Numera går det knappt en dag utan att en samhällsföreteelse granskas ur ett s.k. feministiskt perspektiv. Naturligtvis finns det en seriös och intelligent feministisk debatt, men mycket av det som sägs är dessvärre enbart löjeväckande
Ett hus som ser ut som en jättelik penis!
Inte ens Sveriges bästa morgontidning kan låta bli att spela på den feministiska strängen. Den 27 oktober noterade Sydsvenska Dagbladet att det främst är män som har sökt lägenhet i det skandalomsusade höghusprojektet Turning Torso i Malmö. Som om det vore nog. Reportern konstaterar dessutom att huset är ritat av en man, uppfört av manliga byggnadsarbetare och att det liknar en “jättelik fallos”. Usch och fy! Vi är naturligtvis Sydsvenskan evigt tacksam för att tidningen har gjort oss uppmärksam på att patriarkatet numera också har infiltrerat arkitekturen i Malmö.
Kvinnomisshandel och social klass
I en krönika betitlad “Kvinnomisshandel kan drabba vem som helst” gör deckarförfattarinnan Liza Marklund gällande att det inte är sant att kvinnomisshandel är vanligare i de lägre socialgrupperna:
Fast det här pågår väl ändå mest i socialgrupp fem, sa förortsfrun som nu började bli rejält sur. Det är ju nästan bara alkoholister som drabbas.
Tvärtom, faktiskt. Om man tittar på det allra värsta våldet, det dödliga (det som inte har några mörkertal utan bara består av hårda fakta), så är faktiskt de flesta nyktra, både offer och förövare. Däremot blir våldet ofta grövre om mannen är berusad: när vi super mer ökar våldet mot kvinnorna.
Detta är inte sant. Michael Rying vid BRÅ har gått igenom alla mord på kvinnor under 90-talet och beskriver gärningsmännen på följande sätt:
De personer som är inblandade i det dödliga våldet tillhör vanligen de socialt utsatta grupperna i samhället. I de flesta fall är både gärningsman och offer arbetslösa, har beredskapsarbete eller är förtidspensionerade. Två tredjedelar av gärningsmännen är alkoholpåverkade när brottet begås och drygt hälften av offren. Ungefär hälften av gärningsmännen och knappt hälften av offren kan, enligt undersökningen, klassificeras som alkoholmissbrukare. … 80 procent av de män som dödar en kvinna i en nära relation är psykiskt sjuka eller psykiskt störda. … Gärningsmännen var i 60 procent av fallen registrerade för tidigare brottslighet. De dominerande brotten var olaga hot, våldsbrott, stöldbrott och trafikbrott.
Marklund är inte obekant med Ryings rapport. Faktum är att hon har refererat till rapporten vid ett flertal tillfällen. Den distinktion som Marklund våldför sig på är heller inte särskilt sofistikerad: det faktum att dödligt våld mot kvinnor förekommer i alla socialgrupper utesluter inte att dödligt våld mot kvinnor inte är lika vanligt i alla socialgrupper. Det är dock inte särskilt svårt att förstå varför Marklund inte låter sig besväras av dylika petitesser. Eftersom teorin om det universellt närvarande patriarkatet baseras på premissen att alla kvinnor löper lika stor risk att utsättas för dödligt våld, får det inte finnas några klassrelaterade skillnader och eftersom det inte får finnas några klassrelaterade skillnader, finns det heller inga klassrelaterade skillnader. Punkt slut. Klassisk feministisk logik.
Schyman saknar strålkastarljuset?
Gudrun Schyman var en gång en framgångsrik politiker och en av Sveriges mest beundrade kvinnor. Men sedan gick det utför
och numera är Schyman Sveriges driftkucku nummer ett.
När Schyman deltog i den s.k. pigdebatten sade hon att det inte är kvinnors uppgift att städa åt män. Det hindrade naturligtvis
inte Schyman från att själv anlita svart städhjälp.
När Schyman talade i riksdagen och på torgmöten var hon alltid noga med att understryka att Vänsterpartiet månar om de svaga och
att det ställer sig bakom en fortsatt utbyggnad av högskattestaten. En undersökning av Schymans deklaration visade dock att hon
i realiteten inte var mer intresserad av att betala skatt efter förmåga än de moderater som hon hade vant sig att häckla för deras
påstådda brist på medkänsla.
På partikongressen 2002 löpte Schyman linan ut och jämförde svenska män med talibanerna i Afghanistan. Hur Schyman kom fram till
sin slutsats förtäljer inte historien. Kanske räknade hon burkas bland åhörarna?
