Art and Imagination. A Study in the Philosophy of Mind (St. Augustine’s Press, 1974) är Roger Scrutons doktorsavhandling i filosofisk estetik. I den inledande artikeln presenterades några av de begrepp som Scruton använder.
I denna avslutande artikel skall vi lämna abstraktionernas tunna sfär och kika lite närmare på hur Scruton applicerar sin begreppsapparat på konkret konst.

Centralt begrepp: “föreställning”

Begreppet “föreställning” (engelska: “imagination”) är centralt i Scrutons teori. Vad menas med “föreställning” och på vilket sätt skiljer sig föreställningen från andra mentala akter, t.ex. fantasier?
Deskriptiva satser beskriver i ett publikt språk ett objekt som existerar i en realistisk mening. Föreställda objekt implicerar en beskrivning av ett helt eller delvis imaginärt objekt. Det är en skillnad mellan att beskriva en molnformation med hjälp av en deskriptiv sats och att se ett ansikte i samma molnformation.
Föreställning handlar om att se saker, men på ett speciellt sätt. Det handlar om att notera en aspekt utan att anta att den verkligen existerar. Man kan se ett ansikte i ett moln, utan att tro att det också är där. Föreställning har därför likheter med det som ibland kallas aspektseende.
När jag således betraktar himlavalvet ser jag vita moln mot en blå bakgrund. Om jag ser något annat, beror det inte på att min perception är teoretisk, utan på att jag har misstagit mig.
För att se ett ansikte i molnen, måste mitt seende förkroppsliga en tanke.
Föreställning är alltså perception plus tanke.
Föreställningen är underordnad vår vilja. Vi kan således bestämma oss för att se t.ex. ett ansikte i ett moln. Vanliga perceptioner är inte viljestyrda på detta sätt.
Vad innebär det att ett föreställt objekt inte måste existera? Kan det se ut hur som helst? Scruton menar att det är sammanhanget som sätter restriktioner. Jag kan se ett ansikte i ett moln, men kanske inte en lyftkran.
Föreställning skall inte förväxlas med fantasi.
Det finns gränser för vad vi kan se i ett moln och därför kan vi argumentera om saken. En föreställning måste vara ändamålsenlig. Vi kan uppmana någon att se ett ansikte i ett moln. Om personen inte kan se det som vi ser, kan vi försöka att påverka dennes aspektseende med goda argument. Naturligtvis kan vi göra samma sak med konstverk.

Estetik och moral

Värdesatser är normativa. Det innebär att vi inte är likgiltiga för hur andra människor reagerar. Om vi tycker att en film är bra, förväntar vi oss att andra skall tycka likadant. Om en person anmäler en avvikande åsikt, anser vi att vederbörande har missförstått filmen eller kanske missat några viktiga detaljer. Det är skälet till att vi argumenterar om estetiska objekt.
I den meningen är värdesatser normativa. Scruton baserar sin ståndpunkt på Kants tes att smakomdömen gör anspråk på allmän acceptans. Värdesatser strävar inte endast efter att uttrycka en enskilds individs ståndpunkt, utan vad rationella individer överlag borde tycka.
Men även om värdesatser har en universell karaktär kan de inte likställas med imperativ. Imperativ är mer kategoriska än värdesatser. De förpliktigar oss på ett sätt som värdesatser inte gör. De är intimt förknippade med ett system av sanktioner som man inte finner inom estetiken. Det finns ett uttalat krav på den enskilda individen att underkasta sig moralen.

Sandro Botticellis Porträtt av en kvinna.
Källa: Wikimedia.

Den polske filmregissören Roman Polanski var principiell motståndare mot dödsstraff, men förklarade sig vara villig att göra ett undantag för de som mördade hans fru och fyra andra personer. Polanski ville, av allt att döma, både ha kakan och äta den.
Värdesatser är inte lika kategoriska. Vi kan hävda att Beethovens nionde symfoni är vacker och sedan retirera från åsikten utan att det uppfattas som motsägelsefullt. Vi irriterar oss över människor som uppför sig omoraliskt och drabbas av dåligt samvete när vi själva gör det. Värdesatser är annorlunda. Om någon ifrågasätter vår klädstil, kan vi alltid försvara oss genom att säga: “Det är en smakfråga”. Därigenom påminner vi kritikern att det är en skillnad mellan värdesatser och imperativ och att inte tolka meningsskiljaktigheten i strikt moraliska termer. Inte heller känner vi oss som sämre människor på grund av att vi kanske har dålig smak.
När vi diskuterar värdesatser, är vårt mål en rationellt grundad konsensus. Vi anför argument i syfte att slå fast att vissa responser på ett konstverk är ändamålsenliga, medan andra inte är det. Denna konsensus är aldrig absolut, utan alltid en gradfråga. När vi diskuterar imperativ, är vår ambition inte endast att klandra vår motpart moraliskt, vi försöker också att övertyga denne att förändra sitt beteende.
Estetiska diskussioner är annorlunda. De syftar varken till att straffa eller belöna deltagarna, utan att utbilda deras smak.

