Under hela 1900-talet gjorde europeiska och amerikanska vänsterintellektuella kommunistdiktaturernas sak till sin egen. Man spred deras propaganda, man axlade frivilligt rollen som diktaturernas språkrör och gjorde vad man kunde för att neutralisera västvärldens ofta negativa bild av staterna bakom järnridån. Målet var ett kommunistiskt väst.
I den andra och avslutande delen av vår genomgång av Paul Hollanders bok Political Pilgrims skall vi stifta lite närmare bekantskap med det empiriska materialet i boken. Eftersom de politiska pilgrimerna uppfattade sig själva som förkämpar för ett politiskt och ekonomiskt system som, för att använda en klassisk socialistisk fras, står på historiens sida, var de ofta noga med att dokumentera sina göranden och låtanden. Pilgrimernas reseberättelser, reportage och böcker utgör basen i Hollanders empiriska material. Det är med utgångspunkt i pilgrimernas egna berättelser och beskrivningar som han försöker förstå deras agerande.
30-tal
Varför blev så många socialister i väst fascinerade av Sovjet på 30-talet? Berodde det på att ny och positiv information om kommuniststaten hade nått väst? Nej, det gjorde det inte. Faktum är att beundran av Sovjet kulminerade vid en tidpunkt då systemet var som mest repressivt. Efter Chrusjtjovs uppgörelse med partiets stalinistiska förflutna, började sovjetsystemets popularitet tvärtom att dala bland vänsterintellektuella. Intresset för Sovjet var orsakat av förändrade attityder till väst bland västerländska socialistiska intellektuella. En viktig orsak var den stora depressionen. Det var kapitalismens fel, sade man, att människor inte hade arbete. Hatet mot kapitalismen förklarar, enligt Hollander, varför socialister i väst var så benägna att svälja den kommunistiska propagandan och att rationalisera det ofta hårda förtrycket.
Förstatligandet av det civila samhället uppfattades följaktligen inte som ett demokratiproblem, utan tvärtom som ett bevis på att det sovjetiska systemet var demokratiskt. George Bernard Shaw, nobelpristagare i litteratur, var så övertygad om att socialismen hade utrotat fattigdomen att han lät kasta ut sina förnödenheter genom fönstret när tåget passerade rysk-finska gränsen. Det faktum att det var omöjligt att i en sovjetisk bokhandel hitta en bok som ifrågasatte socialismen, ansågs styrka tesen att det i Sovjetunionen inte existerade någon opposition mot regimen.
Även sovjetmedborgarna beskrevs som speciella. De förkroppsligade de socialistiska idealen. De var vackert bronserade av solen, intelligenta, de hade en klar blick och var fria från neuroser. De uppvisade en ypperlig fysik. I allt de gjorde hade de kollektivets bästa för ögonen.
Pilgrimerna var särskilt imponerade av det sovjetiska straffsystemet:
Crime, according to Soviet law, is the outcome of antagonisms existing in a society divided into classes; it is always the result of faulty social organization and bad environment. … An eventual disappearance of crime is expected by Soviet Authorities as the mental habits produced by a socialist system become established in Soviet life. For crime, in the Marxian view, arises from the conflicts of a class-exploiting society and will follow classes and exploitation into oblivion.
Hemkomna socialistiska intellektuella förklarade att straffen var korta, att det inte förekom handfängsel och att fångarna fick bära egna kläder. De sades ha tillgång till omfattande bibliotek med tillhörande läsrum. Kulturella aktiviteter sades vara vanliga på sovjetiska institutioner. Vakterna var få till antalet och i den mån man lyckades hitta några, var de obeväpnade. Fångarna var i regel på gott humör och skojade gärna med vakterna som var lätta att locka till skratt. En pilgrim förklarade att de ryska fängelserna var så populära bland kriminella att de senare ofta inte ville lämna institutionerna efter avtjänat straff och att myndigheterna löste problemet genom att låta fångarna stanna:
In England a delinquent enters [the jail, that is] as an ordinary man and comes out as a “criminal type”, whereas in Russia he enters … as a criminal type and would come out an ordinary man but for the difficulty of inducing him to come out at all. As far as I could make out they could stay as long as they liked.
Det var inte ovanligt, förklarade man, att brottslingar, på eget initiativ, bad myndigheterna om att få bli inspärrade.
Även arbetslägren och den hemliga polisen var beundrade. Pilgrimerna erkände att det hände att regimen dömde människor till straffarbete, men tillade att lägren var så väl organiserade och välskötta att när människorna väl hade kommit dit, föredrog de att stanna kvar efter avtjänat straff.