För ett år sedan anställdes Schyman av Kristianstadsbladet som fristående skribent. Schyman fick till uppgift att bidra med en krönika
i månaden och hennes arvode uppgick till 3000 kronor per krönika. Schymans första krönika var klassiskt feministisk och beskrev ett
äktenskap i vilket kvinnan sliter och arbetar medan mannen agerar soffpotatis framför TV-apparaten. Efterhand visade det sig att
Schyman hade kopierat texten från en artikel som hon hade hittat på Internet:
Den enda skillnaden är att Gudrun Schyman har bytt ut namnet på mannen i familjen, annars är det samma text. Det allvarliga är att Gudrun Schyman försöker få det att framstå som om det är hennes egna ord, när hon i själva verket plagierat en text rakt upp och ner från nätet, säger Jonas Duveborn.
Schymans kommentar till affären var lika skrattretande som historien som sådan:
Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att det skulle uppfattas så. Min mening var att återberätta en historia, säger Gudrun Schyman.
Schyman kunde alltså inte i sin vildaste fantasi inbilla sig att läsarna skulle tro att det var hon som hade skrivit artikeln. Nähä,
men betalt skulle hon ha. Det finns ett uttryck som på ett fint sätt sammanfattar incidenten: kommunism i praktiken. Ditt är mitt. Kanske
skulle Schyman söka jobb på Piratbyrån?
I ett av sina senaste utspel har Schyman krävt att kvinnor skall betala mindre skatt än män därför att de är billigare i drift. Detta är
ett intressant förslag, inte minst med tanke på att det parti som hon tillhör är baserat på principen att de som inte ligger det offentliga
till last skall betala mer i skatt än de som gör det.
Nyligen utsattes Vänsterpartiet för en tämligen hårdhänt besiktning i “Uppdrag granskning”. Kontentan av programmet var att partiet ljög
om sina förbindelser med kommunistdiktaturerna i världen och att den nuvarande partiledaren inte talat sanning när han beskrivit sig som
en fullblodsdemokrat. Partisekreteraren och feministen Pernilla Zethraeus förklarade dock att
det inte alls var så illa ställt som reportaget gjorde gällande:
Att vänsterpartiet idag är ett modernt socialistiskt och feministiskt parti betyder inte att all grabbig bastubadarkultur städats bort.
Dumma, dumma män! Tacka vet vi Vanja Larsson,
Siv Holma och andra kvinnliga komunistpolitruker som förvandlat Vänsterpartiet till ett “modernt socialistiskt och feministiskt parti”!
Varför inte utse Larsson till ny partiordförande?
Om inte annat skulle hon kunna lära Zethraeus att marschera lika taktfast som de
nordkoreanska arbetarmassorna gjorde under ett VPK-besök i Nordkorea 1988 när de defilerade den “strålande ledaren Kim Il Sung”.
Zethraeus’ resonemang påminner om ett argument som Schyman saluförde under den amerikanska invasionen av Afghanistan. Inledningsvis kritiserade
Schyman USA för att amerikanerna inte agerade med stöd av FN. När det stod klart för henne att USA hade FN:s välsignelse, invände hon att
beslutet var fattat av en “manlig maktelit”. Varför inte säga det på en gång?
Kommunister älskar att höra människor säga att de har “fått nog”. För ett par veckor sedan berättade Schyman för Aftonbladet att hennes “mejlbox
är full av brev från kvinnor som fått nog”. Enligt Schyman tycker Sveriges kvinnor att det är förfärligt orättvist att de, till skillnad från
männen, har utgifter för mensskydd. Därför menar Schyman att mensskydd bör vara gratis. Några ytterligare argument behövs inte. Det räcker
med att kvinnorna har “fått nog”. En sådan upplevelse övertrumfar alla
moraliska och kausala argument. Att det inte är mäns fel att kvinnor har mens, spelar ingen roll. Inte heller har det någon betydelse att män
inte har orsakat kvinnors mens. Nu väntar vi alla på att Lars – “Försök hitta ett citat där jag säger att diktatur är bra” – Ohly skall kräva
gratis rakhyvlar åt män. Vad säger Gudrun?
Gudrun har inte haft det lätt de senaste två åren och det är lätt att förstå att hon längtar tillbaka till strålkastarljuset. Således har hon
dammat av historien om äktenskapet med filmaren Lars Westman och ännu en gång berättat för hela svenska folket att Westman är en
kvinnomisshandlare. Westman förnekar att han misshandlat sin före detta hustru och säger istället att han räddade henne från att supa
ihjäl sig. Det sista ordet är dock inte sagt och Schymans utspel har alla möjligheter att bli en ny dokusåpa. Vi avvaktar med spänning.
Taffliga kvinnor?