Estetiska erfarenheter

En kanske ännu knepigare fråga är frågan om estetiska erfarenheters natur. Vad är det som är involverat i en skönhetsupplevelse?
En ko som betraktar en solnedgång, njuter inte av vyn. Djurs behov är animala, dvs. de är direkt kopplade till kroppsliga funktioner. Kon vill kunna äta sig mätt, skydda sig mot rovdjur och kunna hitta en partner. Den har inget behov av skönhet. Egentligen ser den inte himlaspelet, den bara stirrar på horisonten.
Människor är annorlunda än djur.
Människor kan komplettera sina observationer med tankar. Människor är kapabla att göra detta därför att de är rationella varelser och de gör det därför att de har behov som växer fram direkt ur deras rationella natur.

François Boucher, Venus triumf. Källa: Wikimedia.

För att kunna njuta av ett landskap som ett estetiskt objekt, räcker det inte att vi observerar det. Perceptionen måste kompletteras med en tanke. Det är först då som vi kan njuta av landskapet för dess egen skull. Det innebär att estetiska objekt inte tillfredsställer behov i en animal mening.
Även denna idé har sitt ursprung i Kants filosofi. När vi frågar oss hur vi skall agera i en bestämd situation, vill vi, enligt Kant, kunna generalisera svaret på frågan. Vi vill inte endast veta hur vi skall agera i den bestämda situationen, dvs. hur vi skall kunna maximera vår individuella nytta, vi vill ha en moralisk regel som kan tillämpas av alla som befinner sig i en jämförbar situation. Det var utifrån en dylik reflektion som Kant härledde sitt kategoriska imperativ.
Scruton menar att också vårt behov av skönhet är en funktion av det faktum att vi är utrustade med förnuft.
En annan intressant distinktion är den mellan behovsobjekt och estetiska objekt. Om vi är törstiga, kan vi släcka törsten på olika sätt. Detsamma gäller hunger: vi kan stilla vår hunger med olika sorters mat. Estetiska behov är annorlunda: vi kan inte ersätta den skönhetsupplevelse som ett vackert landskap ger med den upplevelse som vi får av symfonisk musik. Behovsobjekt ersätter varandra. Skönhetsupplevelser är erfarenheter av partikulära objekt.
Detta innebär inte att Scruton menar att människan inte är ett djur. Människor är djur och liksom kor har de animala behov. Men människan är inte endast ett djur. Hon har också förnuftsgrundade behov. Kärlek är ett sådant behov. Kärleken är individualiserande och riktar sig emot ett specifikt objekt som inte kan ersättas med ett annat.
Pornografin är dess motsats: den syftar till att tillfredsställa ett animalt behov hos individen och därför är objekten utbytbara med varandra.

Att förstå konst

Den estetiska erfarenheten kombinerar perception med tanke. Det innebär att all konstförståelse involverar kunskap. Komplexa konstverk kan kräva mycket kunskap. Vi kan inte förstå Sandro Botticellis Venus födelse utan att först ha bekantat oss med Platons teori om det erotiska.
Det är skälet till att vi ibland tycker att människor har felbedömt ett verks mening. De har inte tillräcklig kunskap i ämnet för att kunna förstå verket eller de har missförstått den teori som ligger till grund för det. Naturliga objekt är annorlunda. Vi kan missförstå King Lear, men inte Himalaya.
Här uppkommer ett problem. Innebär det sagda att konst är en form av kunskap? Kan konst representera verkligheten och kanske till och med lära oss något om den? Det finns både idealistiska och realistiska svar på denna fråga.
Hegel var idealist och delade denna uppfattning. För honom var konst en kunskapsform. I kommuniststaterna var denna uppfattning inte endast beskrivande: god konst ansågs inte endast vara socialrealistisk, konst skulle vara socialrealistisk.

Socialistisk konst i Nordkorea. Källa: Wikipedia.

