Samtiden.com

Slaget om Thermopylae

Persien under Darius den store var gigantiskt. Det var lika stort som dagens Förenta staterna och omfattade en femtedel av världens befolkning. År 499 revolterade ett antal grekiska stadsstater i mindre Asien mot det persiska styret. Aten backade upp upprorsmakarna med krigsskepp och flera städer brändes ned till grunden under upproret. Efter det att atenarna hade lämnat skådeplatsen återupprättade Darius successivt sitt välde. För att förhindra att incidenten upprepades beslutade perserkungen att invadera Grekland. Den första straffexpeditionen kollapsade på grund av dåligt väder. Med sitt andra försök lyckades Darius nå det grekiska fastlandet, men tvingades se sina trupper bli nedgjorda av grekiska infanterister under slaget om Marathon.
Fyra år efter slaget om Marathon dog Darius och efterträddes av sin son Xerxes. Xerxes hade samma ambition som fadern: grekerna skulle tuktas. Grekland skulle inlemmas i det persiska imperiet. Under fem år byggde han upp den mäktigaste här som samtiden hade skådat och satte den i rörelse mot Grekland. Herodotos skriver att Xerxes' armé var så enorm att varhelst den stannade för att släcka sin törst, lämnade den uttorkade floder efter sig. År 490 tog den persiska armén sig över Hellespont, det sund som ligger mellan nuvarande Turkiet och det grekiska fastlandet för att sedan färdas till fots och per häst söderut. Över 1000 krigsskepp eskorterade marktrupperna:
Den persiska uppmarschen var oroväckande av flera orsaker. Atenarna hade goda skäl att anta att perserkungen hade för avsikt att jämna deras stat med marken och förslava alla som han inte lät avrätta. Men den uppseglande krisen var också illavarslande på grund av dess möjliga långsiktiga konsekvenser. Grekland var den västerländska civilisationens vagga. Det var i Aten som det demokratiska styrelsesättet såg dagens ljus för första gången. Det var även i Grekland som man experimenterade med filosofi och litteratur och där nya sätt att se på konsten, människan och historien växte fram. Om Grekland blev en persisk provins, skulle det påverka hela den europeiska kontinentens framtid. Konsekvenserna av en persisk seger var närmast oöverskådliga.

Thermopylae

Grekerna förstod tidigt att inga stadsstater ensamma skulle kunna motstå Xerxes' enorma här. Någon form av allians var nödvändig om perserna skulle kunna stoppas. På Spartas och Atens initiativ kallades de grekiska stadsstaterna till en kongress i Korint. Målsättningen var att ena de grekiska stadsstaterna mot perserna. Endast 70 av Greklands drygt 700 stadsstater hörsammade invitationen. De flesta stadsstater underkastade sig Xerxes' krav eller undvek att ta ställning i konflikten. Kongressen beslutade att Aten skulle ansvara för den marina krigföringen, medan Sparta skulle ta befälet över markstyrkorna. Grekerna hade följt den persiska arméns rörelser och gissade att den hade för avsikt att utnyttja passet vid Thermopylae för att kunna att sig till Aten så snabbt som möjligt. Thermopylae var ett smalt pass med berg på ena sidan och klippor med utsikt mot Egeiska havet, på den andra sidan. Om grekerna barrikaderade sig i passet, skulle perserna inte kunna utnyttja sin numerära överlägsenhet. En trupp på drygt 5000 man under ledning av den spartanske kungen Leonidas avsattes för att försvara Thermopylae.

Foto: Fotis Kerasaridis

Passet i Thermopylae idag. Klicka här för att se Thermopylae i Google Earth

När grekerna anlände till bergspasset upptäckte de att perserna hade slagit läger några kilometer norr om passet. Xerxes väntade fyra dagar på att grekerna skulle slå till reträtt. Han trodde till en början inte sina ögon. Inbillade sig grekerna verkligen att deras lilla trupp skulle kunna utmana hans gigantiska armé? Ett sändebud som skickats till grekerna med instruktionen att beordra dem att lägga ner sina vapen, tvingades återvända tomhänt. "Molòn lábe!" (Kom och ta dem!), hade grekerna trotsigt svarat. På den femte dagen var perserkungens tålamod slut och han beordrade två kontingenter på drygt 10 000 man att tillfångata grekerna. Spartanerna hade formerat sig i en så kallad falang och tusentals perser stupade på deras långa spjut. I syfte att demonstrera sitt dödsförakt bröt sig grupper av spartaner emellanåt ut ur falangen för att ta sig an de framstormande persiska soldaterna med svärd.
Perserna tvingades till en förödmjukande reträtt. Xerxes var rasande och satte in sina elitstyrkor, men inte heller de förmådde göra något mot det väl förskansade spartanledda försvaret. Den persiska offensiven hade gått i stå. Endast ett mirakel kunde rädda perserkungen från total förödmjukelse.
Det grekiska försvaret hade en akilleshäl. Grekerna visste om att det fanns en bergstig som ledde runt passet. Om perserna lyckades finna den, skulle de kunna smyga upp bakom grekerna och således omringa dem. För att förebygga den eventualiteten hade Leonidas lämnat kvar en mindre trupp med uppgift att bevaka stigen. Perserna var också helt ovetande om bakvägen tills en grekisk bonde vid namn Ephialtes erbjöd sig hjälpa dem mot en smärre summa pengar. Bonden visade perserna vägen som lyckades genomföra en överraskningsattack mot den grupp soldater som Leonidas hade tilldelat uppgiften att bevaka stigen. När Leonidas blev informerad om att en större grupp persiska soldater hade tagit sig runt passet, beordrade han alla utom de 300 spartanerna att slå till reträtt. Att evakuera samtliga var uteslutet. Det persiska kavalleriet skulle hinna upp och utplåna de flyende soldaterna. Någon måste hålla passet. Det var dock ingen tillfällighet att Leonidas bestämde att just hans män skulle slåss till sista blodsdroppen. Den spartanska kulturen lämnade inget utrymme för feghet. Spartanerna var dock inte ensamma kvar i bergspasset när perserna inledde attacken. Soldater från grannstaten Thespia valde att göra gemensam sak med spartanerna trots att de visste att det var ett självmordsuppdrag.

