Fredrik Reinfeldt är otvivelaktigt en av Sveriges mest framgångsrika politiker. Reinfeldt ledde Moderaterna i 12 år och var Sveriges statsminister mellan 2006 och 2014. Hans kanske största politiska succé var att han lyckades bryta upp den nästintill hegemoniska position som socialdemokratisk ideologi hade haft inom svensk politik och politisk debatt under efterkrigstiden.

Fredrik Reinfeldt. Källa: Wikimedia.

Arbetslinjens talesman

Valet 2006 blev en stor framgång för moderaterna. Under Reinfeldts ledarskap gjorde partiet sitt bästa val sedan 1928. Partiet bildade regering tillsammans med Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna.
Reinfeldt framstod som intelligent och sympatisk, eftertänksam och handlingskraftig. Hans budskap gick också fram. Ett av dessa budskap var sammanfattat i den så kallade arbetslinjen. Det var också det område där statsministern kunde ge prov på passion. Reinfeldt var känd för att väga varje ord på guldvåg, men under en partiledardebatt med oppositionsledaren Stefan Lövdén slog han näven i bordet och sade att han inte skulle låta sig stoppas:

Vi kommer att slåss för arbetslinjen tills vi dör!

Arbetslinjens kärnbudskap var att människor skall försörja sig genom arbete och att det skall löna sig att arbeta. Socialdemokraterna och kommunisterna protesterade naturligtvis, men Reinfeldt stod på sig. Regeringen införde jobbskatteavdrag, tidsbegränsade möjligheten att sjukskriva sig och vägrade att höja nivån på a-kassan.
I media beskrevs arbetslinjen närmast i folkmordstermer, men svenska folket applåderade statsministern och fyra år senare lyckades Reinfeldt med det osannolika, att än en gång upprepa succén från år 2006. Moderaterna gjorde ett rekordval och den borgerliga alliansen behöll regeringsmakten.

En arg nyliberal

Fredrik Reinfeldt har inte gjort mycket annat än att syssla med politik. Arton år gammal gick han med i Moderata ungdomsförbundet. Han har varit kommunalpolitiker och borgarrådssekreterare. År 1991 blev han riksdagsman för Moderaterna. Ett år senare valdes han till posten som förbundsordförande för ungmoderaterna. Det var som förbundsordförande som Reinfeldt skrev boken Det sovande folket.
Boken bekräftar det redaktören alltid har misstänkt: det är inte förbehållet kommunister att vara revolutionära. Utmärkande för en revolutionär är inte att vederbörande vill upprätta ett socialistiskt samhälle, utan att personen ifråga vill genomföra en radikal förändring av det bestående.
Det saknas heller inte liberala revolutionärer. Den amerikanske filosofen Robert Nozick var radikal, trots att han i sitt kanske mest kända arbete, Anarchy, State, Utopia, i huvudsak polemiserade mot anarkism och socialism.
Reinfeldt var inget undantag från denna regel. Det sovande folket är skrivet av en ung man med revolutionär mentalitet. Boken utgör ett frontalangrepp mot den svenska välfärdsstaten och ett försvar för det icke politikerstyrda civila samhället.
Reinfeldt skriver att socialdemokraterna har förvandlat det svenska folket till trygghetsnarkomaner. Egenskaper som entreprenörskap, initiativkraft och ansvarskänsla är, skriver han, utrotningshotade. Han beskriver svenskarna som “mentalt handikappade” och “indoktrinerade” av välfärdssystemet.
Bidragssystemet är inte endast omfattande, det har också blivit beroendeframkallande. Det är därför reaktionerna bland bidragstagare är så starka när man ändrar i det. Det upplevs som smart att utnyttja de bidrag som man har rätt till. Förfallet har gått så långt att vissa bidrag, däribland socialbidraget, numera upplevs som kränkande. Sida upp och sida ner beskärmar sig Reinfeldt över det tilltagande sociala sönderfallet. Vi var åskådare till denna sociala söndervittring i kommunistblocket, skriver han, och fortsätter: nu kan vi beskåda den på nära håll i vårt eget land.

