Samtiden.com

The Rage and The Pride

Efter terroristattackerna mot New York och Washington den 11 september 2001, bestämde sig den 74-åriga författaren Oriana Fallaci att det var dags att bryta det löfte om att inte diskutera politik som hon givit sig själv tio år tidigare:

But there are moments in Life when keeping silent becomes a fault, and speaking an obligation. A civic duty, a moral challenge, a categorical imperative from which we cannot escape.

I en nästan 15 sidor lång essä publicerad i Corriere della Sera gick Fallaci till frontalangrepp mot antiamerikanism och politisk korrekthet i allmänhet och islam i synnerhet. Essän gav upphov till en bitter debatt i Europa och Fallacis italienska förläggare Rizzoli övertalade henne att utvidga essän till en bok. Boken - The Rage and The Pride - har sålts i över en miljon exemplar i hemlandet Italien och i över 500 000 exemplar i resten av Europa och har nu kommit i engelsk översättning.

The Rage and the Pride

Oriana Fallaci

Oriana Fallaci föddes 1930 i Florens, Italien. Fallaci har berättat att hon växte upp med böcker och började skriva egna berättelser i nioårsåldern. Som 14-åring gick Fallaci med i den italienska motståndsrörelsen. Efter kriget arbetade Fallaci som reporter på olika tidningar, under en period studerade hon även medicin vid universitetet i Florens.
Tjugoen år gammal började Fallaci arbeta för en av Italiens största tidskrifter Europeo. Hon intervjuade Hollywoodstjärnor som Clark Gable, Joan Collins och Gary Cooper och blev vän med Orson Welles. Fallaci blev krigskorrespondent och rapporterade bl.a. från Vietnam, revolten i Ungern och Gulfkriget. Under en sammanstötning mellan militär och studenter i Mexico city 1968 sårades Fallaci svårt. Hon var så illa däran att sjukvårdarna trodde att hon var död och körde henne till bårhuset där de lämnade henne.
Fallaci blev känd för sitt skönlitterära författarskap, hon föreläste på universitet runt om i världen, men framför allt gjorde sig hon ett namn som hårdför intervjuare. Den tjeckiska författaren Milan Kundera menar att Fallaci är en av den moderna journalistikens pionjärer:

Those interviews were more than mere conversations; they were duels. Before the powerful politicians realized that they were fighting under unequal conditions - for she was allowed to ask questions but they were not - they were already on the floor of the ring, KO'ed.

Fallaci blev den journalist som alla världens ledare ville bli utfrågade av. Hon intervjuade statsmän och religiösa ledare som Dalai Lama, Ayatolla Khomeini, Shahen av Iran, Golda Meir, Ariel Sharon, Indira Gandhi, Deng Xiaoping och Yassir Arafat eller som hon själv brukade kalla en del av dem, "those bastards who decide our lives".
Fallaci kombinerade omfattande kunskaper om sina intervjuoffer med en ofta brutal och kompromisslös intervjuteknik. "Let's talk about war. You're not a pacifist, are you?", frågade hon Henry Kissinger. Kissinger beskrev efteråt intervjun som "the most disastrous conversation I ever had with any member of the press."
Under sina många och ofta långa resor lärde Fallaci känna olika kulturer, men det dröjde ända till mitten av 80-talet innan hon började betvivla islams vänliga avsikter. I en brett upplagd artikel luftade Fallaci sina misstankar:

It was the editorial of a person inured to living with all races and habits and beliefs, of a woman accustomed to opposing any fascism and any intolerance, of a laic without any taboos. But it was also the scream of a Westerner full of indignation towards the idiots who did not smell the bad smell of a Holy War to come, and who tolerated the abuses that the sons of Allah were committing in Europe with their terrorism ...

Hon varnade för de väststödda muslimerna under kriget mot Sovjet i Afghanistan. Fallaci påpekade att de muslimska krigarna skar av armar och ben på sovjetiska krigsfångar medan de senare var vid liv och sålde dessa som troféer på basarerna och att de spelade buskachi, en sorts afghansk polo, med deras huvuden.
Fallaci utsattes för hård kritik och bestämde sig för att inte uttala sig mer i politiska frågor, ett beslut som hon rev upp i och med publikationen av The Rage and The Pride.