För drygt ett år sedan anordnade ekonomiföreningen Elin vid Linköpings universitet en dammiddag med manliga strippor. Det fick folkpartisten och feministen Birgitta Olsson att ilskna till. En upprörd Olsson förklarade för Aftonbladet att det inträffade var ett “bakslag för jämställdheten”. Olsson fortsatte (håll i er nu):
Målet med feminism är inte att tjejer ska bli lika taffliga som killar utan att vi ska nå någon slags ömsesidig respekt…
När män går på strippklubb, blir det i regel ett himla liv på våra yrkesfeminister. Annat ljud i skällan blir det när kvinnor hyr
in manliga stripteasedansöser. Istället för att på klassiskt feministiskt vis skälla ut tjejerna, börjar Olsson söka efter
ursäkter. Det är de dumma, taffliga karlarna som lurat de oskuldsfulla ekonomistudenterna att naket är skoj. Usch och fy! Dumma,
dumma män som inte tar hänsyn till att kvinnor som läser på universitet inte kan tänka själva! Kunde de inte nöjt sig med att
diskutera Simone de Beauvoir och Alice Schwarzer? Usch och fy!
Vad gör man åt de frånvarande papporna?
Föräldraförsäkringen har varit föremål för diskussion många gånger och det som främst har irriterat feministiskt orienterade politiker,
är att det i regel är kvinnan som stannar hemma med barnen. När Aftonbladet förhörde sig hos sina läsare, visade det sig att ungefär
två tredjedelar av kvinnorna inte vill dela på föräldraförsäkringen med sina män. En majoritet av de svarande ville att männen skulle
hålla sig på jobbet och från hemmet och barnen. JÄMO Claes Borgström, som har betalt för att göra svenskarna mera jämlika, kommenterade
undersökningen genom att säga “Jag tror egentligen inte att de tycker så”.
Nä, de menade säkert tvärtom! Kvinnor är ju sådana att när
de säger “Nej”, menar de egentligen “Ja”? Eller hur, Claes?
“Mina kända män gjorde mig till alkoholist”
I en stort uppslagen artikel i Expressen och Kvällsposten hävdar skådespelerskan Agneta Lindén att det var hennes män som gjorde henne till alkoholist:
Är det en av orsakerna till att du fick alkoholproblem?
Ja, det tycker jag. Jag drack nästan ingenting innan jag träffade Sune Mangs. Han tyckte mycket om att gå på krogen. Det blev enkelt för mig att sitta och dricka vin, medan han drack brännvin. Min lilla kropp och hans stora hydda - det är ju en jäkla skillnad.
Expressen 12/10, 2004
Lindén hävdar inte att Mangs tvingade henne att inmundiga vin, hon påstår inte ens att han uppmuntrade
henne att dricka. Mangs är skyldig därför att han själv drack sprit. Lindéns kommentarer präglas av total brist på sjukdomsinsikt. Det
var inte hon som fyllde på sitt glas, höjde det till munnen och svalde, det var männen som orsakade hennes problem. Istället för att förbanna
sin egen principlöshet och brist på viljestyrka, väljer Lindén att, likt ett litet barn, projicera sina karaktärsdefekter på omvärlden.
De dumma männen borde ha förstått att hon inte kunde låta bli att kröka. Dumma, dumma män!
Lindéns berättelse är dock inte endast historien om hur en firad skådespelerska lockas av de leda männen att missbruka alkohol. Mot slutet av
intervjun reser sig Lindén likt en fågel Fenix ur askan och bryter med de destruktiva vanor som hennes före detta män har pådyvlat henne. När
Lindén väl återfått förmågan att stå på sina ben, formligen ångar hon av storsinthet visavi de män som en gång ledde henne i fördärvet.
Var det du som fick Arne Weise att nyktra till?
– Ja, indirekt. När det tog slut mellan oss blev han väldigt ledsen. Arne drack faktiskt så mycket att han var tvungen att söka akut hjälp, det var i samband med hela kärlekshistorien, säger Agneta Lindén.
Slutet gott, allting gott. Vad mer kunde vi läsare begära av en av Sveriges största kvällstidningar? Analysen är ju genial! Eller hur? Det är naturligtvis tragiskt att Lindén missbrukat berusningsmedel så till den milda grad att hon har blivit alkoholist. Men det rättfärdigar knappast artikelperspektivet. Journalisten Jan Guillou skrev en gång om en svensk författarinna att hon inte hade fått en rad publicerad om hon hade sett ut på samma sätt som Marit Paulsen. Lindéns struntprat hade på samma sätt aldrig blivit tryckt om det inte hade varit möjligt att drapera hennes oförmåga att fatta egna beslut i feministisk offerterminologi.