En ny Rushdieaffär är under uppsegling. Drottning Elizabeths beslut att adla den brittiska författaren har utlöst en proteststorm i den muslimska världen. Vilken i ordningen är svårt att säga. Det är ju så förtvivlat enkelt att trampa muslimer på tårna nuförtiden att det har blivit nästan omöjligt att hålla reda på alla kontroverser som, på ett eller annat sätt, är relaterade till islam.
The Satanic Verses
Salman Rushdie föddes i en muslimsk familj i Bombay, Indien, 1947. Han erhöll sin utbildning vid Cambridge i England och blev brittisk medborgare i mitten av 70-talet. Efter att ha arbetat som redaktör under flera år publicerade han sin första novell 1976 och i början på 80-talet var han etablerad som skönlitterär författare.
Rushdie har alltid varit en kontroversiell person. Han är vänstersympatisör och känd för sina antipatier visavi “the motherfucking Americans” och “the sisterfucking British”. Kanske är han dock mest omtalad för sina konflikter med den muslimska världen. Boken The Satanic Verses (1988) uppfattades som djupt hädisk av muslimer världen över och ett år efter publiceringen av boken deklarerade Irans dåvarande andlige ledare Ayatolla Khomenei att det var alla muslimers plikt att mörda den brittiske författaren:
The author of The Satanic Verses book, which is against Islam, the Prophet, and the Qur’an, and all those involved in its publication who were aware of its content, are sentenced to death. I ask all Muslims to execute them wherever they find them. … Even if Salman Rushdie repents and becomes the most pious man of [our] time, it is incumbent on every Muslim to employ everything he has, his life and his wealth, to send him to hell…. If a non-Muslim becomes aware of his whereabouts and has the ability to execute him quicker than Muslims, it is incumbent on Muslims to pay a reward or a fee in return for this action.
Att be om ursäkt för demokratin
Västdemokratierna har inte alltid haft svårt att föra en uppriktig dialog med upprörda muslimer, men efter oljekrisen 1973 förändrades tonläget. Inte minst de europeiska staterna blev alltmer defensiva och vacklande i sin hållning. Det klassiska sättet att hantera kriser med den muslimska världen är annars att tala väl om islam utan att närmare specificera vad man egentligen menar. Det brukar räcka. Rushdie försökte också sig på det tricket, dock utan några framgångar. Khomenei var obeveklig: Rushdie och hans hantlangare skulle mördas. Europas politikerelit hade, som vanligt, problem med att bestämma sig för vilket ben som man skulle stå på. Den europeiska reaktionen på dödsdomen utgjordes av en salig blandning av mer eller mindre krystade protester och i dem intrasslade ursäkter. Det principiella försvaret av det demokratiska styrelsesättet lyste med sin frånvaro. Oppositionsledaren Neil Kinnock väntade en hel vecka innan han kommenterade affären. I Kanada infördes ett temporärt förbud mot import av boken. Margaret Thatchers utrikesminister löpte linan ut och tog avstånd från Rushdie:
We understand that the book itself has been found deeply offensive by people of the Muslim faith. It is a book that is offensive in many other ways as well. We can understand why it could be criticized. The British Government, the British people, do not have any affection for the book.
Västdemokratierna hade kunnat läsa lusen av iranierna och sagt att yttrandefrihet är en omistlig beståndsdel i alla civilisationer värda namnet och inget som man tänker be om ursäkt för. Istället gjorde man vad man kunde göra utan att bryta mot lagen för att blidka fanatikerna. Till ingen nytta, naturligtvis. Islamisterna reagerade på västs inviter som pitbullar gör när man klappar dem på huvudet. De tolkade västdemokratiernas förklaringar och ursäkter som svaghetstecken, inte som fredsinviter.
Det är inte fel att anse att Rushdie inte förtjänar en adelstitel. Det tillhör demokratins ordning att människor hyser och uttrycker divergerande uppfattningar. Det är däremot inte i sin ordning att anställa bokbål eller att, som en pakistansk minister gjorde nyligen, hävda att det brittiska beslutet rättfärdigar självmordsattacker. Inte heller är det i sin ordning att som Robert Brinkley, den engelska regeringens ansvarige för Pakistan-frågor, försöka dribbla bort situationens allvar genom att upprepa mantrat om att “we have enormous respect for Islam as a religion and for its intellectual and cultural achievements”. Pöbelvälde är och förblir pöbelvälde.