Sara Stridsberg utsågs nyligen till Nordiska rådets litteraturpristagare för sin roman Drömfakulteten. Förutom ära och berömmelse erhåller Stridsberg 430 000 kronor i belöning. I sin motivering skriver rådet följande:
Drömfakulteten bär underrubriken “tillägg till sexualteorin”, och romanen är en svidande uppgörelse med de olika förtryckarmekanismer som verkar i samhället.
Stridsberg som samhällskritiker? Drömfakulteten handlar om den amerikanska feministen Valerie Solanas. Det är inte första gången som Stridsberg tar sig an Solanas. Stridsberg har också översatt Solanas SCUM Manifesto - feminismens svar på Hitlers Mein Kampf - till svenska. I Stridsbergs översättning är “Mannen … av naturen en blodsugare, en emotionell parasit, och förtjänar därför av moraliska skäl inte att leva.” Det är naturligtvis Nordiska rådet medvetet om:
Sara Stridsberg har bland annat också översatt SCUM-manifestet till svenska och skrivit ett drama om denna Valerie Solanas.
Problemet är egentligen inte Stridsberg. Hon är säkert en habil skribent och vill förmodligen väl. Kanske har hon rentav gjort sig förtjänt av priset. Det är Nordiska rådet som är bekymret. Rådets beslut ligger väl i fas med tidsandan. Säg “negerboll” och du tvingas till ett förödmjukande gatlopp i media. Kalla SCUM Manifesto för “fantastisk text” och skriv sedan en roman om manifestets upphovskvinna, en våldsfixerad knäppgök, och du blir belönad med Nordiska rådets litteraturpris.
Den dag som Stridsberg tar ner skylten kommer hon med all säkerhet att bli ihågkommen som en stor författare och betydande samhällskritiker. Det faktum att Solanas var en prostituerad drogmissbrukare som gick till historien som kvinnan som ville utplåna halva mänskligheten och som med nöd och näppe undgick att mörda konstnären Andy Warhol och två manliga bekanta till honom, får man givetvis ha överseende med. Åtminstone förefaller Nordiska rådet hysa den åsikten.
Utnämningen av Stridsberg får undertecknad att erinra sig en diktatoriskt lagd person som var av den åsikten att ju fler man mördar, desto mindre bryr människor sig. Kanske skulle man kunna komplettera tankegången med att säga att ju fler man har för avsikt att mörda, desto större är sannolikheten att ens tankegång i framtiden skall upphöjas till stor konst. Utnämningen av Stridsberg ger oss anledning att frukta att det är precis det ödet som har drabbat Solanas mordiska framtidsvision. Att hata män har blivit finkultur.