Samtiden.com

Fallet David Irving III

I förra artikeln tittade vi lite närmare på historieprofessorn Richard Evans granskning av David Irvings arbeten. Evans slutsats var att det är uppenbart att Irving medvetet manipulerar fakta i syfte att rentvå Hitler och nationalsocialismen. Håller Evans kritiska granskning av Irving streck? I denna avslutande artikel om David Irving skall vi kort sammanfatta Irvings korsförhör av Evans. Vi skall också ta upp Irvings syn på Auschwitz och Österrikes beslut att döma honom till tre års fängelse.

Irving versus Evans

När Irving inledde korsförhöret av Evans var det många som undrade om Irving skulle lyckas att besvara Evans kritik och återta initiativet. Irving visade sig emellertid vara pinsamt dålig på att försvara sitt livsverk. Det är uppenbart att Irving inte visste hur han skulle hantera kritiken. Han hade aldrig blivit utsatt för en lika detaljerad granskning som den som Evans presenterade i sin rapport David Irving, Hitler and Holocaust Denial.
Inte ens Irvings mest inbitna supporters kunde undgå att notera att den kontroversiella historikern inte kunde vederlägga den kritik som hade anförts mot honom. När Hitler säger att Europas judar skall "evakueras", hävdar Irving att vi måste ta Hitler på ordet. Har Hitler sagt att judarna skall deporteras, kan det inte betyda något annat än att Führern vill skicka dem österut eller möjligen till Afrika. Ordväxlingen om den så kallade Wannseekonferensen är belysande för Irvings totala brist på vilja att överväga alternativa synpunkter:

Irving: Now we will tackle the topic, Professor Evans. We will try to mutually and jointly arrive at some conclusion as to what was discussed in these deliberations. There were two meetings of importance early in 1942, were there not? There was the Wannsee conference on January 20th 1942?
Evans: Yes.
Irving: And there was this follow up conference on March 6th 1942?
Evans: Yes.
Irving: Both of them, effectively, chaired by the Reichssicherheitshauptamt, by Heydrich?
Evans: Yes.
Irving: And with representatives of a not very high level from all the Ministries involved in the Jewish problem?
Evans: Yes.
Irving: The Wannsee Conference, I do not think we need to look at in this context, unless you particularly want to make any comments about it? Your submission is, of course, that the Wannsee conference discussed the killing operations because Eichmann admitted this under interrogation, is that correct?
Evans: That is right, yes. It certainly reached - there was a very elaborate lengthy discussion of what should be treated, how the Jews of Europe should be treated, and the memorandum - the minutes of the Wannsee Conference speak in terms of evacuation and so on from all countries of Europe, even those which were not yet under the Germans' control. Eichmann said later when he was in the hands of the Israelis that, of course, that is the language used about evacuation disguised the fact that people had been talking about killing.
Irving: Disguised it from whom, from the general public or from each other?
Evans: From anybody who should be, from anybody who should get the minutes of the Wannsee Conference.
Irving: I am only going to dwell a minute or two on the Wannsee Conference, Professor. Your basis for saying that it was disguised language and euphemisms is only the Eichmann interrogation in 1961, is that right? None of the other participants backed him up on that?
Evans: Well, one can infer from the fact that large scale killings of Jews were already going on, that that is what is meant by evacuation.
Irving: Yes, but none of the other participants, probably about a dozen of them, were questioned about this after the war, when questioned under various conditions either by myself or by the American or the British interrogators, confirmed what Eichmann had said, the killing was talked about.
Evans: No, I think it is unlikely that they would wish to do so.

Det är viktigt att förstå hur totalt Irving misslyckande var. Evans hävdade inte endast att Irving har fel i sak, han påstod också att Irving, med vett och vilja, har förfalskat data i syfte att rentvå Hitler och nationalsocialismen. Irving lyckades inte bemöta någon av dessa anklagelser på ett trovärdigt sätt.