The Rage and The Pride

The Rage and The Pride är utformad som ett 130 sidor långt brev till läsaren. Fallaci som är bosatt i New York hävdar att boken kom till efter terroristattackerna mot New York och Washington. I brevets inledning beskriver hon hur hon ser det andra planet krascha in i det södra tornet och hur människor börjar hoppa från fönstren för att undkomma den enorma hettan.
Men det var inte terroristattackerna som var avgörande för Fallacis beslut att bryta det tioåriga löftet att inte delta i den politiska debatten. En bidragande anledning var bilderna från Gaza av dansande, skadeglada palestinier. Ytterligare ett skäl var reaktionerna bland europeiska vänsterintellektuella: amerikanerna hade fått vad de förtjänade: "Good. Americans got it good".
The Rage and The Pride är en ursinnig bok, förmodligen den mest förbittrade bok som har skrivits i ämnet. Det är en anklagelseskrift mot vår tids politiskt korrekta intellektuella och en krigsförklaring mot det Fallaci uppfattar som det muslimska korståget mot den europeiska kulturen. Hon spyr galla över den muslimska världen och den politiskt korrekta kaviarvänstern.

And I am very, very, very angry. Angry with a rage which is cold, lucid, rational. A rage which eliminates any detachment, any indulgence, which orders me to answer them and to spit in their face. I spit in their face.

Civilisationskonflikt?

At my funeral I do not want impure beings. Meaning, animals and women. ... Not even around my grave do I want impure beings. Especially the most impure: pregnant women.
   Muhammad Atta

Fallacis brev är inte riktat till vänsterintellektuella. Hennes målsättning är inte att konvertera meningsmotståndare. Istället vänder hon sig till alla de som inte vågar protestera av rädsla för att bli kallade rasister. Problemet handlar inte om ras, menar Fallaci, det handlar om religion. Det handlar om att väst måste inse att ett nytt korståg har inletts.
I Fallacis bokhylla finns hela den klassiska, europeiska finkulturen representerad: Shakespeare, Goethe, Dickens och Poe. Fallaci avfärdar bryskt Samuel P. Huntingtons tes om en pågående civilisations- eller kulturkonflikt. Vilka två kulturer, frågar hon sig. Västerlandet har den grekiska filosofin: Sokrates, Aristoteles och Platon. Vad har islam bidragit med? Inte särskilt mycket, konstaterar hon. Vilka byggverk i den muslimska världen kan mäta sig med antikens skulpturer och arkitektur, med romartidens amfiteatrar, viadukter och broar? Fallaci pekar på renässansen och upplysningen som banbrytande epoker i europeiskt kulturliv. Är det över huvud taget möjligt att tala om en muslimsk renässans och upplysning? Västerlandet har Bachs, Beethovens och Mozarts musik, Verdi och Puccini. När Fallaci bad Ayatolla Khomeini, den iranska revolutionens andliga fader, att ge ett exempel på muslimsk musik, svarade han: "At most I can concede you a march for the soldiers". Västerlandet är inte endast demokratins och kapitalismens vagga, den vetenskapliga revolutionen växte fram på den europeiska kontinenten:

enough with bullshit, my dear: Copernicus, Galileo, Newton, Darwin, Pasteur, Einstein were not followers of the prophet. Were they?

Är det inte ett pikant faktum att de islamiska terroristerna använder västerländsk teknologi när de utför sina terrordåd? Å andra sidan, vad skulle de annars utnyttja?
I en föreläsning vid American Enterprise Institute för två år sedan deklarerade Fallace att västerlänningar har all anledning att vara stolta över sin kultur:

I call my book a sermon--addressed to the Italians, to the Europeans, the Westerners. And along with the rage, this sermon unchains the pride for their culture, my culture. That culture that in spite of its mistakes, its faults, even monstrosities, has given so much to the world. It has moved us from the tents of the deserts and the huts of the woods to the dignity of civilization. It has given us the concept of beauty, of morals, of freedom, of equality. It has made the unique conquest in the social field, in the realm of science. It has wiped out diseases. It has invented all the tools that make life easier and more intelligent, those tools that our enemy can also use, for instance, to kill us. It has brought us to the moon and to Mars, and this cannot be said of the other culture.

