Enligt den brittiske författaren Bat Ye’or inleddes det euroarabiska samarbetet efter oljekrisen i början av 70-talet. De oljeproducerande länderna hade inlett en bojkott av flera väststater och i syfte att garantera fortsatta oljeleveranser till Europa beslutade den europeiska, politiska eliten att, steg för steg, närma Europa den islamiska världen. Ye’or menar att detta samarbete har medfört en islamisering av Europa. Frågan är dock vad det finns för anledning att sätta sin tilltro till Ye’ors teori. I två på varandra följande artiklar skall vi granska delar av Ye’ors empiriska underlag. Vi skall, kort uttryckt, titta lite närmare den så kallade Hamburgkonferensen.
Huvuddelen av mötet ägnades åt föreläsningar under vilka europeiska och arabiska intellektuella presenterade och diskuterade olika ämnen. Den första föreläsningsserien handlade om arabvärldens syn på Europa och Europas syn på arabvärlden. En annan handlade om litteratur, teater och film i arabvärlden och Europa. Den så kallade dialogen innebar att en arabisk intellektuell framförde synpunkter på en föreläsning hållen av en europé och omvänt. Det är om dessa föreläsningar och föreläsningskommentarer som föreliggande artikel skall handla om.
Symposiet öppnas
Hamburgsymposiet var ett möte mellan Europeiska Gemenskaperna och Arab League. Konferensen öppnades av Tysklands dåvarande utrikesminister, Hans-Dietrich Genscher, Hamburgs borgmästare Klaus von Dohnanyi och ordföranden för Arab League, Shedli Klibi. Uppställningen ger en fingervisning om mötets politiska betydelse och det stöd som symposiet hade från hög politisk ort. Tyskland var vid denna tidpunkt Europas ekonomiska lokomotiv och, tillsammans med Frankrike, drivande i Europasamarbetet. Arab League var en samarbetsorganisation för arabiska stater.
Dohnanyi betonade Europas kulturella skuld till arabvärlden. Han förklarade att araberna är en av historiens största kreativa krafter:
Under the indulgent and wise rule of Islam, many places have experienced an abundant and manifold flowering of the intellect.
Dohnanyi sade att ett av konferensens mål var att övervinna européernas fördomar mot islam och att visa alla de araber och muslimer som lever i Tyskland “the same degree of hospitality and tolerance which has, from the earliest times, distinguished Arab countries and for which they have been rightly famous”.
Utrikesminister Genscher inledde sitt tal med att peka på vad han kallade “A long history of fruitful contacts and exchanges between Europeans and Arabs.” Europa står inte endast i intellektuell skuld till arabvärlden, europeisk och arabisk kultur kompletterar varandra. Symposiet skall, fortsatte han, bekräfta existensen av en europeisk och arabisk intressegemenskap. Målet är att bygga en ideologisk bro över medelhavet. Samarbetet skall inte endast handla om kultur, även politiska problem skall dryftas. “Your peace is our peace, your security is ours, too”, förklarade Genscher med hänvisning till Mellanösternkonflikten.
Om Dohnanyi och Genscher hade prisat den arabiska kulturen i sina tal, hade Arab Leagues ordförande, Shedli Klibi, föga gott att säga om Europa och europeisk kultur. Istället för att lovorda Europa, gick han till hårt angrepp mot sina framtida samarbetspartners i den euroarabiska koalitionen. Han sade att den arabiska kulturens värde har förnekats under lång tid. Europa, förklarade han, står i skuld till arabvärlden, och måste återgälda denna skuld genom att exportera modern teknologi till Mellanöstern. Klibi betonade att hans förslag inte var förhandlingsbart: den euroarabiska dialogens framtid förutsätter att Europa tillmötesgår arabsidan på denna punkt. Han kritiserade Europas position i Mellanösternfrågan och sade att Europa måste påverka USA i Israelkritisk riktning. Han förklarade också att en av Europas huvuduppgifter de närmaste åren är att utveckla ett större intresse för arabisk och islamisk kultur. Han ställde dock inte ett motsvarande krav på den arabiska parten i dialogen. Araberna skulle förvisso bli mer öppna i sin syn på Europa, sade han, men “following its own critical view”.