Irving och Auschwitz

Auschwitz spelar en central roll i historierevisionismen. Det är den plats där flest judar mördades. Det är också det största och mest kända av de tyska koncentrationslägren. Ytterligare en orsak är att stora delar av lägret fortfarande är intakt och att det således kan beskådas av turister. Det är därför ingen tillfällighet att historierevisionister världen över ifrågasätter Auschwitz' betydelse i den moderna historieskrivningen.
Som vi påpekade i förra artikeln förnekade Irving inte förintelsen i den första upplagan av Hitler's War (1977). Irving var förvisso historierevisionist, men han samarbetade inte med andra revisionister och hans syn på andra världskriget sammanföll ofta med den konventionella visdomen. På en punkt gick det dock en demarkationslinje mellan Irving och den traditionella historieskrivningen: Irving accepterade inte teorin att judeutrotningen var beordrad av Hitler. Istället menade han att det var Himmler och SS som låg bakom morden. Himmler hade inte endast gått bakom Führerns rygg, han hade dessutom agerat på tvärs med Hitlers order. Enligt Irving var Hitler nämligen judarnas oförvägna vän.
Hitler's War uppmärksammades av revisionister och år 1980 erhöll Irving en inbjudan från Kalifornienbaserade Institute for Historical Review att tala på en konferens. Irving tvekade. Det skulle dröja till 1983 innan Irving accepterade att delta i organisationens aktiviteter. I sitt tal på The International Revisionist Conference samma år sade Irving att Hitler hade varit så upptagen med kriget att han inte hade haft tid att reflektera över vad som hände i öst. Dock ville Irving inte gå så långt att förneka att Auschwitz var ett utrotningsläger. Irving var förvisso en historierevisionist, men en mjuk sådan.
Den franska litteraturvetaren Robert Faurisson tillhör historierevisionismens mest hårdföra falang. Faurisson hade noterat att Irving hade anslutit sig till huvuddragen i den konventionella historieskrivningen i Hitler's War och han uppmanade därför Irving att bevisa att förintelsen hade ägt rum. Irving antog inte Faurissons utmaning. Irving kände sig fortfarande osäker i umgänget med förintelseförnekarna i Institute for Historical Review. Inte minst oroade han sig över konsekvenserna av eventuell negativ publicitet. Irvings försiktighet kunde dock inte dölja att han åsiktsmässigt hade närmat sig den hårda falangen inom rörelsen. I Hitler's War hade Irving hävdat att det var Himmler som, bakom Hitlers rygg och i strid med dennes uttryckliga vilja, hade iscensatt folkmordet. Till och med Irving insåg att teorin inte var särskilt plausibel. Himmler och Hitler stod, trots allt, varandra relativt nära. Tanken att SS-ledaren hade beordrat sin organisation att mörda miljontals människor utan att först informera Führern, var extremt långsökt och Irving började överväga alternativa förklaringar.
Irving presenterade istället en ny teori enligt vilken morden hade begåtts av namnlösa brottslingar, kriminella personer och ligor som agerat på eget bevåg. Bakom den nya teorin lurade dock hypotesen från Hitler's War: Führern var inte engagerad i folkmordet, han visste inte om vad som pågick.
Under en föreläsningsturné år 1986 träffade Irving tysk-kandensaren Ernst Zündel. Zündel hade ett notoriskt dåligt rykte och Irving gjorde sitt bästa för att hålla sig undan, men det dröjde inte mer än ett år innan de två männen hade funnit varandra. Zündel var åtalad för hets mot folkgrupp och frågade Irving om han kunde tänka sig att ställa upp som expertvittne. Irving tvekade. Hitler's War hade medfört att Irving hade fått problem med att distribuera sina böcker och han var orolig för att ett deltagande i rättegången skulle kunna bidra till ytterligare olägenheter.

