Nyligen besökte en barngrupp från en förskola i Borås stadens bibliotek för att lyssna på en berättelse om Pippi Långstrump. Under sagostunden berättades det att Pippis pappa är negerkung. En biblioteksbesökare som inte tillhörde förskolegruppen anmälde händelsen för hets mot folkgrupp. Astrid Lindgren, Sveriges mest folkkära barnboksförfattare, som är död sedan många år tillbaka och numera pryder svenska 20-kronorssedlar hade därmed postumt anmälts för hets mot folkgrupp.
Förmodligen kom detta som en chock för många småbarnsföräldrar. I realiteten var polisanmälningen inte det intressanta. Det som människor borde oroa sig över, utspelades efteråt.
Astrid Lindgren. Källa: Wikimedia.
Kvalitetssäkring, värdegrundsarbete och jämställdhetsintegrering
Förskolans verksamhetschef beklagade att barnen hade fått höra ordet “negerkung”. Hon sade också att förskolepersonalen hade utgått ifrån att materialet var “kvalitetssäkrat”. Kvalitetssäkrat? Vad i all världen betyder det?
Det betyder att en given bok inte strider mot det som kallas “skolans värdegrund”.
Vad innebär då det? “Värdegrundsarbete” är en eufemism för riksdagsvänsterns ambition att etablera genusfeminismen som ny statsideologi. Det är det primära målet för “Världens första feministiska regering”.
Förskolan i Borås är i realiteten inte unik på något sätt. Implementeringen av genusideologin i det svenska utbildningsväsendet har pågått i över 20 år. Förskolorna ägnar sig åt kvalitetssäkring, grundskolan och gymnasiet arbetar med värdegrunder, universiteten jämställdhetsintegreras. I grund och botten handlar det om samma sak: sjösättandet av en politisk-ideologisk offensiv vars målsättning är att stadfästa genusfeminismen status som överideologi. Den ska ha samma status som marxism-leninismen hade i Sovjetunionen.
Det har gått så långt att Lunds universitet numera kvoterar in kurslitteratur författade av kvinnor, även om litteraturen har ringa att göra med kursinnehållet.
Lunds universitet.
Svensk utbildningspolitik har på detta område starka likheter med utbildningspolitiken i före detta DDR. Under Honecker fick studenter i ämnet Bild i uppgift att teckna bilder på soldater ur folkarmén. Varför? Det var ett av många led i ett projekt vars syfte var skapandet av en socialistisk människa.
Det är lätt att skratta åt de galna östtyska kommunisterna, men vi är inte mycket bättre i det avseendet. Vi har numera ett liknande projekt i vårt land. Naturligtvis används inte det av verkligheten starkt misskrediterade ordet “socialistisk”. Riksdagsvänstern har löntagarfondsdebaclet och det europeiska kommunistimperiets kollaps i färskt minne. Istället säger man sig kämpa för jämställdhet.
Målet är en jämställd människa och denna individ ska skapas av utbildningssystemet på ruinerna av det förkättrade patriarkatet. Därför får ingen “könas”. Det är ett nytt ord och värt att lägga på minnet: “könas”. När ett litet barn på en förskola i södra Sverige frågade sin genusutbildade förskolefröken om hon är man eller kvinna, svarade kvinnan “varken eller”. Verksamheten var nämligen kvalitetssäkrad och det innebar att barnen inte ska könas.
Så nu har förskolan i Borås bestämt att man ska se över sina rutiner så att incidenten inte upprepas.
Bibliotekets chef har sagt att biblioteket har köpt in nya utgåvor av Pippi i Söderhavet i vilka Pippis pappa inte längre är negerkung utan söderhavskung. De gamla utgåvorna kommer i framtiden att förvaras under disk och endast plockas fram efter förfrågan.
Världen som social konstruktion
Genusfeminister brukar säga att världen är en social konstruktion. Den är, för att uttrycka det mer exakt, en språklig konstruktion eller en värld som inte har sin grund i objektiva realiteter. Detta är naturligtvis rent nonsens.
Likväl kommer den postmodernistiska politiken att skapa en socialt konstruerad verklighet. Det är en realitet som blir allt mindre autentisk. Den ser äkta ut, men precis som i George Orwells 1984 är den en politisk konstruktion avsedd att dölja verkligheten.
Det är en värld i vilken Pippis pappa är negerkung, men där alla barn tror att han är söderhavskung. Förhoppningen är att när barnen blir vuxna kommer de förmedla det vidare till sina barn. Då kan stadsbiblioteken förpassa verkligheten till något underjordiskt arkiv och där får den ligga och samla damm tills riksdagen beslutar att den ska destrueras av budgetmässiga skäl.
Mycket av den politik som idag motiveras av jämställdhetspolitiska skäl baseras på denna postmodernistiska förhoppning.
Människor upphör inte att vara olika därför att vi tillsätter tjänster på grundval av andra kriterier än meriter. Kvinnor och män blir inte mer jämlika om media och populärkultur porträtterar dem på ett sätt som varken speglar deras kapaciteter eller ambitioner. Individer upphör inte att existera även om vi lyckas att övertyga oss själva om att den sociala verkligheten är kollektivistisk till sin natur.
Det postmodernistiska samhället är ett samhälle i vilket verkligheten förnekas, skrivs om eller göms undan under biblioteksdiskar. Det är en fantasivärld vars uppgift är att fungera som ett substitut för det enda universum som faktiskt existerar, en värld som aldrig designades med social rättvisa i åtanke. Det är, är redaktören frestad att säga, en kvasikommunistisk fantasi.