Enligt Sifos augustimätning får Vänsterpartiet 10,1 procent. Det faktum att Jonas Sjöstedts skämt till parti har lyckats att samla nästan tio procent av väljarkåren bakom sig visar att indoktrinering fungerar.
Decennier av rättighetspropaganda har gett resultat. Många svenskar inbillar sig numera att det existerar gratisluncher. Det enda som man behöver göra är att “kräva sin rätt”. Allt fler anser att det är i sin ordning att, som det heter, “ta från de rika”, för att finansiera vidmakthållandet av olika gruppers så kallade “rättigheter”.
Pengarna finns. Omfördela! Källa: Vänsterpartiet.
Att genusfascisterna i Feministiskt initiativ har fallerat på samma uppgift är i detta sammanhang en klen tröst.
Samtiden.com har i flera artiklar tagit upp Vänsterpartiet och genusfascismen till diskussion. I denna artikel ska vi titta lite närmare på en aspekt av svensk kommunism som mer sällan än ofta diskuteras: det kulturella samarbete som partiet odlade med öststatsdiktaturerna.
Innan vi gör det, ska vi emellertid fräscha upp vårt minne med några axplock ur den svenska kommunismens minst sagt skamliga historia.
SKP
SKP under Sven Linderoths ledning tog Stalins och Sovjetunionens parti under det finska vinterkriget. De svenska kommunisterna hävdade att det var Finland som hade angripit Sovjet och att Sovjet därför hade rätt att försvara sig.
När den sovjetiska pressen erkände att det egentligen inte handlade om självförsvar, utan att Röda armén var engagerat i ett “befrielsekrig”, att Finland skulle rensas på “fascister”, hakade SKP på igen. Enligt partiordföranden Linderoth var socialismen förestående i Finland:
I Finland har den socialistiska kampen för de arbetande massornas befrielse inträtt i sitt slutgiltiga och avgörande skede.
Partiordförande: Sven Linderot. Källa: Wikimedia.
I partiorganet Ny Dag kunde svenska kommunister få information om klockslag och våglängder så att de skulle kunna lyssna på de sovjetiska nyhetssändningarna på svenska och “få vederhäftiga meddelanden om krigshändelserna”. Hjälteskildringar av de sovjetiska soldaterna varvades med hätska utfall mot de svenskar som dristat sig att ställa upp för Finlands sak.
SKP försvarade Sovjets ockupation av Östra Polen år 1939.
När Röda armén annekterade Baltikum skrev Ny Dag att de ryska ockupationsstyrkorna hälsades med “begeistring av de arbetande massorna i respektive länder”.
SKP kallade flyktingar från Baltikum för “fascister” och krävde att de skulle deporteras.
Partiet stödde den sovjetledda invasionen av Ungern.
Det avfärdade rapporterna om de sovjetiska koncentrationslägren som Goebbelspropaganda.
Partiet hyllade utan förbehåll Stalin. Partiordföranden Linderoth sade: “Må vi handla, verka i Stalins anda, så att ur dagens ragnarök stiger morgondagens socialistiska lyckorike.” På diktatorns 60-årsdag, år 1938, beskrev Ny Dag Stalin som “Socialismens kloke byggmästare, världsproletariatets största nutida ledargestalt och vägvisaren till arbetarklassens seger i världsomfattning”.
Linderoth sade sig vara tveksam till att ge präster rösträtt i ett framtida, socialistiskt Sverige.
Partiordförande: Hilding Hagberg. Källa: Wikimedia.
SKP stödde den finländske kommunisten Otto Kuusinen. Kuusinen hade bildat en finsk exilregering i Moskva med uppgift att ta över efter det att Röda armén hade krossat det finländska motståndet.
SKP:s riksdagsman, Hilding Hagberg, hävdade att Kuusinen var en symbol för “arbetarklassen och dess kamp för ett fritt Finland”. Hagberg sade att när “Kuusinenregeringen” väl hade “installerats i Helsingfors … kommer Finlands arbetande folk att kräva en socialistisk omgestaltning av Finland.”
Den kommunistiska retoriken var förväxlande lik den nationalsocialistiska propagandan. Hagberg hävdade att den kommunistiska rörelsen hade “stridbara och offerberedda män och kvinnor, som tror på framtiden och sitt parti och är övertygade om den slutgiltiga segern” och att denna övertygelse, som ytterst grundas på “marxismen-leninismens vetenskapliga teori”, “skapar karaktärer, danar viljor och härdar dem till stål”.
