I den första artikeln om islam och den svenska skolan ställde redaktören frågan om hur islams historia beskrivs i ett svenskt läromedel och hans slutsats var att det inte är mycket som våra tonåringar får lära sig. Idag ska redaktören runda av sin granskning med ytterligare några betraktelser.
Profeten
Muhammed var inte särskilt populär i Mecka och beslutade sig sedermera för att packa bagaget och flytta till grannstaden Medina. Denna så kallade migration är en viktig händelse i islam. Utvandringen, som går under namnet hijra, utgör nämligen utgångspunkten för den islamiska tideräkningen. Alltså: en viktig händelse, men knappast kontroversiell.
En mer kontroversiell fråga är vad Muhammed ägnade sig åt när han etablerat sig i Medina. På denna punkt är läromedlet mer än lovligt tystlåtet.
Varför hålla tyst om att Muhammed byggde upp ett rövarband som försörjde sig på att attackera och plundra handelskaravaner?
Boken berättar om det berömda slaget vid Badr under vilket Muhammeds män besegrade numerärt överlägsna trupper från Mecka. Den beskriver också Muhammeds återkomst som segerherre till Mecka. Dessvärre säger den inget om hur Muhammed använde sin nyvunna politiska och militära makt. Kapitlet håller tyst om att Muhammed beordrade massavrättningar:
He had the executions carried out in the market place, where trenches previously had been dug to receive the corpses. The carnage started in the morning and went on all day and into the night by torchlight.
Inte heller säger man att efter det att männen hade massakrerats, valde profeten ut en av de nyblivna änkorna för ett nattligt äventyr:
Mohammed left the scene early in the evening to enjoy the charms of Reihana, the young widow of one of the victims, a beautiful Jewish girl who had been set aside for the Prophet’s pleasure. … The other women of the tribe as well as the children, about a thousand in all, were sold into slavery.
En person som idag hade betett sig på detta sätt, hade med all sannolikhet åtalats för brott mot mänskligheten.
Varför inte berätta om det för våra tonåringar?
Dessutom: hade det inte även varit passande att berätta för landets kunskapstörstande högstadieelever att den 53-årige profeten äktade en nioårig flicka och hade samlag med henne när hon hade fyllt tolv? Det hade onekligen varit intressant att få bevista en högstadieklass som har fått till uppgift att reda ut om profetens beteende var oetiskt eller inte.
Kvinnosynen
En av skolans uppgifter är numera att främja jämställdhet mellan könen. På denna punkt är kapitlet om islam dessvärre inte särskilt övertygande. Det sägs t.ex. att “som mest hade Muhammed åtta hustrur, trots att Koranen förbjuder fler än fyra”. Detta är på sin höjd en intressant halvsanning. Den korrekta beskrivningen är att muslimska män har rätt att ha fyra hustrur, medan profeten har särskilda av Gud beviljade privilegier:
För dig, Profet, är alla kvinnor tillåtna som du köpt dig genom en morgongåva, och på samma sätt dina slavinnor dem Allah skänkt dig som krigsbyte … Denna frihet skall du ha ensam framför de övriga rättrogna.
Män kan således inte endast ha flera hustrur, profeten kan ha fler fruar än vanliga muslimska män. Kvinnor får naturligtvis nöja sig med en man.
Vi ser också att Koranen rättfärdigar slaveri.
Kvinnors natur beskrivs med följande ord:
En rättskaffens kvinna skall vara lydig, troende och förtegen…
Män förefaller ha fritt tillträde till sina kvinnor:
Kvinnorna är er åker: gå på er egen åker när ni vill…
Kvinnor som begår äktenskapsbrott skall straffas hårt:
Om era hustrur förgår sig genom äktenskapsbrott och detta intygas av fyra vittnen bland er, då skall ni spärra in dem in ert hus tills döden befriar dem eller Allah anvisar dem en väg till befrielse.
Det är uppseendeväckande att dessa missförhållanden inte nämns. Varför inte diskutera det Korancitat där det sägs att “hustrur och döttrar … skall dra en flik av sin överklädnad djupt ner över ansiktet”?
Läroboken har påfallande lite att säga om islams kvinnosyn. Det är märkligt eftersom Koranens kvinnosyn är, på många sätt, djupt reaktionär. Antag att Sverigedemokraterna hade haft dessa paragrafer inskrivna i sitt partiprogram. Vilket herrans liv hade inte utbrutit då?
Demokrati
Läromedlet låter oss också förstå att islam inte nödvändigtvis har ett demokratiskt problem. Även detta är ett märkligt påstående. I Koranen sägs följande:
Den som nu lyder budbäraren, han lyder därmed också Allah.
Kan en ideologi som hävdar en dylik ståndpunkt verkligen vara förenlig med folkstyre? Redaktören tvivlar. Sharia är ett annat ämne som förtjänar en djupgående diskussion. I boken beskrivs sharia som ett försök att besvara frågor om vad som är rätt och orätt. Det är ju förvisso sant, men knappast intressant. Varför inte diskutera om sharia är förenligt med demokrati?
Brott och straff
Inte heller diskuterar boken islams syn på brott och straff. Även det är märkligt. Det är inte ovanligt att media kritiserar det amerikanska straffsystemet för att vara inhumant. Jämfört med det system som Koranen förordar, är det amerikanska straffsystemet dock tämligen harmlöst. Vad sägs t.ex. om följande?
På en tjuv och en tjovkona skall du avhugga båda händerna till straff för vad de förbrutit. Detta varnande straff kommer från Allah, ty Allah är allsmäktig och allvis.
Lönen för dem som uppreser sig mot Allah och hans Utsände och strävar efter att anställa förödelse på jorden skall vara att de dödas eller korsfästes, eller att motsatt hand och fot … huggs av på dem eller att de jagas ur landet.