I Art and Imagination försöker Scruton gå balansgång mellan dessa två ytterligheter. Han vill inte likställa konstverk med deskriptiva satser, men han vill heller inte förneka att konst kan lära oss något om livet och kanske också om oss själva. Konstnärlig aktivitet är förvisso ingen primärt kognitiv verksamhet, men dess resultat är heller inte illusioner.
Konst kan representera verkligheten, men inte på samma sätt som deskriptiva satser. Det beror, om vi får tro Scruton, på att konst inte är språk. En målning kan inte likställas med en deskriptiv sats.
Om konstverk kan likställas med deskriptiva satser, borde de ha mening och referens, men det är ofta inte fallet. En bild av en enhörning har mening, men knappast referens. Vi kan lära oss av en målning hur en man ser ut, men av det följer inte att målningen också hävdar att mannen ser ut på ett visst sätt.
Konst är inte samma sak som språk.
Frågan är då vad som är involverat i förståelsen av ett konstverk. Vi har tidigare sagt att konstförståelse förutsätter kunskap, men vad innebär det?
Konstnärens avsikter kan ge oss vägledning om hur ett verk skall tolkas. En tavla avbildar något endast om det var avsikten att avbilda något. Detta skiljer naturfenomen från konstverk. Vi kan föreställa oss ett ansikte i ett moln, men naturliga fenomen har ingen upphovsman. Därför representerar de heller ingenting.
Konstnärens intentioner är också viktiga av ett annat skäl: de sätter restriktioner på vad vi kan se i målningen. Tintorettos Crucifixion är ett exempel:

Crucifixion av Tintoretto. Källa: Wikimedia.

Även om vi kan tolka målningen på olika sätt, finns det gränser för vad vi kan säga om den. Det är t.ex. inte möjligt att se Tintorettos Crucifixion som en rockkonsert. Därutöver krävs det kunskap om dåtida konstnärliga konventioner och traditioner. Förståelse av konst kräver således mer eller mindre komplexa tankar för att vi skall kunna förstå verkets innebörd.

Sanning och objektivitet

När vi diskuterar deskriptiva satser har vi möjlighet att slita tvister genom att hänvisa till verkligheten. Vi förefaller ha en snarlik möjlighet när vi brottas med moraliska dilemman.
Debatter om konst är annorlunda.
En likhet mellan deskriptiva satser, moraliska satser och värdesatser är att de alla gör giltighetsanspråk. När vi säger att Venus födelse är stor konst, kan vi stödja vårt anspråk med skäl och det är upp till motparten att bedöma om vårt argument håller eller inte. I den meningen är det ingen skillnad mellan deskriptiva satser, imperativ och värdesatser. Skillnaden är att medan deskriptiva satser har sanningsvillkor, har imperativ och värdesatser acceptansvillkor. Vad innebär detta?
Imperativ beskriver inget. Istället uppmanar de oss att bete oss på olika sätt. Därför kan de inte ha sanningsvillkor i en realistisk mening. Likväl kan vi argumentera om moral. Acceptansvillkoret för ett imperativ är ett beslut från motpartens sida som indikerar att denne har accepterat den av oss förfäktade moralregeln.
Acceptansvillkoret för en värdesats är en erfarenhet. Värdesatsen är sann när motparten, efter att ha granskat våra argument, utbrister “Nu ser jag det!”.

Det var förvisso ord och inga visor!

Art and Imagination. A Study in the Philosophy of Mind har över 40 år på nacken, likväl är den nödvändig läsning för dem av oss som önskar förstå professor Scrutons syn på estetiska frågor.
Kanske är det dock på sin plats att höja ett varningens finger. Det är långtifrån en lättläst bok. En recensent förklarade lätt deprimerad att han inte förstod ett skvatt av intrigen efter första läsningen. Redaktören är böjd att stämma in i den kören.
Vad tycker professorn idag om sin avhandling? Han anser att den är intellektuellt respektabel och han är fortfarande övertygad om att teorin om föreställning är korrekt. Han medger dock att flera av de teorier som han brottas med i avhandlingen knappast är relevanta längre.
Scruton disputerade vid filosofiska institutionen vid universitetet i Cambridge. Cambridge har den goda vanan att publicera avhandlingar online, vilket innebär att Art and Imagination kan laddas ner helt kostnadsfritt. Det som man får är en fotostatkopia av Scrutons maskinskrivna manuskript i det behändiga formatet PDF.

Avhandlingen finns här: Art and Imagination. A Study in the Philosophy of Mind.

Man kan givetvis köpa avhandlingen i bokform. Det som man då får är en reviderad version av avhandlingen. Scruton har skrivit om delar av avhandlingen för att göra den mindre teknisk och mer lättläst.
Det optimala resultatet får man naturligtvis om man läser både avhandlingsmanuskript och bok, helst samtidigt.