Det existerar ett lönegap mellan män och kvinnor. Det råder olika åsikter om hur stort det är, men få om några betvivlar dess existens. Frågan är inte om det existerar utan hur det ska förklaras.
När Arbetsgivarverket nyligen studerade löneskillnader bland statsanställda män och kvinnor visade analysen att den var 7,6 procent. Vad beror skillnaden på? Radikala feminister menar att lönegapet beror på diskriminering. Detta är dock en förhastad slutsats.
FI:s partistyrelse. Källa: Feministiskt initiativ
Multivariat analys
Hur kom Arbetsgivarverket fram till slutsatsen att män erhåller i genomsnitt sju procent mer i lön än kvinnor? Svaret är att verket genomförde en så kallad envariabelanalys. Man ställde frågan hur mycket av variansen som kön förklarar och eftersom kön var den enda variabeln förklarade kön allt.
När samhällsvetare analyserar sociala fenomen använder de sig emellertid inte av envariabelanalys, utan av flervariabelanalys eller multivariat analys. Skälet är att ett bestämt fenomen kan ha många olika orsaker.
När Arbetsgivarverket testade samma hypotes med flervariabelanalys minskade lönegapet till 0,5 procent. I realiteten har män inte bättre betalt än kvinnor för att de är män, utan därför att de arbetar mer, har mer yrkeserfarenhet, är bättre utbildade, osv.
Hur förklarar vi då restposten på 0,5 procent? Beror den på diskriminering? Svaret är att vi inte vet. Alla multivariata analyser ger upphov till en statistisk restpost. För eller senare måste man av tids- eller resursskäl bestämma sig för att man har testat tillräckligt antal variabler.
En sak är dock säker: det existerar ingen strukturell lönediskriminering av kvinnliga statsanställda. Det lönegap som radikala feminister talar om är en social konstruktion. Det är imaginärt.
Dessutom är diskrimineringsteorin ologisk. Om man frågar radikala feminister varför kvinnor betalas mindre än män, får man svaret att kvinnor lönediskrimineras därför att man att gynna aktieägare och direktörer. Feminister kräver därför att lönegapet elimineras genom att lönerna för kvinnor höjs. Frågan är om det inte hade varit mer rationellt att sänka männens löner till samma nivå som kvinnornas löner? Mer pengar hade frigjorts till direktörer och aktieägare och näringslivet hade undkommit besvärliga jämställdhetsdebatter och hot om politiska ingripanden.
The Bell Curve
I oktober 1984 publicerade The Free Press Richard J. Herrnsteins and Charles Murrays The Bell Curve – Intelligence and Class Structure in American Life.
Låt oss titta lite närmare på Herrnsteins och Murrays argument.,
I det traditionella samhället var pekuniära och andra belöningar en konsekvens av social status. Det moderna samhället är annorlunda. Det är inte endast demokratiskt, det är meritokratiskt. Det belönar talang, inte position i en social hierarki.
Harvarduniversitetet är ett exempel. Harvard är ett av USA:s elituniversitet och antagningskraven är mycket höga. Men det har inte alltid varit på det viset. På 1950-talet utmärktes en Harvardstudent inte för sin höga intelligens, utan för sin sociala bakgrund. Idag har social status, mer eller mindre, spelat ut sin roll. Man måste vara smart för att bli antagen till Harvard.
Utbildningssystemet har alltså blivit mer selektivt. Det har, i sin tur, medfört att parbildningen blivit mer selektiv. Många studenter hittar sin livspartner under studietiden. Harvardstudenter bildar familj med Harvardstudenter, de bosätter sig i exklusiva områden och får intelligenta barn som de sedan skickar till Harvard.
Processen leder till uppkomsten av en välbärgad, smart och välmående elit som lever i isolering från en kognitiv underklass som härjas av fattigdom, kriminalitet och drogmissbruk.
För att förstå hur Herrnstein och Murray nådde fram till denna slutsats, måste vi rekapitulera vår genomgång av en- och flervariabelanalys.
Varför blir somliga människor kriminella? Varför misslyckas vissa barn och ungdomar i skolan?
