Ungerns premiärminister, Viktor Orbán, hävdade nyligen att massinvandringen till Europa är resultatet av en komplott vars syfte är att underminera europeisk kultur och marginalisera nationsstaten. Han är övertygad om att Europeiska Unionen, med vett och vilja, importerar immigranter av politiska skäl och döljer det faktum att det är en massinvandring som hotar Europas kulturella och etniska identitet med dimridåer om mänskliga rättigheter.
I föreliggande artikel skall vi diskutera denna problematik lite närmare. Är immigrationspolitiken en konspiration och om den är det, hur vet vi det?
Viktor Orbán. Källa: Wikimedia.
Tre exempel
Låt oss kika lite närmare på tre konspirationsteorier:
- En teori som ibland kallas konspirationsteoretisk är Bat Ye’ors teori om Eurabia. Enligt Ye’or har Europeiska Unionen, utan att tillfråga Europas medborgare, öppnat upp kontinenten för islam för att få kontinuerlig tillgång till olja och undvika muslimsk terrorism.
- Den amerikanske författaren och debattören Ann Coulter hävdar i sin senaste bok, Adios America. The Left’s Plan to Turn Our Country Into a Third World Hellhole, att vänstern har använt immigrationspolitiken för politiska syften. Enligt Coulter vill vänstern tillåta massinvandring från tredje världen därför att det skulle cementera behovet av storskaliga, centraliserade politiska lösningar.
- I vårt eget land har förre moderatledaren Bo Lundgren i ett TV-program hävdat att statsminister Fredrik Reinfeldt, Moderata ungdomsförbundet med flera ville krossa den svenska välfärdsstaten genom att liberalisera invandringspolitiken.
Bevisbördan
Problemet med konspirationsteorier är inte att de nödvändigtvis är falska. Det finns både sanna och falska konspirationsteorier. Nazisterna konspirerade mot förståndshandikappade. Man sade inte öppet att man planerade att mörda människor med olika former av fysiska eller mentala handikapp, men likväl existerade det en sammansvärjning på högsta, politiska nivå. På ett likartat sätt konspirerade kommunister mot det demokratiska styrelsesättet under större delen av 1900-talet. Man låtsades demokrati för att vinna röster, men eftersträvade diktatur.
Den fråga som man ställer sig när man konfronteras med en konspirationsteori är bevisbördan. På denna punkt anmäler sig ett intrikat problem: eftersom en konspiration per definition är hemlig är sammansvärjningar av denna typ ofta svåra att bevisa.
Redaktören anser inte att Ye’ors teori är konspirationsteoretisk i ordets negativa mening. Ye’ors teori är förvisso konspiratorisk, men hon argumenterar också för den. Hon redovisar vilka källor som hon använder och det saknas inte empiriskt material som stöder hennes hypotes.
Ann Coulter. Källa: Gage Skidmore.
Coulter hänvisar till en rad märkliga omständigheter som kan tolkas som stöd för hennes teori. När USA reformerade immigrationspolitiken, hävdade Demokraterna att politiken inte skulle förändra landets demografiska struktur. Målet var, sade man, en immigrationspolitik som skulle gynna Amerika. När det längre fram visade sig att immigrationspolitiken faktiskt hotade att förvandla den vita folkmajoriteten till en minoritet, avfärdade Demokraterna kritiken som rasistisk. Det är på denna punkt som Coulter detekterar en dold Demokratisk agenda. Det hade, menar Coulter, varit mer logiskt om Demokraterna hade argumenterat för en skärpning av invandringspolitiken när det blev uppenbart att den hade negativa demografiska konsekvenser.
Bo Lundgren. Källa: Wikimedia.
Bo Lundgrens uttalande kan bedömas på ett likartat sätt. Det som gör Lundgrens uttalande konspirationsteoretiskt är inte att statsminister Reinfeldt, ungdomsförbundet med flera vill avskaffa välfärdssystemet, utan de vill göra det bakom folkets rygg. De vet att förslag på kraftiga skattesänkningar och offentliga besparingar skulle bli nedröstade i riksdagen. Därför vill de använda sig av immigrationspolitiken. På detta sätt hoppas de kunna undvika debatter som handlar om att moderaterna endast vill gynna de rika. Istället kan de vinkla debatten till att handla om medmänsklighet och nationella ekonomiska fördelar.
