The G Factor. The Science of Mental Ability. Del III

Arthur Jensen delar in kritiken av teorin om g i två grupper:

• Statistisk kritik.
• Verbal kritik.

I denna artikel ska vi titta lite närmare på ett exempel på verbal och statistisk kritik av teorin om g. Vi ska också säga några ord om Howard Gardners teori om multipla intelligenser.

Källa: Pixabay.

Verbal kritik

Differentialpsykologin är en empirisk disciplin. Att definiera ett begrepp är att beskriva hur det fenomen som begreppet refererar till ska mätas. Så kallade verbala definitioner, dvs. definitioner av ord med ord, har ingen plats i differentialpsykologi.
Den så kallade specificitetsdoktrinen är ett exempel på verbal kritik. Den säger att människor lever i olika omgivningar. Dessa omgivningar ställer olika krav på individerna och detta leder, i sin tur, till att individerna utvecklar olika förmågor. Det existerar dock inga förmågor oberoende av miljö. De förmågor som människor har är alltid förvärvade och anledningen till att individer skiljer sig från varandra är att de har växt upp i olika omgivningar. Med andra ord: intelligens är något inlärt.
Ett exempel:

Intelligence testing is a political expression of those groups in society who most successfully establish behavior they value as a measure of intelligence.

Om intelligens är en funktion av olika miljöer, blir det politikens uppgift att skapa jämlika miljöer. I ett jämlikt samhälle är alla lika intelligenta. Eftersom det endast kan ske genom omfördelning av privat egendom, positiv särbehandling av förfördelade grupper osv. måste politiken vara radikal. Det är skälet till att socialister, kommunister och nationalsocialister är så besatta av jämlikhet. De hoppas kunna skapa en ny (jämlik) människa.

Jensens kritik av specificitetsdoktrinen är, inte överraskande, strikt empirisk.

Spearmans stora upptäckt var att mentala test korrelerar positivt med varandra. Enligt specificitetsdoktrinen beror det på att det testuppgifter liknar varandra. Kan man räkna framlänges, kan man räkna baklänges.

Jensen menar att det inte finns något empiriskt stöd för existensen av en överföringseffekt. Ett exempel: De flesta människor klarar av att memorera sju siffror eller lika många bokstäver. En del människor kan, efter träning, lära sig att hålla mer än tio gånger så många siffror i minnet. Innebär det att de efter idog träning också kan memorera 100 bokstäver? Nej, det gör det inte. Individer som har lärt sig att memorera 100 siffror kan fortfarande endast komma ihåg sju bokstäver.

Dessutom: I verkligheten består mentala test av uppgifter som inte liknar varandra. Verbala, spatiala och numeriska test är olika, likväl korrelerar de med varandra.

Specificitetsdoktrinen hävdar att intelligens är något inlärt. Hur kan det då existera korrelationer mellan testuppgifter som testtagare är bekanta med och testuppgifter som de aldrig har konfronterats med?

Specificitetsdoktrinen har, enligt Jensen, inget svar på sådana frågor.

Jensens poäng är inte att vi inte kan bli bättre på olika saker genom ihärdig träning. Problemet med specificitetsdoktrinen är att den antar att vi kan höja vår intelligens genom att träna upp olika specifika förmågor. Den generella faktorn eller g är emellertid ingen specifik förmåga. Det är en generell förmåga därför att den genomsyrar alla mentala aktiviteter.

Statistisk kritik

Jensen ger flera exempel på statistisk kritik av teorin om g. Det som följer är ett urval.

Joy Guilfords “Structure of Intellect model” är ett exempel. Giulford förnekade existensen av g. Han ansåg sig till och med ha bevisat dess icke-existens. I realiteten hade Guilford inte bevisat något alls, menar Jensen. Anledningen till att g inte framträder i hans analys var att Guilford använde sig av statistiska metoder som utesluter g.

En annan rival till Spearmans teori är Raymond Catells teori om flytande och kristalliserad intelligens. Flytande intelligens refererar till en individs förmåga att lösa nya problem och mäts med traditionella IQ-test. Kristalliserad intelligens består av individens konsoliderade kunskaper och mäts med kunskapstest. Catell menade att personer med mycket flytande intelligens har mer kristalliserad intelligens än personer med lite flytande intelligens. Vilken plats har Spearmans g i Catells teori? Ingen plats alls. Catell betonade att “there can be no such thing as a categorical general factor”. En svensk studie testade Catells teori med negativt resultat. Det Catell kallar “flytande intelligens” visade sig vara samma sak som det som Spearman kallade “generell faktor”.