Den kulturkonflikt som Huntington talar om existerar bara i västliga intellektuellas fantasier. Kanske måste vi, i brist på bättre, använda ordet "kultur" på det sätt som Huntington gör, men i realiteten är islam endast en barbarisk ideologi utstyrd i teologiska termer.
Hur kan man kalla ett värdesystem för "kultur" som tvingar kvinnor att dölja sina kroppar, som hindrar dem från att gå i skola eller att besöka läkaren? Vad hade vi sagt om ett europeiskt land hade nekat kvinnor visum med hänvisning till att de använder nagellack? Vad skall man säga om en "kultur" i vilken kvinnan inte är mer värd än en ordinär kamel?
Inför intervjun med Khomeini blev Fallaci informerad om att hon måste uppträda i chador, dvs. att hon måste täcka hela kroppen. Men var skulle hon byta kläder? I bilen? Hennes tolk förkastade idén som livsfarlig: "Please, madame, please! For such a thing, in Qom, we could face death penalty".
Efter en stunds letande, hittade Fallaci och tolken ett hus i vilket de blev anvisade ett rum. Vad Fallaci inte visste om var att hon var skuggad av den religiösa polisen. Fallaci hade precis fått av sig sina jeans, när den religiösa polisen stormade in i rummet. "The Mullah charged with the Morality Control burst in painting 'shame-on-you, shame-on-you, this-is-a-sin, and ungodliness'." Han upplyste Fallaci att Koranen inte tillåter att ett ogift par vistas ensamma i ett rum. För Fallaci och tolken fanns det bara ett sätt att undgå arrestering: de måste gifta sig med varandra och de måste göra det omedelbart.
Fallaci skriver att hon kan förstå om folk skrattar åt incidenten, men den beskriver faktiskt en social realitet i muslimska länder. Fallaci berättar inte om hur historien slutade, dvs. om hon gifte sig med tolken eller om de lyckades lösa problemet på ett annat sätt. För Fallaci är det inte lösningen som är intressant, utan det faktum att det finns stater i vilka kvinnor kan tvingas gifta sig av det enkla skälet att de vistats i ett rum tillsammans med en obekant man.
Ett annat exempel: år 1975 avrättades tolv s.k. orena män i Dacca, Bangladesh:

They executed them ... with bayonet stabs in the thorax, and at the presence of twenty thousand believers who sitting in the tribunes prayed Allah-akbar, Allah-akbar. ... After the impure young men they killed a ten-year-old child who in order to save one of the condemned, his brother, had thrown himself on the executioners. Don't hurt him, don't hurt him. They crushed his head with the heels of their heavy boots.

Fallaci berättar om hur en iransk frisör straffades med fängelse för att han hade tvättat hennes hår. Brottet rubricerades som "obscenitet". I en privat konversation med Pakistans förre premiärminister, Ali Bhutto, bekände denne sina aversioner visavi muslimska seder som månggifte och arrangerade äktenskap: "It is a despicable thing, polygamy. It is a despicable thing the arranged marriage. And no religion is as oppressive as mine." Fallaci fortsätter:

Ah! I could go on and on and on, with these revolting stories. I could recount events I have never reported, never published. Because do you know what the problem is with people like me, I mean people who have seen to much? It is that at a certain point we get used to horrors. Reporting them makes us feel like chewing old cud and we keep that stuff for ourselves.