Andrew Neather
Det kanske intressantaste exemplet på konspiratoriska förklaringar av invandringen kommer från Storbritannien. Andrew Neather arbetade som politisk rådgivare åt bland andra Tony Blair.
Tony Blair. Källa: Wikimedia
Neather blev en massmedial kändis efter det att han i en artikel i Evening Standard år 2001 hävdat att massinvandringen till Storbritannien var orkestrerad av delvis politiska skäl: det brittiska arbetarpartiet använde immigrationspolitiken för att skapa ett multikulturellt samhälle och för att krossa det konservativa partiet.
Neather hävdade att det var han som låg bakom det tal i vilket den dåvarande immigrationsministern Barbara Roche hade försvarat den immigrationspolitik som under de närmaste åtta åren skulle leda till att Storbritannien accepterade över två miljoner immigranter.
I sitt tal hade Roche rättfärdigat den ökade invandringen med nationalekonomiska argument, men enligt Neather hade politiken också andra syften.
Neather förklarade att hans tal var baserat på en hemlig rapport framtagen av en till Labourpartiet närstående Think tank. Enligt Neather var partiet vettskrämt inför utsikten att media skulle komma över rapporten. Orsaken till rädslan var att man visste att partiets kärnväljare var emot ökad invandring. Dessutom hade Labour i valet 1997 lovat att ta kontroll över immigrationspolitiken och slå ner på eventuellt missbruk av densamma.
Neathers avslöjande är klassiskt konspirationsteoretiskt. Labour ville skapa ett mångkulturellt samhälle och man ville använda sig av immigrationspolitiken av det enkla skälet att man visste att britterna var måttligt intresserade av mångkultur. Istället för att fråga folket om lov, planerade man att ställa det inför fullbordat faktum.
Frågan är om det är möjligt att konfirmera Neathers påståenden. Låt oss kika lite närmare på den drygt 70-sidiga rapport som Neather åberopar sig på.
Preliminary Report On Migration, 11 July 2000
Den av Neather åberopade rapporten är uppbyggd som en akademisk uppsats med problemformuleringar och tentativa svar. De som förväntar sig ett politiskt manifest kommer således att bli besvikna.
Låt oss nämna några exempel. Rapporten diskuterar förhållandet mellan globalisering och invandring. Immigrationspolitikens fiskala konsekvenser dryftas. Frågan om invandring och kriminalitet har ett eget litet avsnitt. Rapporten ställer invandringens positiva effekter mot dess negativa konsekvenser. Bland annat sägs det att invandring är bra för ekonomin som totalitet, men att den kan ha negativa konsekvenser för människor i låginkomstyrken.
Ingenstans sägs det att immigrationspolitikens mål är att underminera brittisk kultur. Ingenstans sägs det att dess mål är att krossa brittisk konservatism. Frågan är således varför rapporten är så omstridd.
Ett skäl är att det finns olika versioner av rapporten. Kritikerna har fokuserat på den första versionen och hävdat att den inte endast innehåller formuleringar som har blivit bortredigerade från senare versioner, utan också att de raderade skrivningarna indikerar att regeringen hade politiska syften med sin immigrationspolitik.
Låt oss därför försöka ringa in vad som gjort den första versionen av rapporten så omdebatterad. Vad är det för formuleringar som kritikerna syftar på?
Enligt rapporten skall immigrationspolitiken förverkliga ekonomiska målsättningar. De ekonomiska målsättningarna definieras på traditionellt sätt i termer av ekonomisk tillväxt. Det är knappast kontroversiellt. Få människor är emot högre levnadsstandard.
Det som kritikerna har hakat upp sig på är att i den första versionen sägs det också att immigrationspolitiken skall förverkliga sociala eller icke-ekonomiska målsättningar, men att detta har plockats bort från senare versioner.
Innan vi kan bedöma om vi står inför en genuin konspiration, måste vi alltså fråga oss vad som menas med “sociala målsättningar”. Vad är det rapporten menar när den säger att invandringen har sociala fördelar?
Rapporten noterar först att en majoritet av britterna inte vill ha ökad invandring. De flesta britter vill ha en restriktiv invandringspolitik.