Inte heller Moskvarättegångarna fick pilgrimerna att höja på ögonbrynen. En pilgrim klagade över att västerländska media hade blåst upp saken. En annan pilgrim kritiserade debatten om det sovjetiska rättssystemet för att bortse från de obestridliga materiella framgångar som kommunismen sades ha uppnått.
Pilgrimerna var djupt imponerade av de sovjetiska ledarna. Den chilenske poeten och sedermera nobelpristagaren i litteratur, Pablo Neruda, förklarade att för sovjetmedborgarna var Lenin ständigt närvarande:
On the morning of November 7, I watched the people’s parade. … They marched with sure and firm step through Red Square. They were being observed by the sharp eyes of a dead man many years, the founder of this security, this joy, this strength: Vladimir Ilyich Ulyanov, immortal Lenin.
Stalin ansågs besitta närmast övermänskliga egenskaper. Han betraktades som oerhört intelligent och påläst. Hans kärlek till arbetar- och bondeklassen antogs vara i det närmaste gränslös. Han var en god och opretentiös man. Han var en man, förklarade en pilgrim, som en hund skulle vilja bli klappad av. Dessutom var han en handlingens man som vägrade kompromissa med den socialistiska demokratins principer.
En av dåtidens paradoxer var att Sovjetunionen och dess ledare ofta var beundrade av västerländska kristna. Det var märkligt inte minst därför att Sovjet officiellt var ett samhälle som var grundat på en ateistisk ideologi. Kristna beundrare av det sovjetiska systemet var övertygade om att kommunisterna hade skapat ett paradis på jorden i vilket den kristna broderskapstanken hade förverkligats. Man noterade att de sovjetiska ledarna försmådde lyx och privilegier för att kunna leva nära folket och tolkade detta som att de, i likhet med Jesus, hade valt ett spartanskt liv för att bättre kunna tjäna sina medmänniskor.
Samhällskritiken radikaliseras
1960-talet skilde sig från 30-talet i flera avseenden. Den fattigdom som socialistiska intellektuella hade beskärmat sig över 30 år tidigare var ett minne blott. Kapitalismen hade visat sig vara ett synnerligen effektivt system. Kapitaliststaterna i väst hade blivit rikare och deras medborgare hade blivit friare. Utvecklingen i väst stod i bjärt kontrast till förhållandena i öst. Det sovjetiska systemet hade stagnerat ekonomiskt och sedan länge förlorat sin ideologiska apell.
Framväxten av ett modernt konsumtionssamhälle hade gjort den klassiska kritiken av kapitalismen föråldrad. Visst fanns det fortfarande fickor av fattigdom i det moderna kapitalistiska samhället, men det föreföll som om de blev färre över tid. För många hade kapitalismen blivit den succé som socialisterna hade hoppats att sovjetsocialismen skulle bli.
Framväxten av ett modern, kapitalistiskt välståndssamhälle och sovjetkommunismens ideologiska och ekonomiska bankrutt, medförde emellertid inte att socialistiska intellektuella började prisa marknadsekonomin. Tvärtom. Kapitalismens framgångar stärkte de vänsterintellektuellas övertygelse om det kapitalistiska systemets inneboende ondska.
Eftersom det inte längre var meningsfullt att hävda att kapitalismen genererade fattigdom och elände, började socialistiska intellektuella att kritisera välståndet. Argumentet var klassiskt individualistiskt. Man sade att kapitalismen förhindrade mänsklig spontanitet och underminerade autentiska gemenskaper. Man hävdade att det medförde att livet förlorade mål och mening. Materiellt välbeställda individer var, förklarade man, självcentrerade och emotionellt tomma.
Välståndet var dock inte endast ett hot mot människan som spirituell och social varelse. Det var en i grunden repressiv företeelse. Kapitalismen producerade inte välstånd för att befria människor från fattigdom, utan i syfte att pacificera dem. Det nya slagordet löd: välståndet korrumperar. Det välstånd som vänstern hade hoppats att socialismen skulle producera hade blivit den stora skurken. Susan Sontag förklarade:
America is a cancerous society with a runaway rate of productivity that inundates the country with increasingly unnecessary commodities … This country has a surplus of energy, whose predatory overflow upon the rest of the world must be contained. Here the revolutionary implications of dropping out – of taking drugs (thereby reducing efficiency, clarity, productivity), of disrupting the school system (which furnishes the economy with docile trained personnel), of concentrating on unproductive hedonistic activities like sex and listening to music.
