Nyligen fälldes företaget Flybook Dialogue Scandinavia för könsdiskriminering. Till grund för domen låg några anmälningar gjorda av privatpersoner och ett beslut fattat av Näringslivets Etiska Råd mot Könsdiskriminerande Reklam - ERK. ERK har en strikt moralisk-politisk funktion. Dess uppgift är att brännmärka reklam som inte lyfter fram positiva exempel. Det viktiga är inte vad män och kvinnor de facto gör, det viktiga är att tidningarna innehåller bilder på män och kvinnor, i huvudsak kvinnor, som gör allt det där som Sveriges feminister anser att män och kvinnor, framför allt kvinnor, borde göra. I den meningen är det inte fel att påstå att detta kvinnodominerade organ har en sovjetiserande roll i reklambranschen. Följaktligen fanns det heller ingen anledning att förvåna sig över att ERK instämde i anmälarnas bedömning att Flybook Dialogue Scandinavia hade gjort sig skyldighet till sexism:
Den aktuella annonsen utgör ett typexempel på reklamåtgärd i vilken kvinnor används som blickfång av sexuell natur, utan tillräckligt samband med den marknadsförda produkten. Detta är kränkande mot kvinnor i allmänhet och reklamen strider därför mot ICC:s grundregler för reklam.
Feministisk pisskonst i Umeå
På Norrlandsoperan i Umeå bakas det helt andra bullar. I maj har stadens invånare möjlighet att få avnjuta den New Yorkbaserade konstnären Itziar Okariz. Okariz är feminist och om vi får tro Norrlandsoperan ser hon som sin uppgift att bryta “mot en normal standard för uppförande och rörelsemönster genom att manipulera med situationer, identitet och rollspel.” Det Okariz gör är att hon ställer sig på scenen och urinerar på golvet. För det belönas hon med 10 000 kronor i skattemedel plus betald flygbiljett. I Norrlandsoperans informationsmaterial kan man läsa följande:
Hennes kissande synliggör och löser upp befintliga gränser för vad man får göra, i synnerhet som kvinna. Men inte bara det. Att kissa stående och inför publik är en svår konst i sig! Kan det bli mer Rock’n Roll?
Norrlandsoperans hänförelse inför Okariz står i bjärt kontrast till ERK:s bannlysning av Flybook Dialogue Scandinavia. När ett företag publicerar en bild på en vacker och välskapt kvinna i bikini som smakfullt brer ut sig på en kofäll med en dator framför sig, drabbas landets feminist-puritaner av politiska konvulsioner. En kvinna som ser ut som en man och som urinerar inför publik är däremot helt i sin ordning. Det är progressivt och tufft. Tina Eriksson-Fredriksson, dramaturg på Norrlandsoperan, är inte ett dugg rädd för att framstå som löjlig utan beskriver Okariz pissande som ett “starkt konstverk” och hävdar att det kräver minituösa förberedelser:
Hon dricker en massa vatten … Sen gäller det för henne att hålla sig till det absolut rätta ögonblicket.
Eriksson-Fredriksson är så till den milda grad entusiastisk att hon säger sig vara beredd att torka upp efter Okariz om det skulle visa sig vara nödvändigt.
Politiskt, estetiskt och moraliskt förfall
Starkt konstverk? Kan inte fröken Eriksson-Fredriksson bjuda Okariz hem istället och hålla kissfesten på vardagsrumsmattan? Noggranna förberedelser? Eriksson-Fredriksson resonerar som om hon beskrev en åldrad Nobelpristagares intellektuella karriär, när Okariz enda prestation består i att hon dricker kommunalt vatten och ställer sig på scen och urinerar. Utmana gängse normer och schabloner? Till vilken nytta? Människor använder toaletter av hygieniska skäl, inte därför att de är politiskt förtryckta.
Norrlandsoperans tilltag får undertecknad att tänka på den italienska konstnären Piero Manzoni. Manzoni packade 90 plåtburkar fulla med exkrementer och döpte dem till “Artist’s Shit”. Numera finns en av Manzonis plåtburkar att beskåda på anrika Tate Gallery i London. För två år sedan köpte galleriet en av Manzonis burkar till det facila priset av 300 000 kronor. Priset på bajset översteg vid inköpstillfället priset på guld med 100 gånger. Enligt en taleskvinna för galleriet var Manzonis bajs rena klippet:
He was an incredibly important international artist. What he was doing with this work was looking at a lot of issues that are pertinent to 20th-century art, like authorship and the production of art. It was a seminal work. … This was a very important purchase for an extremely small amount of money.
Norrlandsoperans patetiska försök att framställa Okariz urinerande som en samhällskritisk handling är ett fullgott exempel på förfallet inom kulturvänstern. På 60- och 70-talet drömde vänstern om arbetar- och bondemakt, numera är det kiss och bajs som skall leda mänskligheten till paradiset. Bedrövligt. Men man skall kanske inte förvänta sig mer av den svenska pruttvänstern.