Samtiden.com

Till frågan om det kommande kriget mot Irak I

Det har på nytt blivit salongsfähigt att kritisera USA. Gudrun Schyman (v) har kallat statsministerns hållning i den s.k. Irak-frågan "feg anpassningspolitik" och hävdat att regeringen är "mentalt kollektivansluten" till den amerikanska politiken. Men vad är det egentligen som upprör Schyman och den politiska vänstern? Saddam Hussein är en brutal diktator som inte endast förtrycker sitt eget folk, utan som också har fört krig mot grannländerna Kuwait och Iran.

För att förstå hur vänstern resonerar, måste vi studera hur den agerade under USA:s krig mot talibanregimen i Afghanistan.

Det är västs fel!

Talibanerna förbjöd kvinnor att skratta högt offentligt. Bruk av nagellack var förbjudet och bestraffades med amputation av en tumme. Ogifta kvinnor som umgicks med icke-relaterade män piskades offentligt. Gifta kvinnor som tagit sig friheten att umgås med män som inte tillhörde släkten riskerade att bli stenade till döds.
För en ytlig iakttagare kunde det därför te sig en smula märkligt att Schyman ägnade mer tid åt att kritisera USA än åt att kräva frihet åt Afghanistans kvinnor. Eller trodde verkligen Schyman att det var möjligt att blidka talibanerna medelst humanistiska appeller? Knappast. Som gammal revolutionär var Schyman helt på det klara med att det egentligen bara fanns ett sätt att bli av med talibanstyret: medelst militärt våld. Man kan av den anledningen fråga sig varför Schyman blev så upprörd när USA gick till angrepp.
För att begripa den socialistiska vänsterns indignation, måste man förstå att den utgår från den befängda föreställningen att väst i allmänhet och USA i synnerhet är roten till allt ont i världen. Denna premiss blev synlig redan i Schymans s.k. talibantal:

Över en miljard människor lever idag i absolut fattigdom, det vill säga med mindre än tio kronor om dagen. Detta är ett förtryck av stora proportioner. Och det skapar en fruktansvärt stark förändringskraft hos de som ser vad som pågår. Men det är inte alltid som den kraften tar sig positiva uttryck. Attackerna mot New York den 11 september förra året var avskyvärda brott som inte för en sekund kan legitimeras av ett aldrig så stort förtryck och västlig stormaktsdominans. Lika lite som USA:s bombningar av Afghanistan, som troligen drabbat fler oskyldiga, kan legitimeras av sorgen och vreden från den 11 september.

Logiken är kristallklar: även om Schyman inte tar terroristerna i försvar, menar hon att USA hade sig själv att skylla. Det Schyman kallar "västlig stormaktsdominans" sägs förklara varför "en miljard människor lever ... i absolut fattigdom". Uttryckt på ett annat sätt: västerlandet skapar fattigdom genom att förtrycka människor. Det som hände den 11 september var, enligt Schyman, en respons på denna förtryckspolitik. Alltså: även om Schyman inte försvarar terroristattackerna mot USA, anser hon att det finns en kausal länk mellan dem och den politik som USA och väst bedriver.
Därför är det inte så märkligt att Schyman uppfattade USA:s krig mot talibanregimen som ett krig mot Afghanistan.

Kriget har inletts. Ett krig mellan världens starkaste, mest högteknologiska militärmakt och ett av världens fattigaste länder. Ett helt land riskerar att utsättas för de modernaste vapen som någonsin uppfunnits. Det är inte ett krig mot terrorismen.

Enligt Schyman förde USA alltså krig mot Afghanistan, inte mot terroristnätverket Al-Qaida och dess beskyddare - talibanregimen i Kabul. Något egentligt argument för denna ståndpunkt, presenterade Schyman dessvärre inte, bortsett från tesen att kriget kommer att drabba oskyldiga. Men det faktum att civila kan komma att drabbas är i sig knappast ett tillräckligt skäl för att klassificera kriget som ett dito riktat mot Afghanistan. Det finns som bekant inga krig utan civila offer.

Om vi håller ovanstående i minnet, blir Schymans och vänsterns agerande något lättare att förstå.

Hata väst!

Schyman insåg på ett tidigt stadium att det inte längre var möjligt att kritisera USA på det sätt som hon hade vant sig att göra. Problemet var inte endast att partiet inte hade folket med sig, många svenskar var djupt upprörda efter terrorattackerna mot New York och Washington. Schyman började av den anledningen att åberopa sig på FN och folkrätten. Teorin att USA hade förbrutit sig mot folkrätten gav Schyman möjlighet att slå två flugor i en smäll. För det första fick hon möjlighet att ge utlopp för sitt USA-hat utan att framstå som en billig vänsterextremist. För det andra kunde hon undkomma en besvärlig diskussion om vad som rent praktiskt borde och kunde göras för att befria Afghanistans kvinnor från talibanväldet.
Ett av Schymans paradargument var således att USA och väst agerade utan stöd från FN. Västs agerande sades sakna stöd i folkrätten. Men är det verkligen någon som tror att Schyman hade demonstrerat till stöd för USA:s krig mot talibanregimen om USA hade erhållit ett FN-mandat att attackera talibanerna? Knappast. Schyman åberopade sig på FN och folkrätten av rent taktiska skäl.
När Schyman fick frågan om hur hon skulle ha agerat om en dylik situation hade uppkommit, svarade hon att hon skulle fortsätta att protestera även om USA agerade med FN:s goda minne. Hon hade fortsatt att protestera mot USA.
När Schyman sedermera konfronterades med det faktum att USA åtnjutit en fullmakt från säkerhetsrådet att försvara sig "med alla medel" och att generalsekreterare Annan själv sagt att USA:s agerande hållit sig innanför de av FN utstakade gränserna, svarade hon lika förvirrat som vanligt:

ja med alla medel inklusive då militära medel men den här självförsvarsrätten den gäller ju inte hur som helst hur länge som helst och med vilka medel som helst

Schyman kunde nu inte backa upp sin kritik av USA med hänvisning till FN eller folkrätten. Schymans enda möjlighet var därför att misskreditera själva beslutet att ge USA rätt att försvara sig. Kort uttryckt: Schyman blev tvungen att angripa det FN som hon tidigare åberopat sig på. Eftersom Schyman tillhör tokfeminismens vänsterfalang grep hon efter det halmstrå som alla tokfeminister famlar efter när de inte klarar av att diskutera sakfrågor. Schyman medgav att FN hade givit USA rätt att vedergälla, men tillfogade att beslutet fattats av en "manlig maktelit". Undermeningen var givetvis att beslutet var felaktigt just av det skälet.
Nu skulle man i och för sig kunna tänka sig att det Schyman egentligen motsatte sig inte var USA eller ett av FN utfärdat mandat åt USA att angripa talibanerna, utan kriget som metod att lösa mellanmänskliga problem. Som bekant förordade Schyman att andra metoder skulle användas för att sätta press på talibanerna, däribland ekonomiska sanktioner. Men inte heller denna hypotes har mycket som talar för sig. När USA förbereder krig mot en muslimsk stenåldersdiktatur som arkebuserar kvinnor och stenar homosexuella, kräver feministen och homosexrättsförkämpen Schyman ekonomiska sanktioner. Men när USA inför ekonomiska sanktioner mot diktaturer som Kuba och Irak, protesterar samma Schyman. Hur man än vrider och vänder på saken, verkar det som om det är USA som utgör Schymans ömma tå.

Sidor

Prenumerera på Samtiden.com RSS