Zack Snyders senaste film, 300, handlar om slaget vid Thermophyale år 480 före Kristus. Enligt legenden förskansade sig den spartanske kungen Leonidas med en 300 man stark trupp av elitsoldater i en trång bergspassage, den s.k. Helvetesporten, i syfte att hindra perserhärskaren Xerxes enorma invasionsstyrka från att få fotfäste i Europa. Fältslaget var den första riktiga konfrontationen mellan öst och väst och avgörande för det demokratiska idealets möjlighet att sprida sig på den europeiska kontinenten. Filmen har naturligtvis retat gallfeber på militanta muslimer som ser 300 som ytterligare ett bevis på att det existerar en världsomspännande judisk komplott mot islam. Den iranska regimen är naturligtvis mer irriterad än vanligt och har dömt ut filmen som en politiskt motiverad historieförfalskning:
Such a fabrication of culture and insult to people is not acceptable by any nation or government and we consider this attitude as hostile.
Den iranska dagstidningen Ayandeh-No har kallat filmen en förolämpning mot det iranska folket:
It seeks to tell people that Iran, which is in the Axis of Evil now, has for long been the source of evil, and modern Iranians’ ancestors are the ugly murderous dumb savages you see in 300.
Särskilt enerverande är det väl att filmen framställer den persiska envåldshärskaren Xerxes som en 2,5 meter lång homosexuell fjolla och att det krävs en femtekolonnare för att dennes miljonhövdade armé skall lyckas besegra Leonidas och hans 300 testosteronstinna alfahannar. Istället vill Ahmadinejad att vi skall se på det persiska imperiet som det mest magnifika och civiliserade välde som världen har skådat. Att Irans president blir förbannad på Hollywood tillhör emellertid tingens ordning och är följaktligen inget som man skall förvåna sig över. Frågan är om det finns något i den demokratiska världen som inte upprör denna förfärliga karl.
Patriotism, manlighet och offervilja
Proffstyckarna är som vanligt splittrade. Även om många filmkritiker är imponerade av Zack Snyders hantverk ogillar de likväl filmen därför att den aktualiserar en rad frågor som västerländska medelklassintellektuella ogärna filosoferar över offentligt – patriotism, manlighet, offervilja, kampen mellan gott och ont. Följaktligen finner Svenska Dagbladets Nils Nordgren filmen “överväldigande” samtidigt som han tillfogar att 300 är “antiarabisk propaganda av amerikansk, krigshetsande högertyp”. Bodil Juggas på Arbetarbladet retar sig över filmens “utstuderade övermänniskoideal”. Peo Sandholm tycker att filmen luktar homoerotik lång väg, eftersom spartanerna går omkring barbröstade. Kulturnytts Gunnar Bolin beskriver 300 som “en upprörande korkad rasistisk film” och i Göteborgs-Posten skriver Patrik Andersson att 300 är en “osalig röra av krigshets och kroppskult”. Uppsala Nya Tidnings Karin Svensson liknar regissören Zack Snyder vid ett “blodtörstigt, fascistiskt barn” och konkluderar att “Äckligare krigspropaganda får man leta efter.” I Hallands Nyheter beskriver Erik Hammar 300 som “en äcklig, stinkande moralkaka” och Expressens Mats Bråstedt säger sig kunna förstå Ahmadinejads vrede:
Det går dessutom inte att komma ifrån att denna testosteronstinna berättelse fått en klang av unken, äcklig fascism. … Lägg därtill även ett irriterande drag av antiintellektualism – politik och diplomati får representeras av gamla gubbar i togor som mest vevar med armarna och muttrar surt. Mycket kan sägas om dagens politiker i Iran, men det är lätt att förstå deras högljudda protester mot filmens stereotyper: Godhjärtade grekiska kämpar mot fula, elaka perser.
Den amerikanska historikern Victor Davis Hanson, som fungerade som rådgivare till regissören Zack Snyder, har avfärdat alla politiska spekulationer som fria fantasier. 300 är en krigsfilm, inte en politisk pamflett. Hanson medger att Zack Snyder inte alltid håller sig till fakta. Verklighetens Xerxes hade till exempel skägg och det förekom varken noshörningar eller elefanter under slaget vid Thermophyale. Filmen utgör en impressionistisk bearbetning av Frank Millers grafiska novell 300. Men det är heller inte sant att filmen utgör en total falsifikation av historien. Bataljen ägde rum och spartanerna uppträdde lika effektivt och oförväget som Snyder skildrar dem, de blev förrådda av en grekisk fåraherde och drabbningen var blodig och skoningslös, förmodligen betydligt råare än 300 ger vid handen. Hanson påpekar att Snyder har utelämnat det faktum att perserna stympade Leonidas livlösa kropp, högg av honom huvudet och spetsade det på en påle. Hanson fortsätter:
True, 2,500 years ago, almost every society in the ancient Mediterranean world had slaves. And all relegated women to a relatively inferior position. Sparta turned the entire region of Messenia into a dependent serf state. But in the Greek polis alone, there were elected governments, ranging from the constitutional oligarchy at Sparta to much broader-based voting in states like Athens and Thespiae. Most importantly, only in Greece was there a constant tradition of unfettered expression and self-criticism. Aristophanes, Sophocles and Plato questioned the subordinate position of women. Alcidamas lamented the notion of slavery. Such openness was found nowhere else in the ancient Mediterranean world. That freedom of expression explains why we rightly consider the ancient Greeks as the founders of our present Western civilization – and, as millions of moviegoers seem to sense, far more like us than the enemy who ultimately failed to conquer them.
Se filmen, för böveln!
300 är i själva verket en utmärkt film. Faktum är att den är så bra att den till och med tål att jämföras med Ridley Scotts briljanta Gladiator. Zack Snyders film har förvisso inte samma djup som Scotts epos, men det kompenserar Snyder med en puls och ett raffel som slår åskådaren med häpnad. De datoranimerade miljöerna är fantastiskt välgjorda och skådespelarprestationerna förträffliga. Faktum är att ljussättningen enkom är ett fullgott argument för att se filmen. Tyles Bates skräniga rockmusik är perfekt och förstärker dramatiken i de sanslöst skickligt koreograferade stridsscenerna på ett ypperligt sätt. Sällan har en film förmått att estetisera våld på ett så mästerligt sätt som 300. Att filmen dessutom retar gallfeber på Ahmadinejad och hans hejdukar är naturligtvis en bonus. Alltså: marsch iväg till biografen, för djävulen!