Ett obalanserat samtal
Som vi har sett var Dohnanyi, Genscher och Klibi rörande eniga om den arabiska kulturens storhet och Europas kulturella skuld till den arabiska och islamiska världen. Vi har också sett att den arabiska sidans tonläge var betydligt skaparare än den europeiska. Dohnanyi och Genscher sträckte ut en hand till Klibi som svarade med kritik och långtgående krav på politisk anpassning.
Dessa attityder skulle komma att prägla symposiet. Under föreläsningarna och den efterföljande debatten kritiserade araberna Europa och väst och européerna svarade med att erkänna sina synder. Känsliga ämnen undveks eller omtalades med eufemismer. Europas historia, inte minst dess koloniala förflutna, var föremål för långa utläggningar, men knappt ett ord yttrades om islams tusenåriga krig mot Europa.
För att kunna åskådliggöra denna märkliga diskrepans, har redaktören delat in redogörelsen för symposiet i två delar. Den första delen handlar om synen på kolonialism och imperialism, den andra ställer frågan om civilisatorisk stolthet.
Imperialism
Låt oss först titta lite närmare på hur den arabiska sidan hanterade frågan om islams imperialistiska förflutna.
Mohi El-Dine Saber beskrev islams imperialistiska historia på följande sätt:
With the advent of Islam relations expanded over a vast territory extending from Andalusia in the West to the borders of China in the Far East, and from the Taurus mountains in the North to the Arabian Sea and Central Africa in the south. As a consequence, a new universal community was created which encompassed all the city states under one civil code of life, whilst at the same time preserving the cultural diversity peculiar to the societies which constituted it within the context of Islamic doctrine.
Detta är naturligtvis endast en förskönande omskrivning. I verkligheten spreds islam med svärdets hjälp. Lite komiskt blir det när Saber, i syfte att inte snubbla på det imperialistiska snöret, avfärdar teorin om islams imperialistiska historia på följande sätt:
This shows that the Arab nation assumed an international dimension from its birth.
Saber hävdade att universiteten i Andalusien och Sicilien var centrum för lärdom i Europa, men undvek nogsamt att säga att Spanien och Sicilien var av muslimer ockuperade områden. På ett ställe medger emellertid Saber att muslimerna faktiskt förde krig i Europa, men han kastar om den kausala ordningen. Det var inte araberna som inledde fientligheterna. Araberna blev provocerade till krig av korstågen, trots att dessa inleddes flera hundra år efter jihad och utgjorde en reaktion på den muslimska ockupationen av Spanien.
Abdel-Kader Zabadié delade Sabers bedömning. Istället för att medge att islam spreds genom krig, sade han att den arabiska civilisationen blomstrade under en period då villkoren var fördelaktiga för araberna. Han hävdade att “openess is without doubt one of the most remarkable aspects of Arabic Islamic civilization” och att Ummayadkalifatet, som invaderade och erövrade stora delar av Nordafrika och även Spanien, spelade “a predominant part in the development of a genuine Arab culture” i Syrien, ett land som var kristet och hedniskt innan muslimska arméer stormade in och övermannade den bysantinska utposten.
Abdel Karim el Yafi förklarade att den muslimska världen led oerhörda kval på grund av korstågen och kolonialismen, medan väst “benefited greatly … from the material and spiritual aspects of the more advanced Islamic civiliszation”.
En liknande uppfattning fördes fram av Ahmad Kamal Abdul-Magd. Abdul-Magd drog ett streck över islams imperialistiska historia genom att kalla den “the vast tide of Islam”. Konflikten mellan islam och väst berodde på korstågen, sade han, trots att de initierades långt efter det att islam hade invaderat Nordafrika och Spanien. Istället för att medge att islam invaderade Europa, förklarade Abdul-Magd att islam “attempted … to invade Christianity”. Frågan är dock om den 800 år långa ockupationen av Iberiska halvön kan klassificeras som ett “försök”. Den historiska analysen av muslimsk imperialism avfärdas på följande sätt:
The spread of this culture beyond the boundaries of the Arabian Peninsula took place in the name of Islam and was based on intellectual and moral principles derived from Islamic values and principles.
Intressant är också att Abdul-Magd skyller muslimsk extremism på väst. Det är kolonialismen, säger han, som förklarar varför många muslimer klamrar sig fast vid det förflutna och varför bokstavstolkningar av Koranen har blivit vanligare. Det är också västerlänningarnas attityder till araberna, istället för både och eller vice versa, som förklarar varför det har varit så svårt att få till stånd en euroarabisk dialog.