Hagbergs SKP försvarade uppförandet av Berlinmuren.
Samma år som det sovjetiska koncentrationslägerssystemet nådde sin kulmen, skrev Hagberg om Josef Stalin att “Stalins verk symboliserar allt vad människornas bästa andra format i sina drömmar och velat skapa i sin kamp”.
När Stalin dog år 1953 skrev partiordföranden Hilding Hagberg i sin nekrolog:
Kamrat Stalin är död. Bittrare budskap kan inte ges någon kommunist. Sorgens dok breder ut sig över det omätliga sovjetlandet, över Europas folkdemokratier, över det väldiga Kina, det blödande Korea, det sargade Vietnam, över många hundratals miljoner hem i den kapitalistiska och koloniala världen.
I partiets egen tidskrift, Vår Tid, försäkrades det att “Vi läser Stalin, vi lyssnar till Stalin och vi lär genom Stalin.” Under minneshögtiden den 9 mars i Stockholms Medborgarhus, sade CH Hermansson följande:
Stalin är en av hela den mänskliga historiens största personligheter. Marxismen, den lära som Stalin behärskade med sådant mästerskap och som han vidareutvecklade till ett nytt och högre plan, förnekar ingalunda de stora personligheternas roll för historiens utveckling.
Stalin förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas tjänst. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten, därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist, det är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän. … I vårt partis fortsatta arbete måste vi bättre än hittills utnyttja och i handling omsätta Stalins lära. Lenin och Stalin är och förblir också den svenska arbetarklassens främsta lärare.
VPK
Partiordförande: CH. Hermansson. Källa: Emma Jones.
Den så kallade Pragkuppen beskrevs som ett “operativt ingrepp” och kommunismen som den “mest kompetente kirurgen”.
När Sovjetunionen invaderade Ungern 1956, förklarade Ny Dag att de sovjetiska trupperna ingripit “till skydd för den lagliga ordningen”. Partiledaren Hilding Hagberg beskrev invasionen som en fredsbevarande åtgärd och Hermansson instämde. Partiet motsatte sig att flyktingar från Ungern skulle erbjudas fristad i Sverige.
Hermansson framförde också den något konstifika uppfattningen att eftersom socialismen är så fantastisk och kapitalismen så usel, kommer alla svenskar att söka medlemskap i kommunistpartiet när Sverige blir socialistiskt. Därför var det inte nödvändigt med ett flerpartisystem under socialismen.
Hagberg instämde: det behövs bara ett kommunistiskt parti. De andra partierna är “onaturliga” och kommer att tyna bort i ett socialistiskt Sverige.
Även fackföreningarna skulle försvinna under socialismen. Fackföreningar behövdes inte eftersom arbetarklassen under socialismen sades sakna en naturlig motpart. Vad var det för poäng med fackföreningar om alla ändå var medlemmar i kommunistpartiet? Någon strejkrätt ansågs inte heller vara nödvändig. Enligt partiledaren Hilding Hagberg var strejker otänkbara under socialismen. Vem skulle arbetarna strejka emot, frågade Hagberg. Kapitalisterna var ju exproprierade.
Partiordförande: Lars Werner. Källa: Wikipedia.
Under Hermansson och Werner fortsatte partiet att odla relationerna med enpartidiktaturerna i öst. Hermansson förklarade att arbetarklassen har makten i öststaterna. Samme Hermansson sade också att svenskar inte har rätt att kritisera socialistdiktaturerna.
I ett tal under en kommunistisk konferens i diktaturens DDR år 1976 sade Werner att “De kommunistiska partierna har i alla tider kämpat för demokrati och frihet”.
Werner förklarade att Sovjetunionen bevisat att “det bara är socialismen som kan lösa samhällsproblemen i det arbetande folkets intressen”. Han sade också att VPK är ett revolutionärt parti och att sovjetiska medborgare har mer yttrandefrihet än svenskar.
Werner förnekade att Tjeckoslovakien var ett ockuperat land, trots att arméer från Warszawapakten i augusti 1968 hade störtat landets regering. Partiorganet Ny Dag rapporterade om det starka stödet för den av Sovjetunionen tillsatta marionettregeringen.
Under Werner beskrevs Sverige som ett litet, men hungrigt imperialistiskt land. Sovjetunionen sades emellertid ha “förbrödrat folken”. Partiet krävde hårda markeringar mot den amerikanska demokratin och ökat ulandsbistånd till de Röda Khmerernas Kambodja.