Islamisterna

Hotet från islam liknar inget annat hot, menar Fallaci. Vi måste inte endast slåss på flera fronter samtidigt, vi står inför en fiende som inte räds något, en antagonist som söker martyrdöden.
Det är en komplicerad kamp. Det är inte särskilt svårt för islamister att ta sig till väst. Inte heller är det svårt för dem att gömma sig bland de miljontals muslimer som redan bor i Europa. Det demokratiska systemet skyddar islamisterna och ger dem möjlighet att organisera sig. I det avseendet är det ingen större skillnad mellan kommunisterna under det kalla kriget och de radikala muslimer som slåss för en världsomspännande teokrati. Dåtidens kommunister hatade det demokratiska styrelsesättet lika intensivt som vår tids islamister avskyr religionsfriheten.
Men vad beror konflikten på? En orsak är islams ideologiska bankrutt och den bitterhet som denna kris har givit upphov till bland världens muslimer: "Tell me: what are the conquests of the other culture, the culture of the bigots with the beard and the chador and the burkah?". Vad har islamisterna egentligen att vara stolta över? Inte särskilt mycket, svarar hon.
Fallacis poäng är inte att kristendomen skulle vara särskilt mycket bättre, åtminstone inte om man studerar den ur ett historiskt perspektiv. Kristendomen har också varit trångsynt och diktatorisk. Men kristendomen har förändrats, den har sekulariserats och anpassats till det moderna livet. Fallaci understryker att hon inte motsätter sig islam av religiösa skäl. I en intervju med The New York Observer hävdade Fallaci att islam inte liknar någon annan samtida religion:

Yes, I am against that religion, a religion that controls the life of people in every minute of their day, that puts the burqa on women, that treats women as camels, that preaches polygamy, that cuts the hands of the poor thieves .... I am not religious - all religions are difficult to accept for me-but the Islamic one is not even a religion, in my opinion. It is a tyranny, a dictatorship - the only religion on earth that has never committed a work of self-criticism.

För Fallaci är det helt ok att muslimer lever under islamisk lag, så länge de inte försöker exportera sin livsstil till Europa och USA:

I say in this world there's room for everyone. In your own home you can do whatever you want. And if in some countries the women are so stupid as to accept the chador, or rather the veil you peer out of through a close-meshed net at eye level, that's their problem. If they are such birdbrains as to accept not going to school, not going to the doctor, not having their pictures taken, that's their problem. If they are such idiots as to marry some asshole who wants four wives, that's their problem. If their men are so silly as not to drink beer or wine, ditto. Far be it from me to stand in their way.

En annan orsak till islamisternas hat är föreställningen att islams problem är direkt orsakade av västlig imperialism. Islamisterna hatar den kommersiella kulturen därför att den underminerar den muslimska gemenskapen. Den lockar muslimska ungdomar bort från islam med sin krassa materialism och liberala syn på sexualitet. Islamisterna avskyr det demokratiska systemet därför att det ger kvinnor rättigheter som endast borde tillkomma män. Sett ur detta perspektiv blir den islamistiska offensiven inte särskilt svår att förstå, menar Fallaci: för islamisterna kan islams fornstora ära endast återupprättas genom att väst besegras militärt och ideologiskt.
För Fallaci är det bara en tidsfråga innan den muslimska terrorismen når Europa:

the mosques of Milan and Turin and Rome simply overflow with terrorists or candidate terrorists who dream of blowing up our bell-towers, our domes.

Fallaci är obeveklig: det islamisterna, dessa "retrograde bigots", anser sig ha rätt att göra, är att mörda européer och amerikaner därför att vi dricker alkohol, går på bio och teater, därför att vi tittar på TV, därför att kvinnorna i våra samhällen själva väljer om de skall skyla sina kroppar, därför att vi solbadar, därför att vi själva väljer vem vi ska gifta oss med och därför att många av oss inte tror på Gud, deras Gud.

Invandringen

Men islamisterna är inte det enda problemet, menar Fallaci. Det muslimska korståget står inte och faller med Usama bin Laden. Ett annat problem är den muslimska invandringen. Varför är den ett problem?
Fallaci menar inte att alla Europas muslimer är terrorister. Hon ser på dem på samma sätt som indianerna en gång betraktade den amerikanska cowboyen: de är "the pioneers who have established their bridgeheads, their settlements". Fallaci är övertygad om att den muslimska invandringen kommer att påverka Europa i negativ riktning. Det finns ingenting som talar för något annat, menar hon:

For God's sake! In 1982 I did see them destroy the Catholic churches, burn the Crucifixes, soil the Madonna's, urinate on the altars, transform the chapels into latrines. I did see them unleash their contempt for the other religions. I did see them in Beirut. That Beirut which until their arrival had been so rich, so happy, so elegant, and which today is a squalid copy of Damascus or Islamabad ... That Beirut where the Palestinians had been accepted by the Christians ... Where under the leadership of Mr. Arafat they had built a State inside the State then spread all over Lebanon.