Vad vill Reinfeldt sätta i välfärdsstatens ställe? Svaret är: det civila samhället.

För att lyckas med det krävs dock ett revolutionärt program. Problemet med moderpartiet är dess otidsenlighet. Reinfeldt skriver att moderaterna under en lång period var ett konservativt parti. Dess målsättning var att försvara det civila samhället och marknadsekonomin mot socialiseringssträvanden. Idag kan målet inte vara att bevara samhället. Det långa socialdemokratiska maktinnehavet har medfört att Sverige numera är ett samhälle med starka, socialistiska inslag och Moderaterna måste anpassa sin politik därefter.
Moderaterna måste bli en revolutionär kraft. Staten och kommunernas beslutskapacitet skall begränsas och återföras till det civila samhället. Den generella välfärdspolitiken skall skrotas. Eftersom politiken inte skapar resurser skall politiker heller inte ställa ut löften om bidrag och inkomstomfördelning. Offentliganställda skall uppmuntras att starta eget.
Det måste löna sig att arbeta. De som lever på bidrag eller inte vill arbeta skall inte kunna ta förgivet att de tillerkänns en viss levnadsstandard. Reinfeldt skriver: “Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras.” Politikerna skall sluta uppföra sig som den offentliga sektorns advokater. De skall vara det nya samhällets förebilder.
Reinfeldt är dock ingen anarkist. Han vill begränsa politikens inflytande, men inte helt avskaffa staten. Han säger att vi även i fortsättningen kommer att behöva en offentlig sektor. Landet måste ha ett fungerande försvar, vi måste ha en ordningsmakt, men kanske behöver vi inte så mycket utöver det.

En ny värld

Reinfeldt blev riksdagsman samtidigt som socialdemokraten Ulrica Messing. Till skillnad från Messing var han en ung och arg revolutionär. Messing ville bevara det Sverige som hennes parti hade byggt upp. Socialdemokratin var inte längre en innovativ kraft. Partiets framgångar hade förändrat dess karaktär och gjort det defensivt och konservativt. Reinfeldt avskydde välfärdsstaten och ville ersätta den med en, mer eller mindre, oreglerad marknad. Han var revolutionär i det att han ville förändra Sverige i grunden.
Som riksdagsman upptäckte ungmoderaten Reinfeldt en helt ny värld. Den kanske mest fascinerande upptäckten var att i politiken gäller bidragslinjen. Reinfeldt upptäckte att riksdag och regering, vid sidan om det allmänna välfärdssystemet, hade byggt upp ett eget välfärdssystem med förmåner som vanliga medborgare endast kunde drömma om.

Detta system hade två grundbultar: höga bidrag, inga krav på motprestationer.

Ulrica Messing var ett exempel. Efter sex år som regeringsledamot, hade det blott 38-åriga statsrådet möjlighet att hoppa av politiken och kvittera ut en statsrådspension på över 40 000 kronor i månaden fram till dess att hon fyller 65. Som nybliven pensionär kunde Messing sedan plocka ut drygt 36 000 kronor i månaden. Naturligtvis hade hon också rätt till ålderspension.
Till sin stora förvåning upptäckte Reinfeldt också att inte heller moderater hade något emot att leva på bidrag. Partikollegan Maud Ekendahl var ett exempel. Ekendahl förklarade för TV 3:s program Insider:

Om jag enligt de regler som varit i riksdagen är berättigad till den här garantin, då är man dum om man går ut och jobbar och söker jobb.