Den kanske mest originella kritiken av teorin om g formulerades av brittiske psykologen och statistikern Godfrey Thomson. Spearmans teori baseras på antagandet att slumpmässiga fenomen inte kan ge upphov till statistiska samband. Thomson ansåg sig kunna visa att så inte nödvändigtvis är fallet. Thomsons skapade en grupp med siffror: ettor, tvåor, treor osv. Alla siffror är lika representerade i gruppen. De finns alltså lika många tvåor som det finns femmor. Han skapade sedan en rad undergrupper av olika storlek genom att slumpmässigt välja ut siffror från huvudgruppen. Thomson visade sedan att det existerar statistiska samband mellan de olika undergrupperna och att om man skapar korrelationsmatriser av sambanden och faktoranalyserar dem erhåller man ungefär samma resultat som Spearman. Thomson betonade att han inte förnekade existensen av g, hans poäng var att det kan finnas alternativa förklaringar till varför mentala test korrelerar med varandra. Jensen anför flera motargument. Hans primära invändning mot Thomsons kritik är dess vetenskapliga irrelevans:

The … theory hardly qualifies as a true theory, for it does not make any assertion to which evidence is relevant. … A statement about the human mind which can be neither supported nor refuted by any facts, known or conceivable, is certainly useless.

Multipla intelligenser

Howard Gardners teori om multipla intelligenser är enormt populär. Grundidén är inte svår att förstå. Varje individ sägs vara utrustad med sju av varandra oberoende intelligenser. Eftersom de olika intelligenserna är oberoende av varandra finns det alltid något för alla. Det är också det, menar Jensen, som utgör grunden för teorins popularitet: Den som inte kan uttrycka sig skriftligt kan mycket väl vara ett matematiskt geni. Här är Gardners lista:

• Språklig intelligens.
• Logisk-matematisk intelligens.
• Spatial intelligens.
• Musikalisk intelligens.
• Taktil intelligens.
• Interpersonlig intelligens.
• Intrapersonlig intelligens.

Gardners teori är problematisk av flera skäl. Hur har Gardner gått tillväga när han skapade sin lista? Han har inte använt sig av konventionella statistiska metoder. Innehållet i listan är i realiteten helt godtyckligt. Jensen skriver: “Why is there no ‘sexual intelligence’ (Casanova) or ‘criminal intelligence’ (A1 Capone)?”.
Gardner hävdar att de olika intelligenserna är oberoende av varandra. I realiteten korrelerar test av språklig förmåga med test av spatial, logisk och matematisk förmåga.
Varför hävda att förmåga att umgås med människor är en form av intelligens? Är extroverta personer verkligen mer intelligenta än introverta personer? Vad har själviakttagelseförmåga med intelligens att göra? Gardner håller upp Freud som ett exempel på en person med extremt hög själviakttagelseintelligens, men vad är det som säger att Freud inte endast fantiserade ihop allting? Tidskriften Psychological Science noterade 1996 att “There is literally nothing to be said, scientifically or therapeutically, to the advantage of the entire Freudian system or any of its component dogmas”. Gardner har inga svar på sådana frågor och Jensen skriver:

To assign to the … traits the label “intelligences” makes no more sense to me than regarding chess-playing ability an athletic skill. … Gardner’s analogous extension of the ordinary meaning of “intelligence” probably serves more to make people feel good than to advance the science of mental ability.

Det kanske största problemet med teorin om multipla intelligenser är att den saknar prediktiv kraft. Anledningen till att många universitet testar presumtiva studenter, är att utbildningarna är dyra och att man inte vill riskera att hamna i en situation där studenter hoppar av utbildningen på grund av att de inte orkar med den höga studietakten. En förutsättning för att test ska kunna användas i prediktivt syfte är emellertid att de mäter något som kan kvantifieras. Teorin om multipla intelligenser mäter ingenting. Det gör även teorin värdelös vid jämförelser. Vem var mest utrustad med själviakttagelseintelligens? Freud eller Jung. Gardner har inget svar.

Arv och miljö

Vilken roll spelar arv och miljö? Hur mycket av variansen i en population som kan förklaras med ärftliga faktorer och hur mycket beror på miljöinflytande?

