Gad Saad är professor i marknadsföring vid Concordia University i Kanada. Hans senaste bok, Suicidal Empathy: Dying to Be Kind (Broadside Books, 2026), är en fortsättning på The Parasitic Mind: How Infectious Ideas Are Killing Common Sense (2020). I förra artikeln presenterade vi bokens tes i korthet. I denna artikel ska vi kritiskt granska några argument i boken.
Gad Saad. Källa: Gage Skidmore.
_(cropped).jpg){kind=link}
Bokens argument
Saad menar att suicidal empati är baserad på det som ibland kallas Blank Slate Theory. Enligt denna teori är människan en produkt av sin miljö.
Varför bryter människor mot lagar? En möjlighet är att människor har förmåga att handla intentionellt. Människor väljer att begå brott av pekuniära och andra skäl. Blank Slate Theory eliminerar all genuin intentionalitet. Kriminalitet blir i detta perspektiv en samhälls- eller kulturprodukt. Med andra ord: Människor handlar inte, de visar prov på externt orsakade beteenden.
Låt oss konkretisera argumentet. Under en onlinediskussion om möjligheten att eliminera all brottslighet föreslog en av deltagarna att man ska avskaffa strafflagstiftningen. Brott är sociala konstruktioner som definieras juridiskt. Om vi slutar att kategorisera handlingar som kriminella, upphör de att vara kriminella.
Den franske filosofen Michel Foucault framförde likartade åsikter:
Ingen av oss är säker på att inte hamna i fängelse. Nu mindre än någonsin. … Man säger oss att rättvisan är överlupen. Det ser vi nog. … Man säger oss att fängelserna är överbefolkade. Men tänk om det är befolkningen som är överfängslad?
Vi är överfängslade, säger Foucault. Varför? Därför att definitionerna av brott fortlöpande expanderar. Han fortsätter:
Outhärdliga är: domstolarna, snutarna, sjukhusen, dårhusen, skolan, militärtjänsten, tidningarna, televisionen, Staten.
Foucault säger att “revolutionen endast kan genomföras genom en radikal eliminering av rättsapparaten”. Det behövs inga försvarsadvokater, ingen jury. Det är ju detta system som först skapar kriminella och sedan straffar dem. Det mest empatiska är därför att skrota hela konstruktionen.
Foucault är här engagerad i en verbal dispyt, inte en diskussion om verkligheten. Stölder upphör inte för att vi avkriminaliserar dem. I Sverige är det förbjudet att gå emot rött ljus, men det är inte straffbart. Förbudet finns kvar, men människor fortsätter att gå mot rött ljus trots att överträdelsen inte längre är straffbelagd.
I USA har vänsteraktivister krävt att stora delar av rättsväsendet, bland annat polis och fängelser, ska avskaffas. Saad är övertygad om att resultatet skulle bli en empatidriven explosion av kriminalitet och våld.
Det är kärnan i hans argument.
Banalitet?
Suicidal Empathy hade varit aktuell utan The Parasitic Mind och vice versa. De två böckerna handlar nämligen om olika saker. De står på egna ben.
The Parasitic Mind handlar om vårt kognitiva system.
Suicidal Empathy handlar om vårt emotionella system.
Båda systemen kan spåra ur. Därför förtjänar de en separat behandling.
Vad är det då som får vår förmåga att resonera logiskt och empiriskt att spåra ur? I The Parasitic Mind hävdar Saad att destruktiva idéer destabiliserar vår förmåga att tänka rationellt. Han nämner postmodernism, radikalfeminism och socialkonstruktivism som exempel. Han säger också att postmodernism, radikalfeminism och socialkonstruktivism är olika former av Blank Slate Theory. Med andra ord: De två böckerna identifierar samma mentala patogener.
Frågan är dock om Saads tes inte är trivial. Han säger att idéer påverkar våra emotioner. Det är knappast en nyhet. Så varför ägna en hel bok åt problemet? Tesen måste dock inte vara trivial. För att bli intressant måste vi specificera den eller de mekanismer varigenom suicidal empati verkar.
Detta leder oss vidare till nästa avsnitt.
Från teori till analogi
Saad eftersträvar en generell empatiteori och startar därför i evolutionsbiologi och psykiatrisk teori. Det förser honom med den nödvändiga teoretiska grundvalen. Han säger att evolutionen har utrustat oss med empati. Vi är sociala varelser och empati underlättar gruppliv.
Men människor kan ha olika mycket empati. Total avsaknad av empati är vanligt hos psykopater. På den motsatta sidan av skalan finner vi hyperempatiska personer. De är individer som har svårt att skilja mellan sina egna och andra människors känslor. Psykopati och hyperempati är psykiatriska störningar.
Var i denna bild ska vi placera suicidal empati? Är det en psykiatrisk störning? Nej, det är det inte. Suicidal empati är en dysreglering av det empatiska systemet. En suicidalempatisk individ är inte mentalsjuk, hon eller han har ett empatiskt system som fungerar suboptimalt. Suicidal empati är alltså inte en självständig form av empati. Det är en dysfunktion hos det befintliga empatiska systemet.
