Den som är intresserad av europeisk historia, har all anledning att hälsa på vår gemytliga granne – Tyskland. Redaktören passade på att besöka huvudstaden Berlin i somras. Ett av målen var det forna DDR-häktet Hohenschönhausen. Hohenschönhausen är numera ett minnesmärke över kommunismens terror och tar gärna emot besökare.

Ministerium für Staatsicherheit

År 1951 bildades DDR:s Ministerium für Staatsicherheit – Stasi. Organisationens chef, Erich Mielke, beskrev Stasi som kommunistpartiets sköld och svärd. Mielke byggde upp ett enormt kontrollsystem till socialismens försvar. När Berlinmuren föll hade ministeriet över 90 000 heltidsanställda och 180 000 så kallade informatörer. Som jämförelse kan nämnas att Gestapo under Hitler förfogade över 7000 anställda.

Stasis byggnader står fortfarande kvar och inrymmer
bland annat ett museum.

Enligt interna dokument var maktutövningen riktad mot inre och yttre hot mot socialismen. Det interna hotet mot socialiststaten bestod av östtyskar som hade eller misstänktes ha uttryckt tvivel om det styrande partiet, försökt fly från det kommunistiska förtrycket, läst antikommunistiska publikationer, skämtat negativt om partiet, betett sig som en ordinär västeuropé, haft en antikommunistisk frisyr, burit moderna kläder eller lyssnat på västmusik. Det externa hotet bestod av västdemokratierna. DDR infiltrerade fredsrörelsen i Europa och stöttade vänstergrupper som ägande sig åt politisk terrorism i väst, däribland Baader-Meinhofligan.

Hohenschönhausen

Hohenschönhausen var ursprungligen ett sovjetiskt interneringsläger som sedermera byggdes om till fängelse. Lägret fungerade som transitläger för politiska fångar i den sovjetiska ockupationszonen. Människor som misstänktes hysa antisovjetiska åsikter fördes till lägret där de tvingades att skriva på falska bekännelser. Därefter skickades de vidare till andra läger, däribland det före detta nazistiska koncentrationslägret Sachsenhausen.
År 1946 upplöstes lägret och ett rannsakningsfängelse uppfördes på dess plats. Stora delar av fängelset, bland annat den så kallade ubåten eller systemet av underjordiska celler, byggdes av tvångsarbetare.
I början av 50-talet övertogs häktet av den östtyska staten och blev DDR-regimens centrala rannsakningsfängelse. Personer som misstänktes hysa regimfientliga åsikter, arresterades och skickades till Hohenschönhausen där de förhördes. Inte heller nu var målsättningen att etablera en sanning, utan att framtvinga en bekännelse. I diktaturer är inbillade fiender ofta lika viktiga som verkliga.

Hohenschönhausen från utsidan

Historisk ironi

Historien är full av ironier och DDR:s historia är inget undantag. När muren föll, greps Stasichefen Mielke. Den hatade folkplågaren var misstänkt för mord och spärrades in på Hohenschönhausen, det fängelse som han hade presiderat över i flera decennier och som hade spelat en sådan viktig roll i regimens kamp mot folkfienden. Det sägs att Mielke var mycket upprörd och att han klagade högljutt över att hans cell var så kall och fuktig.
Den tyska återföreningen medförde att Hohenschönhausen stängdes. Efter påstötningar från tidigare interner, fick fängelset sedermera status av minnesplats och historiskt monument. Flera hundra tusen människor besöker Hohenschönhausen varje år och rundvisningarna genomförs av tidigare fångar eller personer som varit inspärrade på andra institutioner i DDR.

Vad Stasi visste

Efter Berlinmurens fall fick östtyskarna möjlighet att läsa sina Stasifiler. Den sympatiske man som guidade redaktören genom fängelselabyrinten hade själv varit föremål för Stasis omsorg. Han berättade att han hade läst sin akt. Stasi hade bland annat noterat att han var intelligent, hade korta fingrar och hög panna. Det fanns givetvis ett syfte bakom den pedantiska utformningen av akten: den skulle tjäna staten i dess kamp mot denna folkfiende.
Många östtyskar har valt att inte begära ut sin Stasiakt. För somliga är det ett sätt att göra upp med det förflutna, att sätta punkt. För andra är det ett sätt att förhindra personligt kaos. Angiveriet var utbrett i DDR. Det hände till och med att barn angav sina föräldrar för antisocialistiskt beteende och många tyskar vill inte veta vem som skickade dem i fängelse.

