Hur många minns ROKS eller Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige? För drygt 10 år sedan var ROKS på allas läppar. Organisationens ordförande, Ireen von Wachenfeldt, beskrev ROKS som en “kamprörelse” med 7000 medlemmar. Hon betonade vikten av ideologisk skolning av medlemmarna och hävdade att det pågår ett krig mot landets kvinnor. Hon sade att “vi har ett inbördes världskrig” som är ett “könskrig”. Enligt ROKS var feministerna soldater, kvinnojourerna fältlasarett och mannen fienden. Genusforskaren Eva Lundgren var ROKS intellektuella superstjärna.
#metoo och extremfeminismen
Den så kallade metoo-rörelsen växte fram i syfte att uppmärksamma sexuella övergrepp och trakasserier mot kvinnor. Som sådan är metoo en i grunden sund reaktion. Sexuella trakasserier ska fördömas och de män som har gjort sig skyldiga till lagöverträdelser ska straffas. Om detta torde det råda bred enighet.
Dessvärre finns det orosmoln på himlen. Det är inte ovanligt att sunda protester kidnappas av radikala rörelser för extrema politiska syften. Feminismen är själv ett exempel på detta. I realiteten är Sverige ett paradis för kvinnor. Moderna feminister är av en helt annan uppfattning. För dem är vårt land ett patriarkalt helvete. De jämför nämligen inte Sverige med andra fysiskt existerande länder, utan med ett abstrakt ideal som aldrig har förverkligats och som aldrig kommer att förverkligas.
Eva Lundgren
Eva Lundgren var professor i sociologi vid avdelningen för genusforskning, Uppsala universitet. Hon var extremt kontroversiell. Hon hävdade att det i Sverige finns manliga satanist- och pedofilnätverk som kidnappar, torterar, mördar och till och med äter barn. Lundgren hävdade att hon kände till flera hundra fall och tipsade polisen om att leta i skogarna utanför Södertälje. Polisen hittade naturligtvis ingenting.
Hur visste Lundgren allt detta? Jo, hon sade att hon varit “deltagande observatör i tre satanistiska grupper i Sverige och Norge under en tioårsperiod”.
Lundgren var också känd för sin opinionsundersökning Slagen dam. I den påstod hon att nära hälften av alla svenska kvinnor har utsatts för våld från en man efter sin 15-årsdag. Dessutom försäkrade hon att detta våld inte är atypiskt. De män som slår kvinnor är inga avvikare. Tvärtom: de utgör normen. De är de män som inte misshandlar kvinnor som är udda. “Det finns ingen fredad zon för kvinnor”, förklarade Lundgren.
Lundgren utsattes för hård kritik när Uppsala universitet lät två forskare utreda om hon hade gjort sig skyldig till vetenskaplig ohederlighet. Lundgren frikändes dock från misstankarna därför att det inte hade gått att slå fast att hon hade fabricerat sina data av det enkla skälet att hon inte hade gett utredarna tillgång till källmaterialet. Det och inget annat var skälet till att universitetet valde att fria istället för att fälla.
Rehabiliteringsdags?
Det har nu i metoo-rörelsens kölvatten rests krav eller åtminstone förhoppningar om att Lundgren ska rehabiliteras. Det har blivit allt vanligare att feminister hävdar att metoo visar att Lundgren, trots allt, hade rätt. Dessa uppfattningar visar på en bristande förståelse om hur vetenskaplig verksamhet bedrivs.
Lundgren och patriarkatet
Lundgren lanserade sin tes om våldets allmängiltighet i tre böcker som publicerades på 80- och 90-talet. Böckerna består av intervjuer med kvinnor och män från kristna miljöer. Den första studien innehöll 22 intervjuer, den andra studien innehöll tio intervjuer. Den sista innehöll ytterligare tio intervjuer. Totalt: 42 intervjuer med djupt religiösa kvinnor och män. Det räckte för att professorn ansåg sig ha rätt att döma ut Sveriges män som våldsverkare.
Slagen dam var Lundgrens huvudarbete. Boken utkom 2001 och har använts av riksdagsvänstern för att genuspolitisera det svenska utbildningssystemet. Socialdemokraterna har hänvisat till boken i propositionstexter och Vänsterpartiet har åberopat sig på den i riksdagsmotioner.