När sociologer studerade denna typ av problem, drog de ofta slutsatsen att de kan förklaras av strukturell maktutövning. Orsakerna fanns utanför individerna. Klassamhället tvingade människor att försörja sig på kriminalitet eller hindrade arbetarklassens barn från att realisera sin potential.
Herrnstein och Murray förklarade att detta är en fullständigt legitim metod. De betonade dock att det är viktigt att vara medveten om dess begränsningar.
Vilka är dess begränsningar? Svaret är: urvalet av variabler.
När Arbetsgivarverket testade sin hypotes med en flervariabelanalys, minskade lönegapet från 7,6 procent till 0,5 procent. I The Bell Curve argumenterade Herrnstein och Murray för att något liknande händer om vi inkluderar IQ i den multivariata analysen. Vi upptäcker då att sociala faktorer inte alls förklarar så mycket som vi har trott.
Om vi till detta lägger Herrnsteins och Murrays tes att intelligens är åtminstone delvis en ärftlig egenskap, förstår vi varför The Bell Curve var så kontroversiell.
Låt oss nu återkoppla till jämställdhetsfrågan.
Radikala feminister och kritiker av The Bell Curve har en sak gemensamt: de betraktar människan som “a blank slate”. Skillnader mellan människor beror på sociala faktorer som utbildning, uppfostran och makt.
Detta är naturligtvis inte sant. Människor är inga “blank slates”, inte heller är de alltid lika varandra. Män och kvinnor är olika varandra och många gånger är dessa skillnader biologiskt grundade.
Det innebär att det moderna samhället konfronteras med två jämställdhetsparadoxer. Den första diskuterades i The Bell Curve, den andra blir synlig i svensk jämställdhetsdebatt.
Intelligens
Om skillnader mellan individer, beror på orättfärdig maktutövning, borde dessa skillnader minska i takt med att samhället blir alltmer demokratiskt. Problemet med denna teori är att skillnader i intelligens åtminstone delvis är nedärvda. Vi vet det från tvillingstudier.
Följden är att ju mer jämlikt samhället blir ur en sociologisk aspekt, desto mer ojämlikt kommer det att bli ur en biologisk aspekt.
Herrnstein och Murray använde Harvard som ett exempel. Anledningen till att 50-talets Harvardstudenter inte utmärkte sig för sina höga intelligens var att Harvard var en plats till vilken fina familjer skickade sina barn. Den sociala aspekten dominerade den kognitiva aspekten.
I takt med att samhället blev alltmer demokratiskt, reducerades de sociala restriktionerna och i takt med att social status spelade allt mindre roll, desto större roll kom biologiskt grundad intelligens att göra. De obegåvade rikemansbarnen blev allt färre på Harvard, de intelligenta barnen från arbetarklassen allt fler.
Kön
Ynka två procent av landets kvinnor kör långtradare. De flesta datatekniker och fastighetsskötare är män. Vården domineras av kvinnor.
Varför fördelar sig män och kvinnor på detta sätt?
Radikala feminister har ett svar: könsroller och fördomar. Annorlunda uttryckt: individen är “a blank slate”. Könsrepresentationen uppfattas alltså som ett politiskt problem som ska åtgärdas genom en massiv satsning på genusperspektivet i förskola och grundskola. Förhoppningen är att om man eliminerar könsroller och fördomar, kommer könen att vara jämlikt representerade i olika yrkeskategorier.
Detta förutsätter dock att män och kvinnor är lika, att alla väsentliga skillnader är socialt genererade.
I realiteten är män och kvinnor olika. Det innebär att eliminerandet av de skillnader som könsroller och fördomar medför kommer att leda till att biologiskt grundade könsskillnader blir dominerande.
Om vi håller detta i minnet, förstår vi varför svensk jämställdhetsdebatt är så märklig. Nyligen konstaterades det att allt färre kvinnor utbildar sig till ingenjörer. Beror det på att det pågår en av patriarkatet initierad och förtäckt kampanj mot kvinnliga ingenjörer? Nej, det gör det inte. Tvärtom. Det pågår flera kampanjer för kvinnliga ingenjörer. Det som har hänt är att kritiken av könsroller och fördomar har medfört att allt fler kvinnor faller tillbaka på sin biologiska defaultposition.