Hur hanterar rapporten detta folkliga ointresse? Om en majoritet av folket inte vill ha ökad invandring, är väl frågan utagerad? Nej, rapportförfattarna menar att regeringen inte bör låta sig nedslås av detta faktum, utan istället betrakta det som ett hinder att övervinna. Varför behandlar rapporten britternas avoghet mot massinvandring som ett hinder att betvinga? Om britterna vill ha en restriktiv immigrationspolitik, varför inte ge dem detta? Kanske har rapportförfattarna rätt när de säger att det kommer att leda till lägre ekonomisk tillväxt, men britterna kanske är beredda att leva med konsekvenserna.
Rapportförfattarna rättfärdigar sina råd till regeringen på följande sätt: regeringen behöver inte ta hänsyn till vad människor tycker och tänker i immigrationsfrågan av det enkla skälet att de flesta som är emot massinvandring är det av rasistiska skäl.
Istället uppmanas regeringen att utveckla en strategi för att reformera människors åsikter så att de bättre överensstämmer med politikernas. Man förordar utbildning, men säger också att invandringen som sådan kommer att påverka britterna i positiv riktning. Uttryckt på ett annat sätt: när immigrationspolitiken väl har transformerat Storbritannien till ett mångkulturellt samhälle, återstår för britterna endast att gilla läget eller att emigrera.
Vad är det då som rapporten vill ge det brittiska folket och som samma folk, enligt rapportförfattarna, inte har vett eller vilja att ta emot? Vilka är de omtalade sociala fördelarna?
Svaret på denna fråga finns på olika ställen i rapporten.
På ett ställe sägs det att invandringen ger människor fler valmöjligheter och det är utan tvekan sant. Standardargumentet för ökad invandring är att restaurangmaten har blivit mer varierad och detta nämns också i rapporten. Frågan är dock om det verkligen är ett bra argument för massinvandring. Ett annat argument är att i en alltmer globalisad värld kan det vara av värde att människor har olika kulturella kompetenser. Det är förvisso sant, men knappast ett argument för massinvandring. Kanske är det ett argument för en selektiv immigrationspolitik eller ett nationellt utbildningssystem som är fokuserat på att rusta människor för livet i en globaliserad värld.
På ett annat ställe hänvisar rapporten till invandrare som har bidragit till brittisk kultur, däribland författaren Salman Rushdie. Problemet med denna typ av argument är naturligtvis att individer som Rushdie är exceptionella och knappast representativa för immigranter i allmänhet.
Det sägs också att etnisk, kulturell och religiös mångfald är en styrka, men det är inte alls självklart. Kontroversen kring Rushdies bok The Satanic Verses visade att mångfald inte alls behöver vara en styrka.
Fördelarna är också ibland mycket diffust definierade. Här är ett exempel:
natives may gain (tangible or intangible) benefits from interacting with immigrants from different backgrounds and cultures.
Uttryckt på vanlig svenska: kanske kommer vanliga britter att gagnas av invandringen, kanske inte. Det är knappast svårt att förstå varför motståndare till massinvandring anser att detta är ett otillräckligt argument.
Verklig eller förment konspiration?
På många sätt är Preliminary Report On Migration, 11 July 2000 inte särskilt märkvärdig. Att den argumenterar för ökad invandring är knappast uppseendeväckande. De flesta statsbärande partier i Europa är för invandring. Skälen varierar, men det handlar för det mesta inte om för eller emot, utan om mer eller ännu mer. Argumenten är ofta ekonomiska och många gånger är de dessutom korrekta.
Om det inte vore för Andrew Neather hade denna rapport förmodligen förblivit okänd för den breda allmänheten. Den hade hamnat på en hylla och legat där och samlat damm. Ingen hade brytt sig.
Frågan är alltså om Neather är trovärdig.
Varför skrev Neather artikeln?
Neather förefaller vara en intelligent man. Han borde därför ha förstått att artikeln skulle kunna utnyttjas politiskt av Labours fiender.
Kanske är svaret på frågan att Neather aldrig reflekterade över de möjliga konsekvenserna av det enkla skälet att han inte kan se att han har gjort något fel.
I artikeln i Evening Standard förefaller Neather snarare vara stolt över sin gärning. Han betonar således inte endast att London numera, tack vare alla immigranter, är en stad med liv och rörelse, han påpekar också att denna förvandling är resultatet av en politik som han var delaktig i.