Vad hade då den europeiska sidan att säga? Allessandro Bausani inledde sin föreläsning med att säga att Europa har negligerat islamisk kultur. Han beskrev islam som en “revolution” anförd av “the strong personality of a struggling and often suffering Prophet”. Han medgav att det förekommer mordiska citat i Koranen, men avfärdade eventuell kritik med att islam inte skiljer sig från andra religioner på denna punkt. Han urskuldade islams kamp mot hedendom och polyteism med att de senare representerade ignorans. Det är ett märkligt påstående. Varför var det nödvändigt att utplåna polyteismen, om det nu är sant att islam är en mångkulturell ideologi? Bausani sade att islam är mer kompatibel med vetenskap än kristendomen. Einstein, förklarade han, hade förmodligen haft ett större problem med den kristna tesen att Jesus uppsteg till himlen än med Ramadan. Det faktum att även muslimer håller denna bisarra uppfattning för att vara sann, bekymrade dock inte Bausani nämnvärt. Ett annat argument för islams unika kompatibilitet med vetenskap och rationalitet är, enligt Bausani, att islam är en monoteistisk religion. Varför Bausani inte lyfte fram judendomen istället förblir en gåta. Kristendomen och islam är ju ett slags utväxter från judendomen.
Även Norman Daniel menade att det är Europas fel att den euroarabiska dialogen har skördat så få framgångar.
Edward Mortimer nämnde islams jihad mot Europa en gång under sitt tal, men på ett mycket speciellt sätt. När han beskrev spanjorernas frihetskrig mot de muslimska ockupanterna, satte han ordet “återerövring” inom citationstecken:
… Spain, whose formative national experience as the “reconquest” of its territory from Arab rule…
Daniel sade också att bristen på utveckling i arabvärlden inte kan förklaras med hänvisning till islam, utan att den istället beror på att araberna medvetet inte har prioriterat industrialisering. Edward Mortimer avslutade sitt föredrag med att säga att fler européer bör ges möjlighet att lära sig arabiska. Av någon underlig anledning, kanske var det en gest mot de arabiska deltagarna, sade han också att han dock inte tror att det är möjligt att göra arabiska till ett obligatoriskt språk i europeiska skolor.
Fritz Steppat inledde sitt anförande med att beklaga den europeiska kolonialismen. Han förklarade att begreppet “civilisation” är för snävt och att det av det skälet bör ersättas med begreppet “världscivilisation”. På det sättet försökte Steppat backa upp sin tes att araber och européer sitter i samma båt och att de därför måste samarbeta. Steppat hade inte mycket gott att säga om Europa och västerlandet. Västmakterna är imperialistiska stater som betraktar “colonised peoples … from the perspective which is determined by their position as ruler.” Arabvärlden beskrevs i mer positiva ordalag:
Everyone is aware of the tremendous contribution which the Arab people have made to the world civilization …
Roberto Rubinacci förde fram en liknande uppfattning. När Rubinacci diskuterade islamisk historia kallade han de islamiska arméernas framfart i Nordafrika och Spanien för “amazing”:
If we look into the past, we cannot deny that the amazing expansion of the Arabs and Islam in the 7th and 8th centuries, on the Eastern and Western shores of the Mediterranean Sea and then in the 8th century in the central area of this sea, was a most important determining factor in history for the whole of Europe.
Konflikter mellan islam och statsmakten i arabiska länder har berott på att staterna varit “inspired by Western values”. Det som västinspirerade regimer inte har kunnat garantera “it is possible to find in the statements of the political-religious groups who advocate a return to Islam, its sources and originality”. Rubinaccis avslutningen är remarkabel:
It is our earnest prayer that Muslims and Christians will find ways in the true spirit of their religions to work together to create a new awakening: an age of brotherhood, peace and goodwill.