Koranen uttömmer förvisso inte islam
Boken noterar korrekt att Koranen inte uttömmer islam, att de så kallade haditherna är mycket viktiga. Haditherna beskriver profetens liv och ger muslimer vägledning om hur man ska leva ett islamiskt liv. Dessvärre är inte alla hadither rumsrena. Terroristorganisationen Hamas har följande hadith inskriven i sitt partiprogram::
The hour of judgment shall not come until the Muslims fight the Jews and kill them, so that the Jews hide behind trees and stones, and each tree and stone will say: ‘Oh Muslim, oh servant of Allah, there is a Jew behind me, come and kill him,’ except for the Gharqad tree, for it is the tree of the Jews.
Det hade varit spännande att få delta i en diskussion med högstadieelever om innebörden av denna hadith. Kan den kanske rentav förklara Mellanösternproblematiken? Dessutom: är det möjligt att försvara tesen om islam som en fredens religion när islams profet förordar folkmord?
Moralisk kamp?
Kapitlets kanske största intellektuella magplask handlar om jihad. Dess tes är att jihad beskriver en moralisk kamp mot ogudaktiga frestelser. Jihad handlar om att försöka leva ett gott liv i en ond värld.
Jihad har alltså inget att skaffa med det imperialistiska projekt som medförde att stora delar av världens befolkning är muslimer. Kapitlet hävdar t.ex. att “Islam inte får spridas med våld” och att “de allra flesta av världens muslimer … menar att Koranen endast tillåter försvarskrig”. Som exempel nämner författarna “det krig som Muhammed var tvungen att utföra på 600-talet”.
Detta är givetvis struntprat.
Var utrotandet av polyteismen på den arabiska halvön även den ett försvarskrig? Var den 800 år långa ockupationen av iberiska halvön ett nödvärnskrig? Försvarade sig islam mot en invasion vid Poitiers? Hur skall vi förklara muslimska arméers härjande i Nordafrika och Europa?
Eller var det kanske så enkelt att muslimsk imperialism syftade till att ockupera och islamisera hela Europa? Spanien var de facto ockuperat i 800 år. Portugal tvingades utstå muslimskt herravälde under 600 år. Bulgarien och Grekland var under muslimsk dominans i 500 år. De muslimska arméerna förvandlade Frankrike, Österrike, Bosnien, Kroatien, Polen, Ukraina, östra och södra Ryssland till veritabla slagfält. Serbien var ockuperat i 400 år, Sicilien i 300 år och Ungern i 150 år. Ungern var så plundrat och härjat att det tog landet 200 år att återhämta sig.
I Koranen sägs följande under rubriken “Om det oförsonliga krigets plikt”:
När ni drabbar samman i strid med de otrogna, hugg då av deras huvuden tills ni anställt ett sort nederlag bland dem.
Motargumentet är att våld endast är tillåtet i självförsvar. Problemet med detta argument är att om vi tar det på allvar, blir islams historia obegriplig.
Ett annat problem med självförsvarstesen är att den inte beaktar en annan, lika viktig princip: upphävandeprincipen. När islamiska rättslärda började vada igenom Koranen, upptäckte de en bok full av motsägelser och de löste kontradiktionsproblemet genom att hävda att uppenbarelser som strider mot varandra har olika värde. Kort uttryckt: en senare uppenbarelse detroniserar alltid en tidigare uppenbarelse. Detta är den så kallade upphävandeprincipen. Nya uppenbarelser eliminerar gamla uppenbarelser.
Det är således korrekt att Gud inledningsvis endast tillät muslimer att använda våld i självförsvar, men denna uppenbarelse ersattes sedermera av andra uppenbarelser som rättfärdigade våld om våldshandlingarna syftade till att sprida islam i världen.
Om vi inte håller denna princip i minnet, blir slaget vid Poitiers fullständigt obegripligt.
Kanske är redaktören orättvis
Så håller det på. Man skriver att Koranen minsann berättar om Jesus, men glömmer bort att nämna att enligt islam var Jesus muslim.
Inget sägs om det veritabla harem som Muhammed skapade åt sig med hänvisning till att Gud hade viskat i hans öra. I läroboken blir detta endast ett medel att “skapa enighet i kampen mot Mecka”.
Man skriver att “inom judendomen har det länge varit vanligt att uppfatta kristendom och islam som andra vägar till Gud – diskussioner om vilken som är rätt eller fel är ointressant.” Naturligtvis säger man inte att det inom islam inte existerar någon motsvarade teologisk generositet. Koranen är, som läromedelsförfattarna skriver, “en perfekt och helt felfri kopia av den Himmelska boken”.
Man skriver att idag “försöker religionsforskare beskriva religioner på ett sätt som inte sårar de troende.” Vad i hela friden innebär det? Och vad menar man när man skriver följande:
Att avgöra vad människor själva har utformat och vad som kommer från deras tro på Gud går egentligen aldrig att avgöra med vetenskapliga metoder.
Nåja, kanske är det för mycket begärt av en lärobok i religion att den skall utmana religiösa fördomar? Dessutom: redaktören har ju inte granskat kapitlet om kristendomen. Det kanske är ännu värre.
Å andra sidan: etikämnet har ju, mer eller mindre, monopoliserats av religionskunskapen, så varför inte gå till källorna och granska de stora religionerna ur etisk synvinkel? Påståenden om att islam föreskriver att “En muslim ska ta ansvar för sina handlingar, vara hjälpsam mot sina medmänniskor och vara aktsam om Guds skapelse”, är mysiga, men frågan är om de gör våra tonåringar klokare. Redaktören tvivlar å det skarpaste.