Men vad är det som gör den muslimska invandringen problematisk? Det som gör den muslimska invandringen problematisk är muslimernas ovilja att anpassa sig till väst:

I do not go to erect tents at Mecca. I do not go to recite Paternosters and Avemarias in front of the Prophet's tomb. I do not urinate on the walls of their mosques.

Men det är precis det som händer i Europa, menar hon. Fallaci berättar om en grupp somalier och det tält som de uppförde utanför Florens katedral i syfte att protestera mot att de inte hade fått sina identitetshandlingar förnyade:

An enormous tent erected by Somali Moslems ... to blame the Italian government that for once hesitated to renew their passports and to accept the hordes of their relatives. Mothers, fathers, brothers, sisters, uncles, aunts, cousins, pregnant wives, and possibly the relatives of their relatives ... A tent furnished like a small apartment: tables, chairs, chaise-longues, matelas to sleep and to fuck, ovens to cook and to stink up the square. Therefore open to every show ... And, along with all this, the yellow streaks of urine that profaned the millenary marbles of the baptistery as well as its golden doors ... With the yellow streaks of urine, the stench of the excrements that blocked the main entrance: the exquisite Romanic church (ninth century) that stands near the square and that the sons of Allah had transformed into a latrine like the churches of 1982 Beirut.

Fallaci var personligt engagerad i försöken att få bort tältet. Fallaci berättar om hur hon ringde upp stadens borgmästare och bad honom riva tältet. Han medgav att hon hade rätt i sakfrågan, men gjorde inget för att få bort det. "He forgot or, better, he lacked the guts." Inte ens på utrikesministeriet fanns det någon som ville följa upp sina ord med handlingar. Fallaci bestämde sig därför för att byta taktik:

I called the policeman who ran the City's Security Office and barked: "If by tomorrow you don't remove the damn tent, I burn it. I swear. I swear on my honor I burn it, that not even a regiment of soldiers could prevent it. And for this I want to be arrested. Handcuffed, locked in jail, arrested! So the newspapers and the TV stations will report that Fallaci has been incarcerated in her own city for defending her own city."

Efter några dagar var tältet borta, "all that remained in its place was an immense and disgusting stain on the square's pavement." Även om Fallaci var nöjd med resultatet, insåg hon snabbt att hennes framgång var en pyrrusseger. Det dröjde inte länge innan somalierna hade fått sina krav tillgodoseddda.

It was a poor and Pyrrhic victory also because the removal of the tent did not change the various outrages that for decades have humiliating the city that was the capital of art, of culture, of beauty. And because the incident did not dishearten the other Moslem intruders. The Albanians, the Sudanese, the Bengalese, the Tunisians, the Egyptians, the Algerians, the Pakistanis, the Nigerians, who fervidly contribute to the commerce of drugs.

Fallaci menar att den muslimska invandringen är huvudorsaken till de italienska stadskärnornas förfall. Turin ser numera ut som en afrikansk stad: "Turin's walls are particularly smeared with the Moslem inscription that read: 'Get off. This Street is mine'". På San Marcoplatsen i Venedig har stadens duvor jagats iväg av torghandlarna och monumenten stinker av urin. Genova är numera "inhabited by pitiless vandals". Inte ens Roms arkeologiska sajter får vara ifred, skriver hon. I många fall sker droghandeln helt öppet: "'Je connais mes droits, I know my rights', a Nigerian drug-vendor hissed to me in French when I threatened to have him arrested." Prostitutionen och tjuveriet är inte att förglömma:

The prostitutes who ply their trade and spread Aids even along the country roads. The thieves who assault the country houses, especially at night, and don't you dare face them with a revolver because in such a case you are the one who goes to jail. (Along with the accusation of racism, of course).