Civilisatorisk stolthet
Den andra aspekten på konferensen handlar om civilisatorisk stolthet. Problemet med debatten under konferensen var att européerna inte verkade se något positivt i den egna kulturen. Hamburgsymposiet var av det skälet inte en dialog mellan jämbördiga parter, utan ett ojämlikt maktförhållande. Vi har redan sett att de arabiska deltagarna gärna kritiserade Europa och västvärlden och slätade över de brott mot mänskligheten som islam har gjort sig skyldig till och att européerna gärna stämde in i den västkritiska kören. En likartad bild framträder när man granskar konferensmaterialet med utgångspunkt i begreppet “civilisatorisk stolthet”. Araberna var stolta över islam och drog sig inte för att säga det öppet. Européerna föreföll besvärade av frågan om västerlandets eventuella förtjänster och mer intresserade av att problematisera och svärta ned den egna civilisationen. Låt oss kika på några exempel. Mohi El-Dine Saber beskrev arabisk och islamisk kultur på följande sätt:
Its main characteristics are its ability to confer and cooperate with others. … Participation with others … has always been one of its distinct features.
Ahmad Kamal Abdul-Magd förklarade att arabernas bidrag till mänsklighetens kulturella utveckling inleddes “only with the appearance of Islam”. Skibli sade kristna och judar var väl integrerade i den islamiska kulturen och att islam garanterade deras rättigheter. Abdallah Laroui förklarade att även om kolonialisterna var militärt överlägsna muslimerna, var den islamiska kulturen överlägsen den europeiska. Abdel Karim el Yafi sade att muslimer älskar islam. Det finns till och med en islamisk kvinnorörelse, förklarade han, och den har männens solida stöd. Medlemmarna i denna rörelse ägnar sig åt att utbilda flickor och att sprida islamisk kultur till barn.
Längst i förhärligandet av islam gick Abdul-Magd med sin föreläsning “An Attempt to Employ Islamic Culture in the Realization of Social and Political Change in Arab and Islamic Societies”. Abdul-Magd uppfattar islam som en uppsättning normer vars syfte är att förverkliga grundläggande mänskliga intressen. Därför måste alla projekt för social och politisk förändring föregås av noggranna studier av urkunderna. Enligt Abdul-Magd är islam kompatibelt med allt som är bra och oförenligt med allt som är dåligt. Demokrati är ett exempel. Demokratiproblemet i arabvärlden beror på att arabiska regimer imiterat staterna i väst istället för att ta sin utgångspunkt i islam. En del av Abdul-Magds uttalanden är märkliga och svårtolkade. Hur skall man till exempel förstå honom när han först säger att Koranen uppmanar muslimer till religiös tolerans och i nästa mening hävdar att det är muslimers plikt att slåss för Allah?
Den arabiska sidans stolthet inför sin egen kultur blev också synlig i hur araberna beskriver sina hjältar. Muhammed al-Wahhab, grundare av wahhabismen och i dess förlängning: det moderna Saudiarabien, förmodligen det enda land i världen som förbjuder kvinnor att köra bil, omtalades som en “famous” och “eminent reformer”. En av författarna, Karim el Yafi, gjorde en distinktion mellan statiska och dynamiska religioner. Den statiska mentaliteten är emot förändringar och klänger sig fast vid det förflutna. Den är reaktionär och negligerar “the essence and truth of religion”. Det intressanta är att när Karim el Yafi skall definiera “dynamisk mentalitet” hänvisar han till Muslimska brödraskapet, en organisation som knappast kan beskrivas som något annat än extremistisk.
Den europeiska motparten var inte lika full av självförtroende. Européerna ägnade mer tid åt att beklaga Europas förflutna synder än att försvara den egna civilisationen. Lite komiskt blev det när Bausani, som för övrigt kallar Koranen “The Holy Koran”, sade att de allestädes närvarande fördomarna om islam härrör från kristna och judar som levde i av muslimer ockuperade områden. Dessa människor hade, enligt Bausani, “every reason” att tala illa om islam. Problemet med Bausanis teori är emellertid att den rimmar illa med symposiedeltagarnas favoritteori, teorin om islam som mångkulturell idyll. Om man skall klanka på sin egen kulturkrets, är alla medel tillåtna.
Antoine Vergote föreföll ha helt gett upp hoppet om det sekulariserade väst. Det moderna samhället i väst har vänt sig emot individen och berövat västerlänningen hennes frihet. Vergote förklarade att människans frigörelse inte längre kan identifieras med “the conquests of a rationally directed action”, en handlingstyp som, enligt Vergote, är typiskt västerländsk. Det kristillstånd som väst har hamnat i kan endast övervinnas medelst en religiös renässans:
I am convinced that the Christian faith … can be a powerful dynamism in the genesis of a new civilization.
