En ny storm har blåst upp kring förra statsministern Göran Persson. Göran Persson har nämligen bestämt att han skall börja arbeta som konsult åt näringslivet. Att en socialdemokrat tar steget över till ärkefienden, ses naturligtvis inte med blida ögon av rörelsen. Inte blir det bättre av att de tre grundarna av konsultbolaget JKL har moderat bakgrund.
Göran Greider har sagt att Persson sviker rörelsen och kallat hans val “dålig stil” och Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson menar att Perssons näringslivsutflykt riskerar att solka ned statsministerämbetet. Partikollegan Morgan Johansson ställer frågan “Var finns den verkliga lojaliteten?” I Dagens Nyheter skriver Henrik Brors:
Göran Persson urholkar i snabb takt det varumärke som klassamhällets bekämpare som han ägnat tio tolv år åt att bygga upp och putsa på. … Speciellt med tanke på hans många utfall mot “flinande finansvalpar” och “giriga” kapitalister.
Lennart Nilsson, socialdemokratisk riksdagsman, spär på kritiken:
Något sådant skulle inte ha inträffat inom socialdemokratin förr. Men det är nya tider nu, allt handlar om pengar.
Nilsson slår huvudet på spiken. Det som primärt oroar partiets och riksdagens så kallade jämlikhetssträvare är att Göran Persson skall bli rik av egen kraft. I den socialistiska ideologin är det nämligen inte fint att vara förmögen. Det är ju den stackars arbetarklassen som producerar allt värde och överklassen som skor sig och socialdemokraterna gör ju, tillsammans med kommunister och miljöpartister, anspråk på att vara denna rörelses enda och sanna språkrör. Det är alltså inte särskilt svårt att förstå att många vänsteranhängare är besvikna på Persson. Bättre att alla har det lika dåligt än att åtminstone någon har det bra - det är den socialistiska galenskapen i ett nötskal.
Debatten om Göran Perssons beslut att bli näringslivskonsult har handlat om svek och bristande lojalitet. Ur skattebetalarsynpunkt är detta emellertid en ointressant debatt. Det är en socialdemokratisk kontrovers och som sådan en storm i ett vattenglas.
Det som gör Göran Perssons beslut intressant och kanske också moraliskt klandervärt är det faktum att den forna statsministern har skaffat F-skattesedel. Från och med den 6 oktober kan Persson kvittera ut drygt 56 000 i månaden i statsrådspension. Om Perssons inkomster från konsultverksamheten överstiger 109 000 kronor, föreskriver reglerna att statsrådspensionen skall minskas. Men om Persson bildar ett bolag och lever på sin statsrådspension istället för att ta ut lön, kan han komma runt regelsystemet. När Persson sedan fyller 65 och får ålderspension, kan han plocka ut pengarna från bolaget. På detta sätt kan Persson i realiteten skaffa sig dubbla inkomster. Det är denna fråga som debatten borde handla om, inte Göran Perssons beslut att skaffa sig ett nytt jobb. Det är tvärtom ett bra beslut.
Varför är det ett bra beslut? Idag omfattas svenska politiker av ett trygghetssystem som de flesta medborgare endast kan drömma om. Grundbulten i systemet är höga bidrag och inga krav på motprestation. Om före detta statsrådet Ulrika Messing skulle hoppa av politiken idag, har hon rätt till ett månatligt bidrag om 44 000 kronor fram till dess att hon fyller 65. Det beror inte på att Messing börjar närma sig pensionsåldern. Messing har inte fyllt 40 år. Hon får dessa pengar därför att hon har arbetat som statsråd sex (6) år i rad. Riksdagsledamöter har det inte lika väl förspänt. En riksdagsledamot måste arbeta dubbelt så länge som ett statsråd, dvs. i hela tolv (12) år för att komma i åtnjutande av full riksdagspension.
Dessvärre är detta en debatt som landets skattebetalare aldrig kommer att få uppleva. Det är nämligen en debatt som Sveriges politiska kast inte vill ta. Undertecknad har sagt det förr, men det förtjänar att upprepas: socialister och icke-socialister må vara oeniga om kapitalismens vara, men när det gäller att gynna sig själva uppvisar de en närmast rörande enighet.