Samtiden.com

Du är här

Den skamlösa jakten på kollektiva syndabockar

PDF version

Vänstern var under 60- och 70-talet enormt styv i korken. Under en 20-årsperiod bokstavligen haglade dumheterna över medborgarna. Det gick knappt en dag utan att en korkad idé åtföljdes av en stupiditet vars maka man ofta sökte förgäves efter. Numera har genusfeminismen axlat denna mantel.

SF

Statementfestival. Källa: Wikimedia.

Statementfestivalen

Statementfestivalen var en musikfestival som hölls i Göteborg förra sommaren. Initiativtagaren var genusfeministen Emma Knyckare. Det sägs ha börjat med en tweet: "Vad tror ni om att vi styr ihop en asfet festival dit bara icke män är välkomna som vi kör tills ALLA män har lärt sig hur en beter sig?".
Snart var arbetet i full gång. Sverige skulle begåvas med en musikfestival för kvinnor, transmän och icke-binära.
Det fanns dock ett grått moln på himlen: Sverige har en diskrimineringslag. Projektet var olagligt. Knyckare var medveten om det. Frågan var hur man skulle man komma runt det problemet? Festivalarrangörerna bestämde sig för att marknadsföra festivalen som mansfri i syfte att avskräcka män från att besöka festivalen, men att inte hindra eventuella män som tog sig till festivalområdet från att köpa biljett. Följden blev att DO inte kunde dra föreningen inför domstol. Det enda DO kunde göra var att kritisera arrangörerna för hur de hade marknadsfört evenemanget.
Festivalarrangörerna hade lyckats med sitt uppsåt: diskriminera män utan att riskera åtal.

Professor Eduards stormar in på scenen

I februari månad, innevarande år, var det dags för en expertkommentar av professor Maud Eduards. Eduards var upprörd över att DO hade knäppt festivalarrangörerna på näsan. I en artikel i webbtidningen Feministiskt perspektiv skrev Eduards följande:

Hon [Knyckare] var klar över att det sexuella våldet hade en gemensam nämnare: Män.

Eduards "analys" är typisk för den intellektuella lättja som utmärker svensk genusfeminism. Eduards hade naturligtvis rätt när hon skrev att "det sexuella våldet hade en gemensam nämnare: Män". Likväl var det en trivial observation. Vad gör Eduards när restaurangmaten inte smakar något vidare? Skyller hon bristen på kulinarisk sensation på kockar i allmänhet eller på den specifika kock som har lagat maten?
Eduards skrev vidare att DO:s beslut innebär "att kvinnors säkerhet är av underordnad betydelse."

En kränkt man står mot 5 000 kvinnors upplevda säkerhet.

Liberalen Cecilia Wigström har framfört en snarlik åsikt. Hon har genusanalyserat parkeringsplatser och dragit slutsatsen att de ofta har en patriarkal design. Män sägs odla busksnår för att dölja sina bilar och det skapar osäkerhet bland kvinnor. Wigström har därför krävt speciella parkeringsplatser för kvinnor. Hon motiverar sin idé med att "kvinnor är ständigt rädda". Det är, säger hon, oacceptabelt att en stor del av befolkningen ska behöva känna så.
Frågan är dock hur Wigström vet att kvinnor som befinner sig på parkeringsplatser "är ständigt rädda"? Har Liberalerna sponsrat en opinionsundersökning i ämnet? Den bistra sanningen är naturligtvis att Wigström fabulerar. Hon är genusfeminist.
Detsamma gäller det som Eduards kallar "kvinnors upplevda säkerhet".
Dessutom: även om Eduards skulle ha rätt i sakfrågan, att 5000 kvinnor faktiskt oroar sig över sin säkerhet, innebär det inte att dessa kvinnor också har goda skäl att oroa sig. Män är mer utsatta för våld och misshandel än kvinnor, men oroar sig mindre än kvinnor för att de ska drabbas.
Sist men inte minst: även om alla dessa kvinnor hade goda skäl att oroa sig över sin säkerhet, är det knappast ett argument för diskriminering av män som inte utgör ett hot mot kvinnor.
Från dessa befängda premisser härleder Eduards sedan sin lika befängda slutsats: diskrimineringslagen är "patriarkal":

Den upprätthåller en ordning som säkrar mäns rätt att närvara vid "offentliga tillställningar". Oavsett hur de beter sig.

Den ordning som Eduards beklagar ska naturligtvis garantera alla människors rätt att närvara vid publika evenemang. Eduards tillfogar: "Oavsett hur de beter sig". Har Eduards aldrig sett en ordningsvakt? Känner hon inte till att landet har en poliskår?

Det gäller att hata rätt grupp

I normalfallet brukar anklagelser om diskriminering, även falska sådana, ruinera både liv och karriärer. Knyckare föreföll inte oroa sig över sådana petitesser. Tvärtom. Hon uppmanade människor att skänka pengar till projektet via en publik sida på Kickstarter. Allt skedde inför öppna dörrar.
Inte heller inverkade DO:s kritik menligt på hennes karriär. Samma år mottog hon det så kallade GAFFA-priset med följande motivering:

Det började som en tweet och slutade i något mycket större. Statement Festival är precis vad namnet antyder: ett statement. En fot som sätts ner och ett ställningstagande.

Att kämpa för diskriminering är numera ett prisbelönt "statement". Enda kravet är att man hatar rätt grupp, den grupp som den förhandenvarande ortodoxin har utsett till kollektiv syndabock.

Slutord

Genusfeminister kan skrika sig hesa om hur mycket de hatar diskriminering. Den bistra realiteten är att de inte alls är emot diskriminering. De vill diskriminera. Inte heller skäms de över det. Knyckare beskrev statementprojektet som "en rolig grej".
Faktum är att de inte ens bekymrar sig om logisk konsistens och andra intellektuella anständighetskrav. De har inte tid med sådana petitesser. De är, för att tala med Knyckare, "upptagna med att förändra världen". Detta förklarar varför genusfeministisk argumentation håller sig på en femårings nivå.