När vi dör, händer något mycket speciellt. En del skickas till himlen, andra slängs ned i helvetet. Åtminstone tror de flesta kristna detta. Det är en märklig idé och i denna artikel ska vi leka med denna tanke.

Helvetet i medeltida målning. Källa: Wikimedia.

Identitetsproblemet

Det som gör Alzheimers sjukdom så otäck är att den destruerar patientens minne och i dess förlängning, dennes identitet. Till slut vet patienten inte vem hon eller han är.

Låt oss nu göra ett kort tankeexperiment.

Anna är rättroende katolik och drabbas av Alzheimers. Halvvägs in i sjukdomen och i ett drömlikt tillstånd irrar hon ut sig i trafiken, blir påkörd och avlider. Anna var en god människa. Hon tänkte och handlade enligt Bibeln. Vad händer nu med henne?
Hon kommer till himlen, eller hur? Frågan är emellertid vad det innebär. När vi säger att goda människor kommer till himlen och att dåliga människor hamnar i helvetet, använder vi identitetstermer. Om vi säger “Anna är i himlen”, menar vi inte att vem som helst är i himlen. Det är Anna som är där och när vi dör och om kommer till himlen och om vi träffar henne, kommer vi att känna igen henne. Men Anna hade Alzheimers. Hon vet inte vem hon är, hon vet inte vem du är. Identitet är nämligen förbundet med minne.

Det reser emellertid ett intrikat problem.

Det faktum att vi kan känna igen henne är inte samma sak som att hon kan känna igen sig själv. Anna hade Alzheimers sjukdom när hon dog. Hon hade förlorat kontakten med sig själv. Vi känner igen henne. Hon har samma ansikte, samma kroppsform, men som person har hon upphört att existera.

Vad följer därav?

Om Annas minne är raderat, är det verkligen Anna som kommer till himlen? Frågan är relevant eftersom identitet förutsätter ett intakt minne. Men det finns ett annat och allvarligare problem. Gud är nämligen perfekt. Om Gud är perfekt, kan han endast skapa perfekta ting. Eftersom himlen är Guds skapelse, måste den vara perfekt. Alzheimers har alltså ingen plats i himlen.
Troende säger att sjukdomen inte följde med Anna till himlen. Den stannade kvar på jorden eller kanske bara upplöstes. Det är teorin om själen.

Teorin om själen

En möjlig lösning på problemet är alltså att Anna lämnade Alzheimers bakom sig när hon kom till himmelriket. Frågan är emellertid vad “Anna” refererar till i frasen “Annas själ kom till himlen”. Varför säga “själen”, varför inte säga “Anna”? Svaret på den frågan är att människor inte sägs vara själ, de sägs ha en själ. Detta indikerar att Anna inte är identisk med den själ som hon har. Om Gud hade släppt in Anna i himlen, hade vi kunnat säga: “Nu är Anna i himlen”, men vad ska vi säga om han i stället släpper in något som hon har? Frasen “Anna har en själ” pekar på, som vi redan har framhävt, att Anna och hennes själ är olika saker. Om Gud endast släpper in Annas själ i himlen, är Anna inte insläppt.

Själen i ett fenomenologiskt perspektiv

Vi kan även kika på problemet ur ett fenomenologiskt perspektiv. Jag har, enligt den katolska doktrinen om arvsynden, en syndfull natur. Mina karaktärsdefekter är inte tillfälliga eller reparerbara. De utgör en del av mitt DNA och går därför i arv. Jag har ärvt min syndfulla natur.
Samma problem uppstår därmed. Om någon frågar mig “Vem är du?”, kan jag endast svara med referenser till min syndfulla natur. Jag har ingen som helst upplevelse av mig själv som själ eller ens som innehavare av en själ.

Kommer du till himlen?

Det leder till ett nytt problem. En troende kan säga att jag har en själ och att den kommer till himlen, men det är inget som jag kan uppleva eftersom jag inte är identisk med min själ. Jag upplever därför inte min själs resa till himlen som min resa till himlen.

I Mark Twains novell, Captain Stormfield’s Visit to Heaven, dör huvudrollsinnehavaren, Elias Stormfield, och reser på en komet till himlen. Besöket blir en besvikelse. Eftersom himlen är perfekt förändras den inte. Det dröjer inte länge innan Stormfield är uttråkad.

Men om du inte är identisk med själen, dvs. med det som antingen kommer till himlen eller skickas till helvetet, är det inte du som kommer till himlen eller till helvetet. Kanske ville Twain gyckla med kristendomen, men du kan endast bli uttråkad om du är identisk med dig själv och det förefaller inte vara fallet. Det innebär också att himmel och helvete inte fungerar som det är tänkt. Goda belönas inte, onda straffas inte. Om jag inte är identisk med min själ, är det inte jag som kommer till himlen eller straffas med helveteseld. Därmed kollapsar kristendomen som moraliskt projekt.