i likhet med Mussolini, marxist och föraktade den liberala demokratin. Skälet var, förklarade han, att den är individualistisk. Det borgerliga systemet gynnar egenintressen och främjar därigenom egoism.
Mot detta ställde Gentile den sanna demokratin eller det fascistiska systemet.
"Fascism" betyder "kollektivism". Det fascistiska samhället är ett samhälle i vilket alla drar åt samma håll. I den meningen liknar det en familj.
En familj utmärks inte endast av att medlemmarna uppfattar den som en enhet och sätter dess intressen i första rummet, den karakteriseras också av att gruppens medlemmar ofta sätter ett likhetstecken mellan sina intressen och enhetens intressen.

GG

Giovanni Gentile. Källa: Wikimedia.

Det fascistiska samhället var modellerat med familjen som referenspunkt. Det antogs överbrygga klyftan mellan privata och publika intressen. Under fascismen skulle individen se staten som en förlängning av sig själv. Allmänintresset skulle bli oskiljaktigt från egenintresset.
Rudolf Hess brukade säga: "Tyskland är Hitler, Hitler är Tyskland". Italienska fascister skanderade: "Mussolini är Italien, Italien är Mussolini".
Därmed kan vi också förstå varför fascismen betonade nödvändigheten av ideologisk konformitet. Familjer utmärks av ideologisk konformitet och eftersom den fascistiska staten är uppförd med familjen som förebild, kommer också den att utmärkas av ideologisk likformighet.
Gentile menade att utbildningssystemet bar huvudansvaret för den ideologiska likformigheten. Det var dess uppgift att plantera det fascistiska fröet i den uppväxande generationen.
För liberaler och konservativa är "totalitarism" ett negativt klingande ord. För Gentile och Mussolini var det tvärtom ett ord med positiva associationer. Det betecknade ett samhälle som tar hand om alla. Det är ett samhälle som inte har några styvbarn. Om vi håller det i minnet, förstår vi varför allt var politik i det fascistiska samhället. Hur skulle staten kunna axla detta enorma ansvar om den inte hade total makt och hur skulle den kunna ha total makt om inte allt var politik? Nationalsocialismen var inte annorlunda i detta avseende.
Nationalsocialister brukade säga att under nationalsocialismen är endast sömnen en privat angelägenhet.

Nästa artikel

I nästa artikel ska vi kika lite närmare på hur D'Souza fördjupar kritiken av dikotomin fascism-socialism. Hans tes är att socialism och fascism inte endast är idéhistoriskt besläktade med varandra, att vår tids socialister inte endast tillhör en rörelse med ett fascistiskt förflutet, utan att dess moderna politiska praktik är präglad av fascistiska idéer.
Mer om detta i nästa artikel.