För det första hävdade Lundgren att föreställningen om att män utövar våld mot en viss typ av kvinnor och att dessa män främst är invandrare, har alkoholproblem eller är lågutbildade är en myt. Lundgrens slutsats hade dock ringa stöd i den empiri som hon hade samlat in. En granskning av Lundgrens statistik visade tvärtom att kvinnor faktiskt löper dubbelt så stor risk att bli slagen av en make eller sambo som inte är född i Sverige. En kontrollräkning av Lundgrens siffror visade också att alkoholkonsumtion är en statistiskt signifikant faktor.
För det andra påstod hon att nära hälften av landets kvinnor har utsatts för våld efter sin 15-årsdag. De två forskare som på uppdrag av Uppsala universitet granskade Lundgrens forskning sade sig vara förvånade över att inte fler kvinnor uttryckt klagomål. De frågade sig dessutom om Lundgren verkligen tror att resultatet hade blivit annorlunda om man ställt samma frågor till män. Faktum är att det finns forskning som visar att kvinnor är lika benägna att använda våld som män i parförhållanden, men eftersom män är större och starkare, är det manliga våldet mer förödande för offret än det våld som praktiseras av kvinnor.
Uppsalaforskarna förklarade också att om man begränsar testperioden till tolv månader, visar det sig att blott 4,4 procent av de av Lundgren tillfrågade kvinnorna som levde i parförhållanden hade blivit utsatta för våld. Dessutom var det endast en minoritet av kvinnorna som sade att våldet var vanligt förekommande.
Lundgrens slutsatser saknade inte endast stöd i det egna empiriska materialet, det var också uppenbart att hon hade försökt inflatera våldet genom att definiera våldsbegreppet på vidast tänkbara sätt. Istället för att använda sig av vedertagna juridiska kategorier, valde Lundgren att definiera “våld” i termer av ett kontinuum. Hot, våld och sexuella övergrepp kan, enligt detta synsätt, inte skiljas från varandra. När Lundgren således sade att hälften av landets kvinnor hade utsatts för våld, syftade hon inte endast på misshandel och våldtäkt, utan även på “oönskad uppmärksamhet”. Det kunde handla om ett oanständigt telefonsamtal, att en man hade gjort att kvinnan känt sig “illa till mods” eller att kvinnan känt sig kränkt av att mannen är intresserad av pornografi.
Dessutom: när Uppsalaforskarna testade tesen med faktoranalys visade det sig att det kontinuum som Lundgren hade postulerat inte existerade.
Värnar den akademiska feminismen verkligen om kvinnors väl och ve?
Problemet är inte endast att Lundgrens påståenden inte hade stöd i hennes egna empiriska data, utan att hon, av allt att döma, inte var intresserad av vad kvinnor berättade för henne. När hon t.ex. intervjuade djupt kristna kvinnor och inte fick de svar som hon ville ha, avfärdade hon kvinnorna som indoktrinerade. Istället för att acceptera att kvinnornas rapporter inte verifierade hennes hypotes om våldets normalisering, valde Lundgren att anta att normaliseringen av våldet tvärtom förklarade varför hon inte behövde ta kvinnornas rapporter på allvar.
På vilket sätt gynnar Lundgren Sveriges kvinnor när hon påstår att mäns alkoholkonsumtion inte är statistiskt signifikant? Hur tror sig Lundgren kunna hjälpa kvinnor genom att uppamma onödig ångest, vilket hon gör när hon påstår att det inte finns några fredade zoner?
Varför inte istället varna kvinnor för män som dricker mycket? Varför inte uppmana kvinnor att vara extra försiktiga med män som inte är födda i Sverige?
Detta hade kunnat hjälpa kvinnor att fatta rationella beslut. Är det verkligen möjligt att bispringa landets kvinnor med teorier som inte är verklighetsförankrade?
Lundgrens målsättning var, av allt att döma, ideologisk. Hennes syfte var att framställa det svenska samhället som oförbätterligt patriarkaliskt, inte att beskriva kvinnors verklighet. Lundgrens mål var inte att bistå kvinnor, utan att mobilisera dem för politisk kamp.
Det är i detta perspektiv som man ska se viljan att rehabilitera Lundgren. Den så kallade metoo-rörelsen är i huvudsak ett sunt fenomen och den kan få positiva följder om den inte kidnappas av feministiska extremister som inbillar sig att det är politiska ideologier, inte sanningen, som ska frigöra landets kvinnor.