Leuchterrapporten

År 1988 reste amerikanen Fred Leuchter, på uppdrag av Zündel, till Polen och Auschwitz. Zündel var anklagad för hets mot folkgrupp på grund av att han hade förnekat att nazisterna använde gaskammare för att mörda judar och Leuchter, som av Zündel uppfattades som en expert på avlivningsteknologier, hade fått i uppdrag att besöka lägret, i syfte att en gång för alla besvara frågan om Auschwitz verkligen hade varit en dödsfabrik. När Zündel hade fått Leuchters rapport, tog han kontakt med Irving:

Zündel: So I called Florida and I said: "Mr Irving."
Irving: Oh, Ernst, what's up?
Zündel: Well, you know about the trial?
Irving: Yes.
Zündel: I have sent an American gas chamber expert to Auschwitz. He's come back with samples. There was a long silence at the end of the line and he said:
Irving: And?
Zündel: The results are in our favour.
Irving: Ernst, I 'm coming to Toronto. I am coming to Toronto.

Leuchterrapporten var det som fick Irving att slutligen bestämma sig för att stödja historierevisionismen fullt ut. Irving beskrev rapporten som sensationell och hävdade att den skulle komma att, för evigt, förändra synen på det andra världskriget:

anybody that will write history, the history of the Second World War that does not take into consideration what Fred Leuchter has found and unearthed, will henceforth do so at their peril because they will write propaganda. Not history.

Irving var nu övertygad om att gaskamrarna aldrig hade existerat, att de istället var lögner påhittade av den engelska underrättelsetjänsten och avsedda att utnyttjas mot Tyskland i det ständigt pågående propagandakriget. Irving sade att han hade för avsikt att gå till botten med frågan och skriva en bok som, en gång för alla, skulle göra upp med myten om förintelsen. Det blev ingen sådan bok. Istället lät Irving publicera den engelska upplagan av Leuchterrapporten på sitt eget förlag, Focal Point Publications. Han lät också skicka kopior av rapporten till en rad brittiska politiker i hopp om att de skulle ansluta sig till den revisionistiska ståndpunkten. I förordet till rapporten skriver Irving att frågan om Auschwitz' status som dödsläger är avgjord och att det inte finns något att tillägga:

Until the end of this tragic century there will always be incorrigible historians, statesmen, and publicists who are content to believe, or have no economically viable alternative but to believe, that the Nazis used "gas chambers" at Auschwitz to kill human beings. But it is now up to them to explain to me as an intelligent and critical student of modern history why there is no significant trace of any cyanide compound in the building which they have always identified as the former gas chambers.
Forensic chemistry is, I repeat, an exact science.
The ball is in their court.

I realiteten var Leuchterrapporten ett hafsverk. Det dröjde heller inte länge innan naturvetenskapligt utbildade revisionister hörde av sig till Irving och påpekade att stora delar av rapporten kunde karaktäriseras som skräp. Sex månader efter publiceringen av den engelska upplagan av Leuchterrapporten stod det klart för Irving att Leuchters redogörelse var ur vetenskaplig synpunkt fullständigt värdelös. Irving valde dock att inte offentliggöra sina tvivel utan höll istället god min i elakt spel. I en föreläsning 1990 i Tyskland deklarerade den brittiska historikern att förintelsen är vår tids myt:

I say the following thing: there were no gas chambers in Auschwitz. There have been only mock-ups built by the Poles in the years after the war, similar to the mock-ups built by the Americans in Dachau and which they had to demolish. ... But the mock-ups still exist in Auschwitz.