Synen på välståndet som ett kapitalistiskt maktredskap indikerade att samhällskritiken inte endast hade erhållit ett nytt objekt. Den hade dessutom radikaliserats. Även om 30-talets samhällskritiker ofta betonade att det fanns ett samband mellan samhällets mikro- och makronivå, var man noga med att inte överskatta möjligheterna att tillämpa tesen. Det var förvisso kapitalismens fel att människor saknade arbete och att många inte hade mat för dagen, men allt elände var inte orsakat av kapitalismen. En socialistisk intellektuell på 30-talet anklagade inte samhället för att han eller hon hade svårt att komma i kontakt med sitt känsloliv. Inte heller var det vanligt att socialistiska intellektuella skyllde sina personliga tillkortakommanden på samhället. Mycket var förvisso samhällets fel, men det fanns också en rågång som den tidens socialister var noga med att inte överskrida: samhällskritik fick inte urarta i urskillningslösa beskyllningar.
Sextiotalets samhällskritik var annorlunda i det att den drev systemkritiken in absurdum: makronivån determinerade i detalj mikronivån. Skolorna blev institutioner för indoktrinering, polisen ett nytt Gestapo. Massmedia ansågs hjärntvätta arbetarklassen. Lönearbetet beskrevs som en ny form av slaveri och monogami och familjeliv ansågs vara oförenligt med kvinnors frihet. Många vänsterintellektuella menade att USA var så korrumperat av välståndet att det var omöjligt att leva ett autentiskt liv där.
Kina
Även om kunskaperna om Kina inte var lika omfattande som kunskaperna om Sovjet, saknades det inte information om situationen i kommunistdiktaturen. Den som ville förbättra sina kunskaper om Kina, kunde göra det med relativt enkla medel. De politiska pilgrimerna reste emellertid inte till Kina för att lära sig mer om landet och dess styrelsesätt. Det allt överskuggande motivet för resorna var viljan att verifiera sina fördomar om landet. De västerländska socialisterna ville få det bekräftat att hoppet om revolutionära förändringar inte hade dött med det sovjetiska experimentets kollaps. Denna predisposition förklarar, menar Hollander, de ofta kuriösa ståndpunkter som framfördes i debatten om Kina.
De politiska pilgrimerna förklarade att eftersom “demokrati” är ett västerländskt begrepp, kan det inte appliceras på Kina. De som gör det, förklarade man, gör sig skyldig till kulturimperialism. Istället såg man som sin uppgift att försöka förstå det nya Kina på ett sätt som inte kolliderade med de kommunistiska värdarnas synpunkter.
När den brittiske journalisten Felix Greene fick frågan hur han rättfärdigade våldet mot oliktänkande, svarade han att han inte var omedveten om att det kommunistiska maktövertagandet hade skördat mängder med människoliv, men han tillade att skräckväldet gick att förstå och rättfärdiga i ljuset av den kinesiska socialismens framgångar:
I knew something … of the suffering and bloodshed that had accomplished the birth of this new China. But it all took on a new meaning in the light of the accomplishments that I could see around me.
I takt med att väst blev rikare, ökade antalet socialister i Europa och USA som satte likhetstecken mellan fattigdom och lycka. Kina var ett fattigt samhälle, så när pilgrimerna kom till Kina såg de inte fattiga människor utan lyckliga människor. Den amerikanske skådespelerskan och författaren Shirley MacLaine förklarade:
There were no hawkers selling goods, no frenzied bargaining. Nobody is buying and nobody was selling. … Serene, I said to myself. That is the word. Serene.
Den kanske främsta källan till kinesisk lycka låg, enligt pilgrimerna, på det moraliska planet. Det kinesiska samhället var genomsyrat av en kollektiv moral. Kineserna var inte upptagna av att förverkliga sig själva, utan hur de skulle bidra till skapandet av ett socialistiskt samhälle. När man frågade barn vem de älskade högst, svarade de “Ordförande Mao” och när man frågade unga kvinnor hur drömmannen ser ut, svarade de att det var en man med “korrekt politiskt tänkande”. Denna nationella moraliska konsensus låg också till grund för frånvaron av konflikter i det kinesiska samhället. Kineserna grälade aldrig, varken på gatan eller i politiken. Strejker förekom inte därför att under socialismen äger alla människor allting tillsammans. Följaktligen finns det ingen att strejka mot.