Foto: Fotis Kerasaridis

Monument över thespianerna.

När Xerxes hade frågat sin rådgivare Demaratus om det fanns någon grupp greker som skulle kunna tänka sig att utmana honom, hade Demaratus frågat perserkungen om han ville ha ett uppriktigt svar eller ett som förnöjde honom. Enligt Herodotos uppmanade Xerxes honom att säga sanningen och Demaratus förklarade att Sparta aldrig skulle ge sig frivilligt. Spartanerna kommer, oavsett om oddsen talar till deras för- eller nackdel, att slåss till sista man:

First then, no matter what, the Spartans will never accept your terms. This would reduce Greece to slavery. They are sure to join battle with you even if all the rest of the Greeks surrendered to you. As for Spartan numbers, do not ask how many or few they are, hoping for them to surrender. For if a thousand of them should take the field, they will meet you in battle, and so will any other number, whether it is less than this, or more.
... O king, that if I told you the truth, I would displease you. But since you wanted the truth, I am telling you what the Spartans will do. One-against-one, they are as good as anyone in the world. But when they fight in a body, they are the best of all. For though they are free men, they are not entirely free. They accept Law as their master. And they respect this master more than your subjects respect you. Whatever he commands, they do. And his command never changes: It forbids them to flee in battle, whatever the number of their foes. He requires them to stand firm - to conquer or die.

Xerxes hade skrattat åt Demaratus och påpekat att grekerna befann sig i ett hopplöst numerärt underläge, men efter två dagar av intensiva strider insåg han att Demaratus hade förmedlat en viktig insikt: spartanerna skulle aldrig ge sig levande.
Grekerna var nu omringade och hade därför inte möjlighet att utnyttja falangens fördelar, men istället för att retirera längre in i passet valde de att gå i närkamp med perserna. Omringade av tusentals perser och utan något att förlora slogs de som djur. De persiska befälhavarna förstod att priset för att tillintetgöra grekerna på klassiskt sätt med svärd och spjut skulle bli extremt högt. Xerxes var inte odelat positiv till att sätta in bågskyttar mot infanterister. Spartanerna föraktade krigföring på distans och betecknade det som omanligt och fegt. De hade av den anledningen inga egna bågskyttar och heller inga möjligheter att försvara sig mot sådana. Xerxes hoppades också in i det sista på att han skulle vinna slaget om Thermopylae med traditionella medel, men i valet och kvalet mellan att förlora ännu fler soldater och att låta bågskyttar nedgöra grekerna, valde perserkungen det sistnämnda. Skur efter skur av pilar regnade ner över de försvarslösa spartanerna och thespianerna tills de samtliga låg döda på marken bland drivor av likaledes döda perser.

Foto: Fotis Kerasaridis

Kolonos kulle.

Xerxes beordrade sina mannar att leta upp Leonidas kropp, att skära huvudet av den och fästa det på en påle. Därefter lät han begrava lejonparten av de persiska soldater som stupat vid passet - detta för att inte omvärlden skulle kunna se hur totalt förödmjukade perserna hade blivit av den lilla grekiska kontingenten.

Efterspel

Ur en strikt militär synvinkel var den grekiska insatsen vid Thermopylae ett misslyckande. Perserna tog sig efterhand genom passet för att sedan mörda och vandalisera sig fram hela vägen mot Aten - en stad som de praktiskt taget jämnade med marken. Däremot fick den en enorm moralisk och symbolisk betydelse. Spartanerna hade satt ett exempel för resten av Grekland. Utan deras mod hade det grekiska motståndet förmodligen kollapsat i förtid och Grekland blivit en provins i det persiska imperiet. Istället reste sig grekerna och besegrade perserna vid Salamis och Plataea.
Fyrtio år efter slaget om Thermopylae återfördes Leonidas kropp till Sparta där han gavs en statschefs begravning. På den kulle där spartanerna hade fallit placerades en sten med en inskription av den grekiske poeten Simonides:

Go tell the Spartans, thou that passest by, that here, obedient to their laws, we lie.

Foto: Fotis Kerasaridis

Uppe på Kolonos kulle: en sten med Simonides epitet.

Samtliga fotografier är publicerade med tillstånd från Fotis Kerasaridis.

Sidor

Prenumerera på Samtiden.com RSS