Irving hävdade att "we have been subjected to the biggest propaganda offensive that the human race has ever known" och att propagandisternas viktigaste vapen i desinformationskampanjen var det han kallade "Slagskeppet Auschwitz". Han förklarade också att revisionismens främsta mål därför måste vara att sänka detta krigsfartyg, en gång för alla.
Under en resa i Argentina 1991 kom Irving över de så kallade Eichmannpapperen. Eichmann tillhörde SS och hade ansvar för implementeringen av den tyska politiken gentemot judarna i 16 europeiska länder. 1950 flydde Eichmann till Argentina där han levde i tio år innan han blev kidnappad av den israeliska säkerhetstjänsten Mossad och förd till Israel för att ställas inför rätta. I Eichmannpapperen erkänner den före detta SS-officeren att folkmordet ägde rum på Hitlers order. Eichmann hävdar också att det fanns gaskammare i Auschwitz. Irving lät sig emellertid inte bevekas, utan avfärdade Eichmanns beskrivningar som "hörsägen". Istället förutspådde han att en våg av antisemitism skulle skölja över världen och att Israel skulle gå under eftersom judarna uppenbarligen inte hade för avsikt att överge den för dem så profitabla myten om förintelsen.
Mellan 1993 och 1998 drev Irving allt längre vänsterut på den politiska skalan.
År 1995 publicerade den franska tidningen L' Express en serie artiklar med anledningen av 50-årsminnet av Auschwitz' befrielse. Den artikel som kom att bli mest omdiskuterad var skriven av historikern och journalisten Eric Conan. Conan diskuterade olika aspekter av lägret. Han påpekade att samlingarna av skor och mänskligt hår höll på att förstöras på grund av att lägret inte var utrustat med klimatanläggningar. Ett annat problem var presentationen av anläggningen. Auschwitz befriades av den ryska armén och blev snabbt en bricka i det kalla kriget mellan öst och väst. Den kommunistiska regimen i Polen undertryckte av politiska skäl det faktum att de flesta som mördades i lägret var judar. Dessutom överdrev man antalet offer för den nazistiska politiken. Conan tog också upp till diskussion några av de nybyggnationer eller ändringar som hade genomförts i lägret sedan krigsslutet. Lägrets gaskammare installerades ursprungligen i anslutning till förläggningens bårhus. Utrustningen flyttades emellertid senare till grannlägret Birkenau och anläggningen byggdes om till ett skyddsrum. När Auschwitzmuseet öppnades 1947 hade polackerna rivit skyddsrummet och rekonstruerat gaskammaren, med den uppenbara målsättningen att ge framtida generationer möjlighet att på plats studera den nazistiska dödsmaskinen. Conan påpekade att ombyggnaden av det före detta skyddsrummet lämnade mycket att önska:

Everything there is wrong: the dimensions of the gas chamber, the locations of the doors, the openings for pouring in Zyklon B, the ovens that were rebuilt according to the recollections of some survivors, the height of the chimney.

Situationen förvärrades av att de polska myndigheterna, av politiska skäl, vägrade att erkänna att det som visades besökarna inte var den ursprungliga gaskammaren, utan ett illa genomfört rekonstruktionsförsök. Lipstadts expertvittne Robert van Pelt förklarar:

There are no signs to explain these restitutions, they were not marked at the time, and the guides remain silent about it when they take visitors through this "palpably intact" building that is presumed by the tourist to be the place where it happened.

Conans artikel uppfattades därför av den revisionistiska rörelsen som ett offentligt erkännande från den polska statens sida att den konventionella synen på nazismens brott saknade empirisk grund. Irving beskrev det polska medgivandet som en av den historierevisionistiska rörelsens största triumfer. Han var så betagen av stundens allvar att han till och med skrev ett brev till Tysklands president i syfte att informera denne om det inträffade.
Irvings slutsatser var emellertid förhastade. Det är förvisso sant att den gaskammare som visas upp i lägret är en rekonstruktion, dock är det också sant att det på samma plats tidigare har funnits en gaskammare. Irving nämner inte detta. Irving hävdade också felaktigt att Conans reportage innebar att gaskammarlegenden slutgiltigt hade förpassats till historiens sophög, men Conan uttalade sig endast om gaskammaren i Auschwitz I. Conan ifrågasatte till exempel inte att de hade funnits gaskammare i Birkenau. Dessutom glömde Irving att upplysa sina anhängare om skälen till varför polackerna hade gett sig i kast med att rekonstruera gaskammaren i huvudlägret. Den som läser Irving får uppfattningen att de polska kommunisterna gjorde det av konspiratoriska skäl, vilket inte var fallet.