Här finns emellertid ett problem begravet.
Evolutionsbiologi och psykiatri har identifierat kausala mekanismer. Det naturliga urvalet förklarar varför egenskaper som i genomsnitt ger högre reproduktiv framgång blir vanligare över tid. Störningar i funktionen hos amygdala och den ventromediala prefrontala cortexen är vanligt förekommande hos psykopater. Hyperempatiska personer lider av en dysreglering i det limbiska systemet.
Frågan är därför vilka suicidalempatiska mekanismer som Saad har detekterat. Svaret på den frågan är: inga.
Suicidal empati är inte en evolutionärt utvecklad funktion eller psykiatrisk störning. Men hur vet vi då att det existerar? Saad försöker övertyga oss med konkreta exempel på personer som handlar i strid med sina intressen. Men på detta sätt skjuter han endast problemet framför sig. Frågan är ju hur vi vet att exemplen beskriver suicidal empati. Att en person inte själv beskriver sitt beteende som suicidal empati visar inte att Saads tolkning är fel, men det visar inte heller att den är korrekt. Saad behöver en teori som trumfar personernas egna förklaringar av sitt beteende. Suicidalempatiska personer upplever ju inte nödvändigtvis sig själva som suicidalempatiska. Han måste, i likhet med evolutionsbiologi och psykiatri kunna identifiera underliggande mekanismer som förklarar det som han beskriver.
Narcissism?
Saad skriver att moralisk narcissism driver suicidal empati. Vad är narcissism? Det är ett psykiatriskt begrepp. Kliniskt sett är narcissism en ambition eller vilja att upprätthålla, skydda och förstärka den egna självbilden, ofta genom sökande efter olika typer av bekräftelse. Saad skriver:
Now imagine that instead of admiring your own reflection as did Narcissus, you come up with the ultimate form of narcissistic moral grandstanding: You will be the epitome of kindness, compassion, sympathy, and empathy. As you admire yourself in the “mirror of progressive moral purity and piety,” you see the reflection of the best of human beings: You never judge others; you never criticize other religions; you are welcoming to all illegal immigrants; you realize that Islamophobia is the real scourge; you fight for the rights of criminals as they deserve a second chance (ergo seventy-fifth chance); you cry every time that you fill up your car with gas (the juice extracted from the rape of Mother Earth); you march for Free Palestine and note that Hamas terrorists were engaging in a noble defense of their human rights. You are a good person. Keep stroking your hair as you admire your moral purity.
Notera ordet “instead” i första meningen. Saad ersätter den av psykiatrikern diagnosticerade narcissisten med en person som aldrig dömer någon moraliskt, aldrig kritiserar islam och som kämpar för öppna gränser.
Naturligtvis finns det narcissister som har dessa åsikter, men frågan är ju hur vi skiljer ut narcissisterna från de som endast är självcentrerade eller har en stark politisk övertygelse. Saads argument bygger på en analogi. Han pekar på likheter, men han demonstrerar inte vilken mekanism som gör de personer han beskriver till narcissister.
Detta är något som samhällsvetenskaper ofta kritiseras för. Man säger att samhället är en organism. Kritiker påpekar att samhällen är sociala fenomen. Då retirerar man och säger att organismbegreppet är en användbar analogi. Det är kanske sant, men en analogi har inte samma förklaringskraft som en identifierad kausal mekanism. Själva observationen att samhällen verkar vara utrustade med mekanismer för reproduktion räcker inte för slutsatsen att sådana mekanismer de facto existerar.
Exempel
Vi kan nu se varför Saads argument inte är så självklart som det framstår. Här är ett exempel från boken.
Hermes: Are you Pro Palestine?
Woman: Yeah, of course. Free Palestine.
Hermes: Are you pro the LGBTQ community?
Woman: I am gay.
Hermes: Do you know what would happen to LGBT people in Palestine?
Woman: Yeah, but I don’t care.
Hermes: Really?
Woman: Because something bad is happening to them. It does not matter if they would support me or not. I’m still going to respect them as human beings.
Hermes: So, you don’t care if they would kill you if you went over there?
Woman: No.
Hermes: You’re still going to support them?
Woman: Yeah. Because it’s the right thing to do.
Hermes: What if that, like, ends up killing you in the future?
Woman: Then that’s the way I was meant to go.
Källa: YouTube.
Vad vi ser här är inte endast ett exempel på principetik, utan principetisk absolutism. Kvinnan är inte intresserad av konsekvenser överhuvudtaget, utan endast av upprätthållandet av principer.
Det finns således två sorter av moralisk extremism.
- Principiell absolutism.
- Konsekvensabsolutism.
Men varför ska principiell absolutism klassificeras som en dysreglering av empatisystemet? Varför inte endast säga att vi har en konflikt mellan principetik och konsekvensetik? För att kunna hantera detta argument måste Saad identifiera den kausala mekanismen bakom suicidal empati, men som vi såg från vår genomgång är det inget som han gör.