Samtiden.com

Gordon Brown och historien

Storbritanniens premiärminister Gordon Brown beordrade nyligen sina ministrar att sluta använda ordet "terrorist" och uttrycket "war on terror". En talesman för regeringen förklarade nyordningen på följande sätt:

There is clearly a need to strike a consensual tone in relation to all communities across the UK ... It is important that the country remains united.

Den nya politiken beror inte på att det inte längre finns några terrorister eller att västvärlden har vunnit kriget mot terrorismen. Inte heller syftar uttrycket "all communities" på samtliga organisationer och sammanslutningar i landet. Det är landets muslimska minoritet som Brown har i åtanke. De nya språkreglerna har kommit till för att förbättra relationerna till landets muslimer. Den brittiska regeringen är nämligen rädd.

Att ta sitt förnuft till fånga

Vad är då Brown rädd för? Brown är rädd för nya terrorattacker. Premiärministerns teori är att talet om muslimsk terrorism riskerar att alienera landets muslimer och försvåra möjligheten att förebygga framtida terroristattacker. Om brittiska politiker inte säger sanningen, dvs. att det faktiskt finns muslimsk terrorism, blir muslimerna gladare och det tjänar vi alla på. Det är alltså den bakomliggande teorin. Egentligen är Browns språkregler inte hans eget påfund. Muslimska organisationer, däribland Muslim Council of Britain, har länge kritiserat det offentliga språkbruket och hävdat att lika litet som det kan finnas en fyrsidig triangel kan det finnas muslimska terrorister. Frågan är dock vad Brown egentligen har för uppfattning i frågan? Menar han verkligen att det inte finns muslimska terrorister eller är det bara något som han säger av taktiska skäl, ungefär som när förre statsministern Göran Persson sade att han skulle kunna tänka sig att bosätta sig på Rosengård? Ett annat exempel. Menade Brown verkligen allvar när han i ett tal från 2005 sade följande:

So I want to honor you and members the Muslim community as our modern heroes: standing for the highest ideals, bearing burdens, and bringing hope to us all in Britain.

Mycket talar för att Browns utspel endast är ett spel för gallerierna. Om det inte finns någon koppling mellan terrorism och islam, varför vänder sig då den brittiska regeringen i tid och otid till muslimska ledare med förhoppningen om att ett utvidgat samarbete skall minska risken för nya attacker? Hur många britter ställer upp på tesen att utan moskéer och mullor hade de varit hopplöst deprimerade? Det rimligaste skälet till Browns utspel är rädsla. Brown fjäskar för landets muslimer därför att han är lite rädd för dem. Kristna blir i regel sura om man gycklar med kristendomen, men de bygger åtminstone inte bilbomber eller utfärdar fatwor. Brown är medveten om detta och handlar därefter.
Kanske borde Brown ha reflekterat en smula över den brittiska blasfemilagstiftningens öde innan han fattade sitt beslut. För två år sedan lade Browns förre chef, dåvarande premiärministern Tony Blair, fram ett lagförslag vars syfte var att förbjuda kritik av islam - ett förslag som Brown ställde sig bakom. Blair förklarade att syftet med lagen var att ge islam samma skydd som andra religioner. Blair var inte helt ute och cyklade. I sakfrågan hade han faktiskt rätt. Den brittiska blasfemilagstiftningen skyddar endast engelska kyrkan. Nu hade Blair kunnat uppnå det åsyftade resultatet med rakt motsatt metod: istället för att stärka blasfemilagstiftningen hade han kunnat frånta engelska kyrkan sitt privilegium. Men Blair brottades med ungefär samma bekymmer som kollegan Brown. Muslimska organisationer hade krävt att det skall vara förbjudet i lag att häda islam och Blair var lika rädd då som Brown är idag. Blairs lagförslag stadgade ett maximistraff på hela sju års fängelse för den som agerade eller uttryckte sig på ett sådant sätt att det var sannolikt att handlingen eller yttrandet skulle medföra "religious hatred". Dessutom: eftersom lagen tog sikte på ett yttrandes eller en handlings konsekvenser, gjorde den det möjligt att också döma personer vars yttranden eller handlingar av misstag gett upphov till religiös förbistring. Lagförslaget röstades dock ner efter det att fyra muslimer sprängt sig själva och 52 Londonbor till döds.
Nyligen påträffades två bilar fullastade med diverse sprängmedel och skrot i Londons West End. Enligt polisen var bomberna möjliga att utlösa medelst mobiltelefon. Det sägs att det är svårt att lära en gammal hund att sitta. Frågan är hur lång tid Gordon Brown behöver innan han till slut tar sitt förnuft till fånga.

Sidor

Prenumerera på Samtiden.com RSS