Denna beskrivning av det kinesiska samhället stod i bjärt kontrast till pilgrimernas syn på västdemokratierna. I Kina kämpade alla för samma sak. I väst härskade en förfärlig och destruktiv värdepluralism.
Ytterligare en källa till socialistiska intellektuellas fascination inför den kinesiska kommunismen var övertygelsen om att kineserna hade lyckats skapa ett jämlikt samhälle. Den kanske mest visuella bekräftelsen på att Kina hade eliminerat alla sociala skillnader var att alla var klädda på samma sätt.
De kinesiska kommunisterna hade också ändrat på hur man ser på enkla arbeten. I Kina var gatusoparna stolta över sitt arbete, förklarade man. Simone de Beauvoir deklarerade att cykeltaxi förvisso är förkastligt under kapitalismen därför att det uttrycker maktrelationer. Under socialismen är cykeltaxi emellertid något positivt eftersom den sociala nytta som verksamheten genererar inte tillfaller en kapitalist, utan hela samhället.
Sextiotalets samhällskritik skilde sig från 30-talets kapitalismkritik på flera olika sätt. Vi har nämnt den starka individualismen som en särskiljande faktor. Emfasen på individualism låg också till grund för vänsterns byråkratikritik. Problemet med kapitalismen var inte att den gjorde människor fattiga, utan att den underordnade individen ansiktslösa maktstrukturer. Byråkratin representerade opersonlighet och standardisering och hotade individen med undergång.
Ett annat tema i 60-talskritiken var moderniseringsproblemet. På 30-talet fick den svarta röken från sovjetiska fabriker västerländska pilgrimer att häpna av beundran. Trettio år senare var tillväxten ifrågasatt. Hollander skriver att moderniseringsargumentet försågs med två villkor. För det första: moderniseringsprocessen får inte bryta ned värdefulla sedvänjor och traditioner. För det andra: moderniseringsprocessen får inte ha negativa konsekvenser för miljön. Kapitalismen anklagades för att inte uppfylla dessa villkor. Kapitalismen, sade man, hotade människans sociala och naturliga miljö med ruin.
De kinesiska kommunisterna ansågs ha bemästrat både byråkrati- och moderniseringsproblemet. Någon byråkrati förekom inte och kinesisk teknik arbetade med naturen, istället för mot den. Kineserna hade, förklarade man, moderniserat landet utan förstöra miljön eller ge efter för värdepluralism. Bevarandet av den nationella moralkoden var, fortsatte man, en förklaring till varför sociala problem var så ovanliga i Kina. I väst hade moderniseringen lett till värdepluralism och värdepluralismen hade medfört alienation, i Kina satt samhällsgemenskapen i orubbat bo. En pilgrim förklarade:
They virtually have eliminated many of the social problems that nations are heir to: prostitution, drugs, theft, rape, murder and litter. … On good authority we were told that their problems of alcoholism and drug addiction had been conquered, that venereal disease … was no longer encountered and that other endemic and epidemic infections were under control. … Their problems of pollution were minimal compared with ours. … The Chinese … do not wish to create a consumer society. They have not tried to produce cars, television or phones on a mass scale, since they do not wish so.
De kinesiska kommunisterna sades också ha befriat vetenskapen och konsten. Det var inte längre tillåtet att genomföra så kallad “individuell forskning”. Dessutom sade man att i Kina gagnade forskningen hela samhället, istället för enskilda profitörer. Även konsten hade befriats. Entusiastiska pilgrimer rapporterade att för första gången i landets historia kunde kineserna dansa, sjunga och agera så ofta som de önskade. De positiva effekterna av den socialistiska forsknings- och kulturpolitiken hade heller inte låtit vänta på sig. Den brittiske journalisten Felix Greene förklarade att den kommunistiska politiken lett till en “intellektuell renässans” och en “kulturell explosion”.
Även kineserna och deras ledare var föremål för idylliserande beskrivningar. På landsbygden fann socialistiska intellektuella enkla, robusta och ärliga människor som var utrustade med en moralisk kompass som västerlänningar endast kunde drömma om. Stadsborna uppfattades på samma sätt som milda, vänliga, hjälpsamma och glada. I Kina levde människorna ett autentiskt liv, därför att socialismen hade befriat dem från kommersialismens makt. En pilgrim uttryckte sig på följande sätt:
People are who they are and are happy in their usefulness to society.
De politiska pilgrimerna såg inget problem med Maos stora personliga makt eller det kommunistiska enpartisystemet. Under kapitalismen var maktkoncentration något dåligt därför att den stärkte kapitalistklassens position. Under socialismen var maktkoncentration bra därför att makten koncentrerades till människor med en progressiv världsåskådning. Personkulten kring Mao var oproblematisk därför att den ansågs spegla det kinesiska folkets kärlek till den store ledaren.