I den mån han har något att anmärka på är det Labours oförmåga att övertyga vanliga britter att de, tack vare massimmigrationen, har det mycket bättre numera. Han verkar också vara besviken över att han inte har fått det erkännande som han uppenbarligen anser sig ha gjort sig förtjänt av. Han är så uppfylld av sig själv att han inte anser att det var nödvändigt att respektera eller åtminstone tillfråga den folkmajoritet som var emot massinvandring. Han förefaller han vara helt oförstående inför kritiken att Labour gick bakom det brittiska folkets rygg i syfte att verkställa en politik som samma folk inte ville ha.
Det är det intryck som man får av Neather. I regeringskansliet var han en anonym byråkrat. När han sedermera blev delaktig i Labours beslut att införa mångkultur, hamnade han plötsligt i händelsernas centrum. Nu är han besviken över att hans idoga arbete inte har blivit medaljbehängt. Det är därför han skriver denna märkliga artikel i vilken han, med stolthet i rösten och utan en uns skam i kroppen, förklarar att han minsann var med om att underminera England.
När skandalen väl var ett faktum och irriterade statsråd och partibyråkrater förklarade att Neather pratade strunt, förstod han plötsligt allvaret i situationen och försökte rädda vad som räddas kunde av sin karriär genom att säga att han hade blivit missförstådd och att det aldrig existerade någon konspiration. Problemet var givetvis att det var försent. Det är förvisso möjligt att Neather bara var ute efter uppmärksamhet, men hans artikel är omöjlig att missförstå. Hur kan man t.ex. missförstå en utsaga som denna:
It didn’t just happen: the deliberate policy of ministers from late 2000 until at least February last year … was to open up the UK to mass migration. … mass immigration was the way that the Government was going to make the UK truly multicultural.
Invandringspolitisk paradox
Låt oss därför leka med tanken att det ligger något i Lundgrens och Neathers utsagor. Om Lundgren och Neather har rätt, ställs vi inför något som skulle kunna liknas vid en invandringspolitisk paradox.
Vänstern vill använda immigrationspolitiken för att stärka staten, högern vill använda samma politik för att underminera staten. Både höger och vänster verkar inte endast anse att invandring leder till bidragsberoende, de förefaller också anse att det är bra att invandrare är beroende av bidrag därför att det antingen möjliggör en utbyggnad av den offentliga sektorn eller leder till samma sektors kollaps.
Både vänster och höger försvarar immigrationspolitiken med ekonomiska och humanitära argument, men om Neather och Lundgren har rätt, är immigrationspolitikens primära mål inte humanism eller ekonomisk tillväxt, utan samhällsförändring. I detta perspektiv är de humanitära och ekonomiska argumenten rökridåer som vänster och höger använder för att dupera allmänheten.
Folkförakt
I USA har det under en lång rad av år först en stundom frän debatt om domstolarnas roll. I en demokrati skall lagar stiftas av ett folkvalt parlament. Regeringens roll är att verkställa parlamentets beslut. Domstolarna skall döma efter lagens bokstav. Deras uppgift är inte att via kreativa tolkningar skapa nya lagar, de ska verkställa de befintliga och av folkrepresentationen beslutade lagarna.
Konservativa kritiker har länge hävdat att vänstern har börjat använda domstolssystemet för att förändra samhället. På det sättet kan man effektuera radikala reformer utan att behöva fråga väljarna om tillstånd.
Neather beskriver något likartat i sin artikel. Istället för att fråga britterna om de är villiga att ersätta sina sedvänjor och traditioner med mångkultur, valde Labourpartiet att låtsas som att denna fråga inte fanns med på dess agenda och öppna gränserna för en massinvandring som brittisk kultur på sikt inte skulle överleva.
Lundgrens kritik av ledande moderater är snarlik. De vill använda immigrationspolitiken för att förverkliga målsättningar som de inte kan verkställa i en demokratisk process.
Detta är naturligtvis djupt allvarligt, om vi nu för argumentets skull leker med tanken att Neather och Lundgren håller sig till sanningen. Det må väl vara hänt om ledande moderater ljuger när de säger att de vill sänka skatterna för att få fart på landets ekonomi, det är en helt annan sak om de utnyttjar det politiska systemet för att bakvägen beröva de människor som föder dem deras rätt att leva i ett samhälle som är definierat av en gemensam historia, kultur och språk och på detta samhälles ruiner uppföra ett system som ingen, bortsett från dem själva, önskat se förverkligat.