Två svenska politiker av rang har mördats i Sverige: dåvarande statsministern Olof Palme och förre utrikesministern Anna Lindh. Det kan vara nyttigt att erinra sig dessa två tragiska händelser med tanke på det som nu utspelar sig i Pakistan. Pakistan befinner sig idag, efter mordet på oppositionsledaren Benazir Bhutto, i något som en del har betecknat som fritt fall.
Värdighet versus kalabalik
Morden på Palme och Lindh skapade förstämning i folkhemmet. Det råder inget som helst tvivel om det. Men människor sörjde på ett värdigt sätt. Ingen tog mordet på den förra statsministern som förevändning för att fysiskt attackera politiska motståndare. Brandbomber, våld och vandalism lyste med sin frånvaro. Förra utrikesministern Anna Lindh mördades av en jugoslav, men mordet åtföljdes inte av en klappjakt på jugoslaver.
Hur annorlunda är inte Pakistan? Ordföranden i Pakistanska kvinnoföreningen i Malmö förklarar:
Folk blev aggressiva, började bränna bilar och annat. Affärsinnehavarna stängde direkt sina butiker och gick hem. Alla är rädda nu, säger Samina Khan, butiksbiträde och ordförande i Pakistanska kvinnoföreningen i Malmö.
Våldet i Pakistan följer ett mönster som nästan verkar inövat: närhelst muslimska länder drabbas av en reell eller inbillad kris, blir "folk" aggressiva och börjar "bränna bilar och annat". Kalabaliken kring Salman Rushdies Satansverserna och de danska Muhammedkarikatyrerna är endast två exempel. Under en föreläsning om förhållandet mellan tro och vetande, citerade Påven en medeltida text om kristendom och islam:
Show me just what Muhammad brought that was new, and there you will find things only evil and inhuman, such as his command to spread by the sword the faith he preached.
Påven gjorde detta i syfte att illustrera ett resonemang. Han bekände sig alltså inte till innehållet i texten. Hans perspektiv var strikt akademiskt. Reaktionerna på Påvens tal var emellertid allt annat än akademiska. Det regerande partiet i Turkiet jämförde honom med Hitler. En iransk Ayatolla beskrev honom som svagsint. I Indien brände muslimska studenter bilder av det katolska överhuvudet. På Västbanken attackerades kyrkor med brandbomber. En muslimsk chefsideolog med somaliskt ursprung hävdade att det är alla muslimers plikt att döda Påven när tillfälle ges. Den Islamiska Konferensen, en organisation som omfattar 57 muslimska länder, kallade Påvens uttalande "karaktärsmord". Pakistans parlament krävde Vatikanen på en ursäkt.
Över 30 människor har hittills dödats i de kravaller som följde på mordet på Benazir Bhutto. Det är en formlig orgie i våld som sveper över landet. Byggnader och bilar har stuckits i brand. Tågtrafiken mellan Pakistan och Indien har ställts in på vissa avsnitt eftersom demonstranter har ryckt upp rälsen ur marken. Järnvägsstationer och tåg har bränts ned. Banker och bensinmackar har rånats och vandaliserats. Polisen har utsatts för stenkastning.
Man brukar säga att det idag inte är lätt att hitta en europeisk eller amerikansk politiker som inte är övertygad om att socialism ofelbart leder till diktatur. Utvecklingen efter mordet på Benazir Bhutto gör det möjligt för oss att ställa en liknande fråga om muslimska länder: är det verkligen möjligt att idag hitta en europeisk eller amerikansk politiker som var övertygad om att mordet skulle få ett fredligt efterspel, att det inte skulle följas av våld och politiskt kaos. Svaret på denna fråga bör, om något, stämma oss till eftertanke.