Vänsterpartiet vill ge arbetslösa mer pengar. Mycket mer pengar. Det blev lite pinsamt när det under en Tv-intervju med partiledaren Nooshi Dadgostar visade sig att enligt partiets egna beräkningar kan en familj med två barn i vilken ingen arbetar kassera in 40 000 per månad i bidrag. Dadgostar förnekade inte siffrorna, hon verkade mest chockad över att bli konfronterad om dem.
Under socialismen är allt möjligt
Kenneth Kvist var partisekreterare 1985-1993. Partiet hette då Vänsterpartiet kommunisterna (VPK). Partiet behöll det namnet fram till kongressen i maj 1990, då namnet ändrades till Vänsterpartiet. Kvist förklarade i en artikel i Socialistisk debatt, partiets teoretiska tidskrift, varför kommunister ska vara frikostiga med andras pengar.
Kommunisters målsättning är att visa på kapitalismens begränsningar, skrev Kvist. Hur gör man det? Det är enkelt, förklarade partisekreteraren. Man gör det genom att ställa krav som samhällsekonomin inte klarar av att tillgodose. Kraven ska vara så radikalt formulerade att de är omöjliga att genomföra inom ramen för det befintliga ekonomiska systemet. När arbetarklassen inser att det finns ekonomiska ramar kommer den, tror Kvist, att revoltera.
Kommunister har alltid varit ekonomiskt tondöva. Allt åt alla, heter det ju numera. I realiteten har alla ekonomiska system ramar. Socialiststaterna i öst var skitiga och fattiga av just det skälet. Inte heller de hade råd med allt.
Låt oss därför titta på ett konkret exempel på hur kommunister tänker.
The Million Student March
I november 2015 krävde radikala grupper i USA att universitetsutbildningar ska vara kostnadsfria, att alla studielån ska annulleras och minimilön ska införas för de som arbetar på universitetsområden. Spektaklet hade namnet “Million Student March” och var organiserat av ett tjugotal organisationer. Här är några:
- Students for Free Tuition
- College Students for Bernie
- Young Democratic Socialists
- Socialist Alternative
- Green Party US
- People’s Power Assemblies
- Energy Action Coalition
- National People’s Action
Kampanjen engagerade ungefär 0,05 procent av landets studiepopulation och kunde därför avskrivas som en flopp. En av organisatörerna fick dock möjlighet att göra reklam för jippot i TV på bästa sändningstid. Keely Mullen var en av tilldragelsens många organisatörer.
Här är ett utdrag från intervjun.
Neil Cavuto: Keely Mullen, Million Student March national event organizer. Keely, good to have you. So, what do you want here? What do you want?
Keely Mullen: Well, the Million Student March is a movement for a more equitable and fair system of education, as opposed to the really corporate model that we have right now. The three core demands of the National Day of Action are free public college, a cancellation of student debt, and a $15-an-hour minimum wage for people who work on campus.
Cavuto: And how’s that going to be paid for?
Mullen: The 1 percent of people in society that are hoarding the wealth and really causing a catastrophe that students are facing.
Cavuto: How much higher do you think they should pay? How much more do you think they should pay?
Mullen: I think enough until we have a system where not one in two American families are threatened with poverty. Cavuto: Let’s say if you tax them – they’re smart folks, these 1 percent “hoarders”, right? So, if they leave, then who’s going to pay for all this stuff that you want?
Mullen: If they leave the country?
Cavuto: Yes.
Mullen: There’s always going to be a 1 percent in the U.S. The U.S. is like the bastion of capitalism and its success.
Cavuto: You’re probably aware what’s happening in Greece and these other countries that provided all these benefits – and then some, many of which you outlined very nicely here for us today – and they’re going broke and they’re out of money and they don’t know what to do. And their people are rioting in the streets because they can’t believe the money’s gone and the benefits and the promises are gone. Right? What do you think?
Mullen: Yeah, there’s a global catastrophe right now of complete defunding of social services.
Cavuto: They ran out of money. You know what happened, Kee? They just ran out of money.
Mullen: I understand. But there is a 1 percent in Greece. There’s a 1 percent in the United States. There’s a ruling class in absolutely every …
Cavuto: I don’t want to get boring here, but even if you were to take the 1 percent and take all of their money, tax its 100 percent – do you know that couldn’t keep Medicare, just Medicare, in this country going for three years? Did you know that? … That’s one area. Hear what I’m saying, because I just want this to be a math reminder … Even if we repositioned it to go into this area that you want, we don’t have enough to do it. So, you’re going to have to find other means of getting money, right? Mullen: Yeah. I think that’s a starting point. I think that all of these things require really comprehensive programs.
Slutord
Eftersom det alltid kommer att finnas en rik, härskande klass att expropriera kan pengarna aldrig ta slut. I realiteten kommer den grupp som ersätter de superrika efter den första konfiskationsvågen inte att vara lika rik som de superrika och den grupp som ersätter dem efter den andra konfiskationsvågen kommer att förfoga över ännu mindre resurser osv. Med andra ord. All socialistisk konfiskationspolitik har ett och samma sluttillstånd. Det sprider fattigdom. Bakom alla stolta kommunistiska jämlikhetsparoller döljer sig en bister verklighet: I det socialistiska samhället är alla lika fattiga.