Fallaci menar att den muslimska invandringen har medfört att seder och traditioner som knappast kan karakteriseras som civiliserade numera är spidda över hela den europeiska kontinenten. Framför allt ondgör sig hon över den muslimska kvinnosynen.

Pakt med djävulen

Fallaci är pessimistisk om framtiden. Europa har ingått en pakt med djävulen. Det är förvisso sant att det finns gott om illegala invandrare i Italien, men den illegala invandringen kan knappast förklara islamiseringen av landet. Fallaci menar att italienarna åtminstone delvis har sig själva att skylla. Italienska ungdomar vill bli rockstjärnor eller författare och anser sig för fina för att städa överklassens villor eller att sopa gator.
Ett annat skäl är demografiskt: "Italians don't produce babies anymore, the idiots."
Men Fallaci menar också att den politiska kulturen i väst försvårar kritisk debatt om islam. Det är numera rasistiskt att ifrågasätta invandringspolitiken och Fallaci menar att många människor drar sig för att öppet kritisera islam därför att de är rädda för att bli klassificerade som rasister. USA:s och Europas politiker och s.k. intellektuella har ett stort ansvar för den uppkomna situationen, menar hon.
Vad menar t.ex. George W. Bush när han säger att islam är en fredens religion? Vad skulle presidenten sagt om ett europeiskt land hade börjat hänga krogbesökare? Vad hade EU yttrat om ett medlemsland hade introducerat amputation av händer och fötter i strafflagen? EU hade rasat mot landet och satt det i karantän, EU hade hotat med uteslutning och ekonomiska sanktioner. Eller hur? Varför skall vi behandla de muslimska länderna annorlunda, frågar sig Fallaci.

... why did we fight Mussolini and Hitler then Stalin and company? Why did we go to Vietnamn? Why did we oppose that unbearable Fidel Castro and still do? Why did we throw bombs on Milosevic's Jugoslavia? ... Are these principles valid in certain cases only, with certain countries only? Aren't Islamic tyrannies as unacceptable and inadmissable as the fascist and communist ones? Enough with your duplicity, your ambiguity, your hypocrisy, cicadas of every country and language! Cut the bullshit and answer: where did your laicism, your secularism, your trumpeted liberalism go? Better: did it ever exist?

Påven har bett den muslimska världen om ursäkt för korstågen, men fick han någonsin en ursäkt tillbaka för den tid då muslimerna ockuperade iberiska halvön? Knappast. Fallaci påminner Påven om att det var den katolska kyrkan som förhandlade med muslimerna om frisläppandet av vita slavar i Algeriet, Tunisien, Marocko och Turkiet:

Most Holy Father ... you remind me of the German-Jewish bankers who in the 1930s, hoping to save themselves, lent money to Hitler. And a few years later ended in his crematory ovens."

Inte ens Italiens nuvarande premiärminister finner nåd i Fallacis ögon:

I have just read that, albeit grossly and inadequately, you preceded me in the defense of the Western Culture. But, as soon as the cicadas yelled racist-racist, you retracted at the speed of light. You spoke of unfortunate blunder, involuntary mistake, you promptly presented your apologies to the sons of Allah, then you swallowed the affront of their refusal and meekly accepted the hypocritical reprimands of your European colleagues plus the scolding by Blair. In short, you got scared. And this isn't right, Sir: no. In your place, I would have eaten them all alive with the mustard and Mr. Blair would not have dared to say to me what he said to you.