Hohenschönhausen från insidan. Korridor med celler.

DDR-kramarna i Sverige

DDR-regimen erhöll helhjärtat stöd från landets riksdagskommunister. Ungkommunister arbetade på DDR:s propagandaradio. Partiledningen var flitiga besökare på den östtyska ambassaden på Östermalm i Stockholm. Man badade bastu, drack öl och umgicks med diktaturens kreatur. Idag är flertalet av dessa personer välmående seniorer med rejäla pensioner från riksdagen. Det handlar om människor som har vigt sina liv åt kampen mot det fria samhället och som nu låtsas att de inte hade någon insyn i vad partiet egentligen sysslade med. Det handlar om välartikulerade personer som drabbas av amnesi när partiets historia och deras egen roll kommer på tal.
Medan demonstrationerna för frihet och demokrati pågick i DDR år 1989 reste Bertil Måbrink till Östberlin för att överräcka ett brev med kamratliga hälsningar från det svenska partiet. Måbrink som hade fått sin utbildning på en partiskola i Moskva sade sedermera till SVT:s Uppdrag granskning att han inte kände till vad som stod i brevet och att det var partiledaren Lars Werner som hade skrivit det. Werner hävdar givetvis att han inte skrev brevet. Gudrun Schyman satt i och för sig i partistyrelsen, men säger att Östeuropa inte var hennes “engagemangsfrågor”. Så håller det på. Man har glömt bort vad som sades eller vem som gjorde vad, man var beordrad av partiet att göra vissa saker eller så var det någon annans fel. Är det endast undertecknad som kommer att tänka på Nürnberg?
Partiets så kallade förnyelsesträvanden i mitten på 60-talet handlade om taktik. Före detta partimedlemmen Lars Dencik berättar i Staffan Skotts Liken i Garderoben lever än att många VPK:are menade att det var viktigt att partiet framställde sig som demokratiskt av valtaktiska skäl, inte därför att partiet anslöt sig till demokratin, ett system som man föraktade.
Lars Werner ersattes sedermera av Gudrun Schyman. Schyman kom till VPK från den lilla sekten Marxist-Leninistiska Kampförbundet. Hon var smartare än Werner. Hon hade, till skillnad från sina företrädare, förstått att det var otaktiskt att använda begreppet “kommunism” därför att människor, med all rätta, förknippar ordet med diktatur och blodbad. Istället för att beskriva sig som demokratiska kommunister, började de svenska kommunisterna tala om sig själva som vänster. På detta sätt lyckades man med viss framgång marknadsföra kommunistisk politik som vänsterpolitik.
Till slut tröttnade dock Schyman. Anledningen till att kommunismen i huvudsak har förökat sig genom delning är att kommunister söker livets mening i politisk kamp. Det dröjde alltså inte länge innan Schyman ännu en gång lämnade moderskeppet för att lansera ett ännu radikalare projekt. Fienden var inte längre den numerärt underlägsna borgarklassen, utan halva mänskligheten. Mannen var den nya fienden.
Lars Ohly var mer lik Werner än Schyman. Han tyckte att det var tufft att vara kommunist. På 80-talet beskrev Ohly kommuniststaterna som “befriade områden”. Den kommunistiska, orwellska logiken i ett nötskal: diktaturer är fria, demokratier är diktaturer. För kamrat Ohly var den liberala demokratin kostymerat klassförtryck och de som gnällde över bristen på pressfrihet i Honeckers och Mielkes protektorat, anklagades för att sprida borgerliga lögner.
Listan över är de svenska riksdagskommunisternas diktaturkrameri är närmast oändlig. Kanske är det inte en tillfällighet att just detta parti är det mest moralistiska partiet i riksdagen.

Tips!

Om läsaren planerar en Tysklandstripp, rekommenderar redaktören alltså att Hohenschönhausen föräras ett besök. Det gamla Stasifängelset kan hittas här. Guiderna är utmärkta och rundvandringen förser besökaren med ett nyttigt perspektiv på den tyska tragedin och tusentals svenskars medlöperi.