Eftergift till demokratins fiender

Rättegången mellan David Irving och Deborah Lipstadt är betydelsefull av flera skäl. Lipstadt försatte inte endast Irving i finansiell konkurs, hon krossade också den historierevisionistiska skolans intellektuella pretentioner. Det är förmodligen ingen överdrift att säga att den dag som historierevisionismens historia skrivs, kommer historikerna att framhålla Deborah Lipstadt och hennes medarbetare som dess banemän.
Rättegången ger oss också skäl att reflektera över begreppet "politiskt korrekthet". Begreppet har utvecklats till att bli en veritabel slaskterm och ursäkt för att slippa tänka. Det faktum att en individs åsikter är politiskt inkorrekta är ingen garanti för att de också är i överensstämmelse med sanningen.
Lipstadts seger ger oss dessutom ett välbehövligt perspektiv på Österrikes beslut att döma Irving till tre års fängelse. Tio Europiska länder har idag lagar som gör det brottsligt att förneka förintelsen. Lipstadt visade att moderna, demokratiska samhällen kan hantera auktoritära tendenser utan att tvingas prisge yttrandefriheten. Det är en viktig lärdom.
Men domslutet är även diskutabelt av andra skäl.
Beslutet att internera Irving är kontraproduktivt och kommer, med största sannolikhet, att bidra till att cementera föreställningen bland vankelmodiga ungdomar med vänstersympatier att Irving fängslades därför att samtiden inte tål att höra sanningen.
Domen mot Irving riskerar också att medföra en urholkning av sanningsbegreppets status i det allmänna medvetandet. Kriminaliseringen av revisionismen för med sig att teorier som har verifierats av historiker efter decennier av mödosamt arbete riskerar att bli uppfattade som politiska sanningar.
Förintelselagarna äventyrar människors tilltro till sanningens makt att initiera positiva förändringar. Till grund för kriminaliseringen av revisionismen ligger tvivelaktiga föreställningar om att statliga pekpinnar är nödvändiga för att hindra den obildade och lättlurade befolkningsmajoriteten att hemfalla åt pogromer.
Lagarna påverkar också debattklimatet i negativ mening därför att de tenderar att reducera yttrandefriheten till friheten att ha samma åsikt som staten.
Beslutet att fängsla Irving kan även få tveksamma kulturella konsekvenser. Den europeiska antisemitismen har blivit allt mindre nationalsocialistisk. Irving representerar en ålderdomlig, konservativ antisemitism, medan den antisemitism som idag växer sig allt starkare i Europa är en konsekvens av den muslimska invandringen. För unga muslimer bekräftar domstolsbeslutet det som islamisterna hela tiden har hävdat, att européerna hycklar när de spärrar in kritiker av förintelsen samtidigt som den europeiska pressen ges fria händer att förlöjliga profeten Mohammed.
Kritiken av kriminaliseringen av historierevisionismen skall inte förväxlas med acceptans av den revisionistiska ideologin. Lipstadt har också, vid ett flertal tillfällen, ifrågasatt Österrikes beslut att fängsla den brittiska historikern:

I am uncomfortable with imprisoning people for speech. Let him go and let him fade from everyone's radar screens.

Har då inte fängslandet av Irving fört med sig något positivt? En sak bör nämnas: domen mot Irving har ännu en gång synliggjort att många av de som skriker högt och brett och demokratins och yttrandefrihetens betydelse endast gör det av taktiska skäl. Amnesty är ett exempel. I Amnestys program sägs det att organisationen arbetar för människor som fängslats för sina åsikters skull. Detta är naturligtvis en sanning med modifikation. Amnesty är en typisk vänsterorganisation med invandring och feminism som plakatfrågor. Följaktligen har föreningen inte lyft ett lillfinger för att försvara Irvings rättigheter. Irving är ju "höger"...
Sanningen är den att det inte finns något bättre skydd för minoriteter än vidsträckta demokratiska fri- och rättigheter. Föreställningen att staten kan skydda demokratin genom att inskränka de demokratiska fri- och rättigheterna, förbiser att medborgarna behöver demokratin för att skydda sig mot staten. Domen mot Irving är, av den anledningen, inte en seger för demokratin, utan istället en eftergift till dess fiender.

Sidor

Prenumerera på Samtiden.com RSS