Fallaci tror inte att västs dubbelspel med den muslimska världen enbart kan förklaras med en vilja från västs sida att stärka den antiterroristiska koalitionen. Många västerländska politiker är lika fega som sina väljare. Berlusconi är inte den enda europeiska ynkryggen. De vet att anklagelser om rasism kan fördärva deras karriärmöjligheter.
En del politiker försöker balansera kritiken av islam med en nedvärdering av den europeiska kulturen i syfte att undkomma anklagelser om rasism. Något sådant är inte nödvändigt, menar Fallaci, eftersom den västerländska civilisationen de facto är överlägsen den muslimska kulturen. Vi måste inte ge upp vår värdighet bara för att vi kritiserar islam.
Enligt Fallaci finns det idag inga politiker som vågar eller vill ta ställning mot islamiseringen av Europa. EU är kanske värst, menar Fallaci. Vad menar EU när organisationen talar om "kulturella likheter med Mellanöstern", frågar hon sig och fortsätter:

What the hell does it mean Cultural-Similarities-with-the-Middle-East, you chatterers, you mentally retarded? Where the hell is the cultural similarity with the Middle East, you cretins, you silly clowns?

EU:s ovilja att tackla islamiseringen av Europa har fått Fallaci att börja tvivla på organisationens existensberättigande. "When I was very young, about 17 or so, I longed so much for a united Europe!", skriver hon i bokens slutkapitel och fortsätter: "I came from a war in which the [Europeans] had pitilessly slaughtered each other: remember?":

But this frustrating and disappointing and insignificant Financial Club ... [with] its sons of Allah who want to erase my civilization, this European Union, which chatters of Cultural-Similarities-with-the-Middle-East and meanwhile ignores my beautiful language, meanwhile sacrifices my national identity, is not the Europe I dreamed of when my father chanted, Europe-Europe. It is not Europe. It is the suicide of Europe.

Men kommunisterna då? Vad har kommunisterna att säga om islamiseringen av Europa? Inte särskilt mycket, svarar Fallaci något uppgivet. Trots att kommunismen är en deklarerat ateistisk rörelse har den av rädsla för att stöta sig med "progressiva" araber som Arafat avstått från att kunggöra att även islam är ett opium för folket . Feministerna är inte mycket bättre:

Take of your mask, you phony Amazons. ... Can you tell me why, when it comes to your Moslem sisters, to the women who are tortured and humiliated and assassinated by the real male-chauvinist-pigs, you imitate the silence of your little men? Can you tell me why you never organize a short barking in front of the Afghan or Saudi Arabian Embassy...? ... Have you all fallen in love with the enemy, with Mr. Bin Laden? Do you all dream of being raped by him? Or do you simply not give a damn for your Moslem sisters because you consider them inferior? In such case, who is racist: you or me? ... You are and you have always been nothing but petulant chickens that can only flap in the coop. Cluck-cluck, cluck-cluck.

Amerika

Det är först när Fallaci vänder blicken mot Amerika som hennes ton blir mildare. Européerna har verkligen anledning att vara avundsjuka på amerikanerna, menar hon. USA är folkets stat. Amerikanerna har ingen utvecklad känsla för finkultur. De är inte särskilt sofistikerade, de lever på skräpmat och går omkring i jeans. Fallaci menar att de flesta amerikaner klär sig så illa och har så dålig smak att drottning Elisabeth framstår som "a high-class model" vid jämförelse.
Men det är ett frigjort folk, ett resultatinriktat folk, det är ett folk som håller ihop i kristider. Om bin Laden hade valt tornet i Pisa istället för World Trade Center, hade Italien kastats in i en politisk kris utan motstycke, därför att i Italien kan man inte ena sig kring någonting, inte ens nationens bästa. Amerika är så annorlunda, suckar Fallaci.

Oh, I felt a sort of humiliation in watching those laborers who spontaneously waved their flags and roared "U-S-A, U-S-A, U-S-A". I did because I never saw the Italian laborers waving the tricolour and roraring Italy-Italy-Italy. Never. I saw them waving som many red flags. Rivers, lakes, oceans, of red flags. But the Italian flag, never.

När amerikaner sjunger "God Bless America", menar de verkligen Amerika och inte endast sig själva. Till och med en så pass självcentrerad person som Bill Clinton förklarade efter förra presidentvalet "Let us bind together around Bush, let us trust our President". För Fallaci är Amerika den civiliserade mänsklighetens sista hopp.