Istället för att arbeta valde Ekendahl att utnyttja inkomstgarantin och plocka ut drygt 30 000 kronor varje månad.
Reinfeldt upptäckte att många politiker inte ens verkade se förmånssystemet som ett problem. När Gudrun Schyman förlorade sin riksdagsplats i valet år 2006, sade hon inte att hon skulle söka arbete. Hon förklarade istället att hon var öppen för förslag. En arbetslös som hade uttryckt sig på samma sätt hade förmodligen fått sin a-kassa indragen.
Reinfeldt insåg att merparten av de liberalt sinnade politiker som attackerade det publika bidragssystemet, egentligen inte var emot bidrag. Tvärtom: de älskade bidrag. Det som irriterade dem var att vanligt folk får bidrag.
Han upptäckte att i Sverige behöver politiker inte uppsöka arbetsförmedling eller socialförvaltning om de misslyckas att vinna folkets förtroende av den enkla anledningen att politiker inte kan bli arbetslösa. De är befriade från plikten att försörja sig själva.
Det var till denna verklighet som den unge och revolutionäre Fredrik Reinfeldt kom. Fredrik som hade skrivit boken Det sovande folket, det nyliberala manifest som skulle inspirera moderaterna till ett nytt korståg mot välfärdsstaten; Fredrik som skulle väcka det folk som socialdemokratin hade sövt ner med bidrag.

Reinfeldt lämnar politiken och blir kapitalist

Efter valförlusten 2014 meddelade Reinfeldt att han hade för avsikt att avgå som partiledare. Vid årsskiftet lämnade Reinfeldt sin plats som riksdagsledamot och några veckor sedan avgick han som partiordförande för Moderaterna.

Fri som en fågel

Reinfeldt var nu en fri man. Bakom sig hade han en förnämlig politisk karriär som kommunalpolitiker, riksdagsledamot och statsminister. Han var knappast utfattig heller: som statsminister hade han haft drygt 150 000 kronor i månadslön så han hade säkert lagt undan en och annan krona.
Han förklarade att han skulle bli egenföretagare. Det nya företaget fick namnet Fredrik Reinfeldt AB. Han lanserade en webbplats där han sökte arbete som föreläsare och rådgivare. Han sade att han arbetade på en bok om tiden som politiker. På sin webbsida förklarade den före detta statsministern att han ville fortsätta att arbeta för “en konsekvent arbetslinje, öppenhet och en konkurrenskraftig ekonomi.”

Ormen i paradiset

Fredrik Reinfeldt var nu inte endast kapitalist på heltid, han var dessutom dyr att anlita. Varje timme med den före detta statsministern kostade 100 000 kronor. Företaget gick dock bra. Enligt SVT drog Reinfeldt in över 2 miljoner kronor under 2015. Det är mer än vad han tjänade som statsminister.
Fredrik var naturligtvis nöjd och belåten. Tänk att få tjäna så mycket pengar på att föra ut ett nyliberalt budskap.
Samtidigt brottades Fredrik med ett besvärligt problem. En orm hade smugit sig in i Fredriks lustgård och viskat i hans öra att han kanske borde göra som alla andra: leva på bidrag.
Det måste ha känts underligt. Fredrik, ungmoderaten som hade skrivit Det sovande folket, boken i vilken han hade genomfört ett frontalangrepp på det svenska bidragssystemet, hade själv fått smak för bidrag. Fredrik hade institutionaliserats. Han ville ha pengar utan att jobba för dem.
I Det sovande folket hade han med förakt skrivit om hur det i Sverige anses smart att utnyttja bidragssystemet. Snart skulle det visa sig att Fredrik inte var mycket sämre. Han hade en sinnrikt uttänkt plan för hur han skulle tvinga skattebetalarna att bidragsfinansiera hans fälttåg mot det svenska bidragssystemet. Han bestämde sig för att inte plocka ut lön från sitt företag, trots att intäkterna var i miljonklassen. Med noll kronor i inkomst kunde han sedan ansöka om full avgångsersättning från staten: 156 000 kronor i månaden. Nyliberalen, moderaten, miljonären, arbetslinjens mest talföra och kanske också mest hårdföra förespråkare, han som hade sagt sig vilja försvara samma linje med sitt liv, hade nu själv fingrarna djupt nere bidragsburken.

Årets mest spektakulära ideologiska bankrutt var ett pinsamt faktum.