Denna hypotes har varit föremål för flera studier. Här ska vi fokusera på en av de studier som Jensen refererar till: en undersökning av syskonbarn i en skola i Kalifornien. Drygt 2000 svarta och vita barn deltog. Forskarna ville besvara två frågor. Vad förklarar skillnaden i testresultat hos barn som tillhör olika familjer? Vad beror det på att barn som har samma föräldrar har olika resultat på mentala test?

En möjlig förklaring är att skillnaderna kan förklaras med socioekonomiska faktorer. Anledningen till att barn i olika familjer har olika testresultat är att olika familjer har olika socioekonomisk status. Problemet med den teorin är att barn i samma familj har samma socioekonomiska status. Det innebär att socioekonomisk status knappast är en källa till kognitiv varians mellan barn i en och samma familj. Forskarna inledde med att sortera de statistiska sambanden i fyra korrelationsmatriser.

• Svarta barn som tillhör samma familj.
• Svarta barn som tillhör olika familjer.
• Vita barn som tillhör samma familj.
• Vita barn som tillhör olika familjer.

Därefter faktoranalyserade forskarna matriserna. Forskarna använde sedan den så kallade kongruenskoefficienten för att uppskatta likheten mellan de extraherade faktorerna. En hög kongruenskoefficient indikerar att de olika faktorerna i realiteten är en och samma faktor. De fyra extraherade faktorerna var också inte endast var mycket stora, de var närmast identiska i storlek. Vad innebär det? Socioekonomisk status är, som vi påpekade ovan, inte en källa till varians mellan barn i en och samma familj. Är socioekonomisk status en källa till skillnader mellan barn som tillhör olika familjer? Den höga kongruenskoefficienten indikerar att så inte är fallet. En hög kongruenskoefficient pekar på att samma faktor förklarar variansen i de fyra matriserna. Eftersom socioekonomisk status saknar explanatorisk kraft mellan syskon i en och samma familj, är socioekonomisk status, med största sannolikhet, inte heller orsaken till kognitiv varians mellan barn som tillhör olika familjer. Jensen summerar:

In this California school population, little, if any, of the variance in the g factor in these tests is attributable to the effects of SES or cultural differences. Whatever SES and cultural differences may exist in this population do not alter the character of the general factor that all these diverse tests have in common.

Nästa fråga är därför: Hur ärftligt är g? Jensen skriver att följande påståenden numera är väletablerade fakta inom det som han kallar “kvantitativ genetik”:

• Enäggstvillingar som har växt upp tillsammans är mer lika varandra än tvåäggstvillingar som har växt upp tillsammans.
• Enäggstvillingar som har växt upp i olika familjer är mer lika varandra än tvåäggstvillingar som har växt upp tillsammans.
• Adoptivbarn som aldrig har träffat sina biologiska föräldrar har en IQ som är mer korrelerad med de biologiska föräldrarnas IQ än med adoptivföräldrarnas IQ.
• Adoptivbarn som inte är släkt med varandra, men som har vuxit upp i samma hem har en IQ som inte korrelerar.

Vad innebär detta rent numeriskt?

	Korrelationskoefficient
Enäggstvillingar som har växt upp tillsammans	.86
Enäggstvillingar som har växt upp separerade	.75
Syskon som har växt upp har tillsammans	.49
Syskon som har växt upp separerade;	.47
Genetiskt orelaterade adoptivbarn som har växt upp tillsammans	-0.1

Källa: The g Factor.

En intressant observation är att miljöfaktorer spelar allt mindre roll ju äldre vi blir. Jensen skriver:

… during the period between childhood and late adolescence there is a gradual decrease in the influence of the BF or shared environment on IQ and a corresponding increase in the broad heritability of IQ. … By late adolescence these shared (or BF) environmental effects show no detectable contribution to the total variance in IQ. By adulthood, all of the IQ correlation between biologically related persons is genetic.

Jensen illustrerar argumentet med följande diagram:

Källa: The g Factor.

Som barn är vi, till stor del, en produkt av vår miljö, inte minst hemmamiljön. Vi lever i en omgivning som andra människor har skapat. I takt med att vi växer upp börjar vi uppsöka miljöer som korresponderar med vår natur. Som vuxen kommer vi att aktivt skapa miljöer som korresponderar med vår biologiska natur. Detta reducerar successivt miljöinflytandet.

Kommande artikel

Intelligensforskning har alltid varit ett kontroversiellt ämne, särskilt när den utvidgas till att handla om grupper av individer. Detta är ämnet för nästa artikel.