Den franske filosofen Michel Foucault sade en gång att böcker borde sakna upphovsmannens namn. Förmodligen menade Foucault att det är argumenten som är det viktiga, inte den som framför dem. Alla som har deltagit i politiska diskussioner, vet om att Foucaults förslag innehåller ett korn av sanning: när vi väl har lyckats att etikettera varandra politiskt, styr etiketterna ofta den efterföljande diskussionen.
Innan Internet blev var mans egendom, var det relativt svårt att vara anonym. Människor kunde skriva insändare under pseudonym, men insändaren publicerades endast om upphovsmannen också avslöjade sin verkliga identitet. Man behövde förvisso inte skylta med sin identitet offentligt, men tidningarna ville veta vem man är.
Internet har gjort det möjligt för nästan vem som helst att publicera sig utan att också behöva röja sin identitet. Domännamn och webbhotell kostar numera en spottstyver och de som inte vill eller kan designa en egen webbsida kan använda sig av fullt funktionsdugliga gratisalternativ.
Bra eller dåligt?
Är detta ett bra system? Somliga menar att det är fel att människor gömmer sig bakom påhittade namn. Det finns till och med politiker som anser att det borde vara förbjudet. Andra menar att det är tvärtom är bra: Sverige är förvisso ingen diktatur, likväl är det sant att om du uttrycker en oppositionell åsikt, löper du risk att drabbas hårt, personligt och ekonomiskt. Författaren Marcus Birro har lärt sig denna läxa den hårda vägen.
Marcus Birro. Källa: Wikipedia.
Marcus Birro
Marcus Birro är inte endast en sympatisk person, han är också en produktiv och prisbelönad författare, radiopratare, TV-personlighet och debattör. Dessutom är han en udda figur i kultursverige i det att han är varmt religiös. Nyligen fick Birro sparken från ett flertal anställningar därför att han hade kritiserat islam. En planerad kyrkoturné fick ställas in, han utsattes för mordhot, människor spottade efter honom och kattskit placerades utanför hans dörr.
Dessvärre verkar Birro inte förstå vad som pågår. Han frågar sig: "Kan någon förklara mitt brott?".
Religion och social sammanhållning
Birro har naturligtvis inte begått ett brott i formell, juridisk mening. Han straffas för att han har överträtt en eller flera moraliska regler. Birro var tidigare en känd och uppskattad föreläsare, inte minst i kristna församlingar. Han gav kristna vad de längtade efter: en ren, positiv och oförmedlad Gudstro. Han försvarade kristendomen i ett land som har en ärkebiskop som inte vill välja mellan Jesus och Muhammed. Det är inte svårt att förstå att kristna jublade: äntligen någon som vågar stå upp för vår tro.
Det märkliga är att Birro ger intryck av att vara totalt oförstående inför det faktum att samma kristna reagerar med avståndstagande när han, som dessutom är katolik eller har för avsikt att konvertera till katolicismen, har en kärleksrelation med en gift kvinna, trots att han själv inte har skilt sig.
Det Birro inte verkar förstå är att kristendomen inte alls bara handlar om absolution och kärlek till nästan. Det är förvisso korrekt att kristendomens världsbild konkurrerar med den bild av verkligheten som ges av modern vetenskap och att om kristendomen är sann så lever vi i ett universum som radikalt skiljer sig från det universum som beskrivs av modern fysik, men religioner handlar inte endast om doktrin, de handlar också om social sammanhållning. Det är anledningen till att kristna kan gömma undan kristen symbolik för att inte stöta sig med muslimer och samtidigt bannlysa avfällingar. Femtekolonnaren är i sådana här sammanhang den primära fienden.
Politik som religion
Birro har dock inte endast stött på patrull bland sina trosfränder, han har också hamnat på kollisionskurs med det politiskt korrekta Sverige. Han har inte endast svikits av sina trosbröder och trossystrar, han har, mer eller mindre, förlorat möjligheten att försörja sig.
Vad var det Birro skrev? Han skrev följande:
Köper inte snacket om att “religioner” är farliga. Vad har den största delen av världens terrorism gemensamt? Islam. Fakta.
Problemet är inte att Birro saknar empati eller har fel i sakfrågan. Om det hade varit fallet, hade Sven Wollter aldrig fått göra barn-TV. Inte heller är problemet att Birro har kritiserat religioner i allmänhet. Om han hade valt att angripa Livets Ord eller någon annan kristen församling, hade han applåderats för sitt mod och sin framsynthet. Det är islam som är problemet.
Reaktionen på Birros uttalande är inte endast överdriven, den är också löjlig. Birro säger ju inte att all terrorism är motiverad av islam, utan att lejonparten av religiös terrorism är inspirerad av islam och det är, så vitt redaktören har förstått saken, sant. När senast läste vi artiklar om buddistiska och kristna självmordsbombare?
Problemet är att immigrationspolitiken har fått en närmast religiös status. Det är inte första gången som politik och religion flätas samman i vårt land, men den här gången har religiositeten trängt djupt ner i de politiska leden. Det är också en process som rymmer paradoxer. I det ideologiska vakuum som har uppstått efter det att kyrkan skildes från staten och självmant inledde sin ideologiska nedrustning, har en ny sekulär kyrklighet sakta växt fram, lika intolerant som fordom kristenheten. Emfasen är även denna gång inte på sanning utan på social sammanhållning.
Birro kritiseras egentligen inte för att han far illa med fakta, utan därför att han inte rättar in sig i ledet. Om sakfrågan hade dominerat debatten, hade frågan varit överspelad sedan länge. Till och med när han intervjuas av en så pass sansad journalist som Malou von Sivers, behandlar hon honom med den sympati som man endast består en pestsmittad. “Är du Sverigedemokrat?”, frågar hon.
Anonymitet och offentlighet
Kalabaliken omkring författaren Marcus Birro ger ett hälsosamt perspektiv på debatten om nätanonymitet. Birro har själv sagt att han inte skulle ha sagt det han sade om islam om han hade kunnat förutse konsekvenserna. Hans liv är numera lagt i ruiner.
Det är naturligtvis lätt att som journalist på en stor tidning håna människor för att de gömmer sig bakom pseudonymer, men det beror på att människor är rädda och fallet Birro har än en gång visat att människor har anledning att vara försiktiga. Så ska det inte behöva vara i en demokrati.