Slutord

Publiceringen av The Rage and The Pride utlöste en förbittrad debatt om den muslimska invandringen i Europa. I Frankrike har antirasistiska Movement Against Racism and for Friendship Between People (MRAP) försökt få boken förbjuden. MRAP, som också ligger bakom stämningen av skådespelerskan Brigitte Bardot (Bardot dömdes till 10 000 franc i böter för att ha kritiserat muslimska slaktmetoder), hävdar att Fallaci sprider fördomar om muslimer när hon skriver att de "multiply like rats". MRAP:s jurist Hacen Taleb förklarade: "When you finish the book, you feel like you have the right to kill any Muslim in the street". Men det är inte endast antirasister som har reagerat på Fallacis bok. Schweiziska muslimer har stämt Fallaci och krävt att boken förbjuds och att de som distribuerat den straffas. Hami Ramadan vid det islamiska centret i Genève menar att "Fallaci is insulting the Muslim community as a whole with her shameful words".
Fallaci har, å andra sidan, stämt presidenten för Italiens Islamiska parti för att denne i en bok med titeln "Islam Punishes Oriana Fallaci" uppmanat muslimer att mörda henne. Hon har också stämt MRAP för förtal.
Det som gör The Rage and The Pride omtvistad är dock inte primärt bokens innehåll, utan Fallacis passionerade framställningsform. Fallacis beskrivning av den islamska världen innehåller knappast något kontroversiellt. Ingen förnekar att den muslimska världen i huvudsak består av diktaturer. De flesta västerlänningar är bekanta med det utstuderade kvinnoförtrycket i arabvärlden. Få om några torde förneka att de flesta vetenskapliga innovationer kommer från väst. Det är förvisso sant att det finns västerländska intellektuella som anser att islam och väst är jämbördiga kulturer, men ingen av dessa "filosofer" har ännu gjort slag i sak och ansökt om iranskt medborgarskap. "Talk is cheap", heter det som bekant. De som bekymrar sig över hotet från terrorismen oroar sig i huvudsak för muslimska terrorister. Det är förmodligen även sant att många européer ängslas över den muslimska invandringen. Fallaci kan knappast sägas fara med osanning när hon hävdar att Arafat är terrorist, inte heller torde det vara obekant för bokens kritiker att talibanregimen var extremt hänsynslös. Fallaci har dessutom rätt när hon anklagar europeiska politiker och intellektuella för hyckleri. Finns det någon som på fullt allvar inbillar sig att Elisabeth Olsson hade fått visa Ecce Homo i någon av Sveriges moskéer om huvudpersonen hade varit profeten Mohammed istället för Jesus? Knappast. Faktum är att om Olssons utställning hade handlat om islam hade KG Hammar aldrig släppt in henne i Uppsala domkyrka. Mona Sahlin hade rasat mot Olsson och DO hade inlett en utredning för att se om Olsson hade gjort sig skyldig till s.k. hets mot folkgrupp. Så enkelt är det och det vet alla.
Ur formell synpunkt finns det dock många brister med The Rage and The Pride. Bokens översättning är minst sagt bristfällig (Fallaci har själv överfört boken från italienska). Författarens ständiga raseriutbrott bidrar inte med något till framställningen, utan gör den tvärtom svårare att följa. Boken har ingen notapparat eller litteraturlista, vilket gör det omöjligt för läsaren att bilda sig en uppfattning om Fallacis källor. Fallaci generaliserar vilt, men redovisar inte något material som gör det möjligt för läsaren att ta ställning till hennes generaliseringar.
Men på det hela taget är och förblir The Rage and The Pride en fascinerande bok. Det är en läsvärd bok, trots det lilla formatet och den rymmer ett passionerat försvar av den västerländska civilisationen.

Why am I here, then? Because, since September 11, we are at war. Because the front line of that war is here, in America. Because when I was a war correspondent, I liked to be on the front line. And this time, in this war, I do not feel as a war correspondent. I feel as a soldier. ... If you tell me, "Fallaci, why do you fight so much? The Muslims are going to win and they're going to kill you," I answer to you, "Fuck you - I shall die on my feet".

Sidor

Prenumerera på Samtiden.com RSS