Redaktören ondgör sig med jämna mellanrum över svensk kriminalpolitik. Nu har det tillkommit ytterligare två anledningar att förbanna systemet. Anders Eklund dömdes nyligen till livstids fängelse för att ha våldtagit och mördat en kvinna och ett barn. Eklund har nu i ett brev från häktet krävt att han får vård:
Det enda jag vill är att få vård för detta, annars är jag lika sjuk i hjärnan som jag var innan vården eller fängelsestraffet som skall komma … Jag behöver ju vård för det jag gjort. … Annars kan samma sak hända igen när jag blir fri.
Notera att Eklund faktiskt skriver "när jag blir fri". Till och med Eklund förstår att livstidsstraff i Sverige bara är på skoj. Om Eklund hade varit utbildad i semantik, hade han kunnat säga "Jag är inte ett dugg orolig. Ni förstår: begreppet’ livstidsstraff’ är, trots allt, mångtydigt".
Christine Schürrer dömdes även hon till livstids fängelse för mord på två barn och mordförsök på modern till barnen. Schürrer slog ihjäl de två barnen med en hammare och lyckades nästan dräpa modern på samma sätt. För det dömdes hon nyligen till livstids fängelse och utvisning på livstid. Livstids fängelse och utvisning?
Den enkla sanningen är att det går med Schürrer som det går med Eklund. De sitter av 10 år och begär därefter att få sina straff tidsbegränsade. Efter ytterligare några år är Eklund en fri man och Schürrer förpassad ur landet och tårögda humanister kan slå sig för bröstet och säga att svensk kriminalpolitik, till skillnad från amerikansk justis, är humanistisk.
Humanistisk? Den borde rubriceras som skandalös.