Kanske inte en slutsats som man förväntar sig från en person som har till uppgift att företräda en sekulariserad civilisation.
Francois-Regis Bastide sade att Europa befinner sig i ett tillstånd karakteriserat av “cultural amnesia”.
Den kanske mest genomarbetade kritiken av Europa representerades av CAO van Nieuwenhuijze. Nieuwenhuijze menade att det västerländska samhället är så till den milda grad orienterat mot makt och kontroll att alla former av intersubjektivitet har eroderat. Hans slutsatser är fascinerande: endast om väst förmår övervinna sin maktorientering kan väst, håll i hatten nu, kära läsare, “rejoin the human race”. Nieuwenhuijze kallade det moderna väst ett kannibalistiskt samhälle och hävdade att situationen är så allvarlig att endast “the biological and cultural need of sheer survival could conceivable induce the pressures … that might overcome the existing sociocultural blockages”. Den arabiska och islamiska motparten behövde dock inte bekymra sig därför att arabiska tänkare, enligt Nieuwenhuijze, är “the faithful practitioners and theoreticians of another time-space than that of our perceptions”.
Karikatyr av dialog
Stöder akterna från Hamburgsymposiet Ye’ors tes? Svaret på den frågan måste bli ett otvetydigt ja. Det är mycket svårt att tolka materialet på ett annat sätt. Redaktören vill här erkänna att han inte trodde att det var så illa ställt med civilkuraget bland europeiska politiker och intellektuella. Vid åtminstone två tillfällen satte arabiska delegater likhetstecken mellan Israel och nazism, utan att européerna protesterade. Det finns säkert en och annan som anser att vi bör förlåta Dohnanyi och Genscher. Båda var politiker och det är inte ovanligt att politiker säger saker som de innerst inne inte tror på, inte minst därför att diplomatin ofta kräver det. Kanske är det ett rimligt motargument. Faktum är dock att Hamburgsymposiet inte var ett mellanstatligt möte. Dessutom: med tanke på det hårda tonläget från Arab Leagues sida är det märkligt att de två tyska politikerna inte orkade sätta ned åtminstone en del av sina fötter. Vi får heller inte glömma bort att Arab League i praktiken var en samarbetsorganisation för diktaturer. Det paradoxala var att samtidigt som Dohnanyi och Genscher prisade den arabiska och islamiska sidan var deras kollegor och kontinentens kulturarbetare engagerade i ett ideologiskt frontalangrepp mot det demokratiska USA och landets president, Ronald Reagan.
Den fråga som man dock kanske främst ställer sig är hur i all världen det gick till när tyskarna bestämde vilka som skulle möta araberna i debatt. Vi får inte glömma bort att mötet var sponsrat av EG och Arab League. Själva idén med konferensen var att den skulle utgöra en kontaktpunkt mellan två civilisationer. De som medverkade talade således inte i egen sak, de representerade en civilisation. De företrädde bland andra läsarna av denna artikel. Den som granskar konferensmaterialet får emellertid uppfattningen att det endast var araberna som förstod detta. Araberna talade ofta, länge och väl om islam och annat som de var stolta över och tonade ned eller ignorerade sådant som störde den idylliska bild som de propagerade. Européerna uppförde sig som om de befann sig i ett demonstrationståg mot USA, Israel och västvärlden.
Den arabiska sidans manipulativa hållning till historiska fakta och européernas oförmåga att axla sitt ansvar som civilisationsrepresentanter nödvändiggör slutsatsen att Hamburgsymposiet knappast kan karakteriseras som en dialog. Det var en karikatyr av en dialog, ett kvasisamtal som mer speglade förändrade maktförhållanden mellan Europa och arabvärlden och, vad gäller den europeiska sidan, även tendenser till civilisatorisk utmattning, än ett samtal väglett av logik, empiri och vilja till självreflektion.
I nästa artikel skall vi titta lite närmare på Hamburgsymposiets avslutning. Vilka slutsatser drog deltagarna? Vilka rekommendationer utfärdade de till Europas politiska elit? Det är ämnet för den avslutande artikeln i denna serie om Hamburgsymposiet.