Gemensam ideologisk kamp mot det liberala samhället
År 1975 uttalade VPK:s kongress att man önskade “utveckla och fördjupa samarbetet och aktionsgemenskapen med alla kommunistiska partier och progressiva rörelser. Tyngdpunkten”, förklarade man, “måste ligga på gemensamma aktioner.”
Notera ordvalet: “gemensamma aktioner”. Det kongressen ville var att partiet och diktaturerna i öst skulle koordinera sina aktioner mot västdemokratierna.
I realiteten samverkade det svenska kommunistpartiet med de statsbärande partierna i Östeuropa sedan lång tid tillbaka. Bland annat hade man ett kulturellt samarbete. Medlemmar i det svenska kommunistpartiets ungdomsförbund arbetade emellanåt på DDR:s propagandaradio.
Förlaget Arbetarkultur var ett annat exempel. Förlaget skapades av SKP på 30-talet.
Målsättningen med dess verksamhet var att sprida kommunistisk litteratur i Sverige. Verksamheten var inspirerad av det sovjetiska kulturprogrammet Proletkult. Premissen för verksamheten var att arbetarklassen är så radikalt annorlunda än alla andra grupper i samhället att den ska ha en egen proletär kultur.
Arbetarkultur samarbetade med det statliga bokförlaget Progress i Moskva. Svenska kommunister arbetade på Progress och hjälpte till att översätta kommunistisk litteratur till svenska. Böckerna trycktes sedan i Sovjet eller DDR, skickades till Sverige där de såldes i de kommunistiska bokhandlarna.
På detta sätt hjälpte Moskva svenska kommunister att sprida Marx, Lenins och Stalins irrläror i vårt land.
En av dessa böcker var Lenins Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky.
Karl Kautsky var en österrikisk marxist som hade ådragit sig Lenins vrede därför att han hade kritiserat bolsjevikerna och den diktatur som de hade uppfört.
Låt oss sammanfatta Lenins kritik i fyra teser.
Den första tesen är baserad på Marx’ arbetsvärdelära och säger att eftersom endast arbete skapar värde är arbetarklassen exploaterad under kapitalismen. Detta argument rättfärdigar politisk kamp mot kapitalismen.
Den andra tesen säger att det inte finns någon stat i allmänhet. En stat har alltid en bestämd klasskaraktär. Härav följer att arbetarklassen inte kan överta den borgerliga staten och använda den för egna syften. Den måste skapa en egen stat.
Den tredje tesen säger att eftersom arbetarklassen inte kan överta den borgerliga staten och använda den för egna syften, måste politiken vara revolutionär, inte reformistisk. Detta argument rättfärdigar uppförandet av proletariatets diktatur.
Den fjärde tesen säger att eftersom staten har en bestämd klasskaraktär, kommer den borgerliga staten att försvara borgarklassens intressen. Detta rättfärdigar användandet av politiskt våld.
Lenin. Källa: Wikimedia.
Det var dessa fyra tesen som motiverade CH Hermansson att på VPK:s första årliga riksträff år 1977 i Örebro deklarera “att det inte var så självklart att klassfienden skulle godta demokratiska beslut om en socialistisk samhällsomdaning. Och då skulle vi fajtas med vapen i hand”.
Det är viktigt att hålla i minnet att när kommunister säger att de är demokrater, syftar de inte på den liberala eller borgerliga demokratin.
Skälet är att de är övertygade om att det inte finns någon stat eller demokrati i allmänhet. Hermansson hade lärt sig läxan från Marx och Lenin: varför i all världen skulle den härskande klassen frivilligt avstå från sina egendomar när den har den borgerliga staten som sin skyddsängel? Kommunister ska av det skälet inte göra sig några illusioner om den borgerliga demokratin. Samhällets klasskaraktär kommer att göra det nödvändigt för svenska kommunister att beväpna sig.
Marxism och väpnat, politiskt våld är i realiteten oskiljaktiga från varandra.
Slutord
Svenska kommunister försvarade således inte endast diktaturerna i öst, de samarbetade med dem. Syftet med utgivningen av böcker som Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky var att rättfärdiga det kommunistiska våldet och bristen på demokrati i öststaterna och att indoktrinera unga svenskar att betrakta västdemokratierna ur samma enfaldiga perspektiv.