Ett totalt misslyckande och en halv framgång
Vilka slutsatser drar Hollander av sin genomgång? Låt oss rekapitulera några av hans tankegångar.
Hollander menar att den vänsterintellektuella kritiken av kapitalismen och den liberala demokratin ytterst var grundad i en känsla av alienation. Socialistiska intellektuella beundrade inte kommunistdiktaturerna därför att de, till skillnad från västdemokratierna, var fria, rika och hade bemästrat de problem som moderniseringen av samhällen ofta ger upphov till. Sovjet och Kina var tvärtom restriktiva, fattiga samhällen där moderniseringen satt djupa och bestående spår i den sociala och naturliga miljön. Hollander menar att pilgrimerna var fascinerade av kommuniststaterna därför att de avskydde kapitalism och demokrati. Det förklarar, menar han, den socialistiska kritikens märkliga utformning. Fattigdom under kapitalismen kritiserades hårt och hävdades utgöra en integrerad del av det kapitalistiska systemet, medan fattigdom under socialismen ursäktades med att den var temporär, tjänade ett högre syfte eller åtminstone inte stred mot socialistiska jämlikhetsideal. Under kapitalismen beskrevs barnarbete som exploaterande, under socialismen blev exakt samma fenomen ett uttryck för familjesammanhållning. Man kritiserade systemet med inkomstskillnader under kapitalismen, men försvarade samma system under socialismen med argumentet att det införts av progressivt sinnade politiker. De som inte förnekade att kollektiviseringen av av det ryska jordbruket hade lett till massvält, försvarade den förda politiken med argumentet att kollektiviseringen var nödvändig för att förhindra en ännu större hungerkatastrof i framtiden. Det faktum att ryska arbetare saknade besparingar på grund av låga löner, var för socialistiska intellektuella ett bevis på att man inte behöver spara i ett socialistiskt samhälle där staten tar hand om alla.
Hollanders allmänna slutsats är att den klassiska definitionen av begreppet “intellektuell” bör revideras. Det är inte sant att intellektuella definieras av sin förmåga att granska fenomen med en skeptisk blick. Intellektuella är lika benägna att tro på sagor som vanliga människor. I likhet med små barn tror de på jultomten därför att de vill att jultomten skall finnas av det enkla skälet att om tomten inte finns, levereras det inga klappar.
Hollander betonar dock att pilgrimernas ambition att förändra den breda allmänhetens syn på kommunismen misslyckades. Varken arbetar- eller medelklassen i Europa och USA lät sig charmas av pilgrimernas favorittomtar: Stalin och Mao. Den skada som den politiska turismen åsamkade väst blev, av det skälet, mycket begränsad.
Det faktum att folk i gemen valde att inte sätta sin tilltro till pilgrimerna, innebär emellertid inte att det är korrekt att beskriva den politiska turismen som en enda lång ökenvandring. Pilgrimerna misslyckades förvisso att förändra människors syn på socialismen, men de lyckades i sitt uppsåt att så tvivel om kapitalismens och demokratins förträfflighet. Hollander varnar läsaren för att underskatta detta problem: det är lätt att avfärda pilgrimerna och den subkultur som de byggde upp som en cirkus som inte förtjänar att tas på allvar, men faktum är att de förändrade många människors syn på viktiga begrepp som “marknadsekonomi” och “frihet”. Idag är den politiska turismen inte lika omfattande som för 30 år sedan, men arvet från pilgrimerna utgör en livskraftig subkultur som bör tas på största allvar.
Mästerverk
Det har skrivits många böcker om det nästan hundraåriga kärleksförhållandet mellan socialistiska intellektuella i väst och kommunistdiktaturer världen över. Paul Hollanders Political Pilgrims är i detta sammanhang inte endast en 30 år gammal klassiker i genren, det är den bästa bok som redaktören har läst i ämnet. Det är en bok som borde läsas av alla och envar. Lika mycket som det är en historielektion ofrivilligt berättad av några av 1900-talets värsta diktaturkramare, är det bok om det moderna, liberala samhällets komplicerade förhållande till sig själv.
För Hollander som flydde Ungern när sovjetiska stridsvagnar rullade in över gränsen samtidigt som den europeiska vänstern applåderade Kremls solidaritet med Ungerns arbetarklass, måste Political Pilgrims kännas som en liten revansch.