Ann Coulter är en amerikansk, konservativ debattör med ett tiotal storsäljare bakom sig. Redaktören har tidigare kikat på Mugged: Racial Demagoguery from the Seventies to Obama och Demonic. How the Liberal Mob is Endangering America. I sin senaste bok, Adios America. The Left’s Plan to Turn Our Country Into a Third World Hellhole (Regnery Publishing, 2015), tar Coulter itu med immigrationspolitiken. Det är också denna bok som är föremålet för föreliggande artikel.
Amerikanska folket vill ha mindre invandring
I 40 år har det amerikanska folket talat om för landets politiker att de vill begränsa invandringen, i fyra årtionden har de ignorerats av det politiska etablissemanget. Nio av tio amerikaner anser att den illegala invandringen är ett allvarligt problem. År 2015 fanns det fler amerikaner som hade en sympatisk syn på Nordkorea än som ville öka invandringen. I realiteten har det amerikanska folket endast fått välja mellan “invandring” och “mer invandring”.
Det är märkligt, menar Coulter. Immigrationspolitiken är väl inte annorlunda än annan politik? Den ska spegla väljarnas åsikter. Varför har vanliga amerikaner inflytande över skatter och utrikespolitik, men inte immigrationsfrågan? Vad är det som gör den så speciell?
Coulter menar att immigrationsfrågan inte liknar någon annan fråga. Om du har åsikter om aborter eller homoäktenskap, blir du korsförhörd av CNN, men om du kritiserar immigrationspolitiken behandlas du som luft.
Adios America fokuserar i huvudsak på invandringen från spansktalande länder, framför allt Mexiko. Mellan 1890 och 1970 fanns det så få spansktalande i USA att myndigheterna inte brydde sig om att räkna dem. Idag har USA mellan 25 och 50 miljoner spansktalande.
The 1965 Immigration Act
Ett hundra år efter signerandet av Oberoendedeklarationen var USA allt annat än präglat av etnisk mångfald. Folkmajoriteten bestod av britter, holländare, västafrikaner och tyskar. Nittioåtta procent var kristna och nästan alla pratade engelska. Mellan 1892 och 1954 tog Ellis Island emot 12 miljoner immigranter. På den tiden fanns ingen välfärdsstat och inga välkomstkommittéer. Människor som inte gjorde rätt för sig var inte välkomna i många amerikanska städer och en tredjedel av immigranterna åkte hem.
Idag åker ingen hem. Amerika har en välfärdsstat och ett helt koppel av organisationer som med olika medel försöker göra det möjligt för legala och illegala invandrare att leva på skattebetalarnas bekostnad.
Coulter menar att massinvandringen är en produkt av en lagändring: The 1965 Immigration Act.
Lagen tillkom på Demokratiskt initiativ. Förespråkarna för reformen hävdade att lagen inte skulle ändra på landets etniska balans och att den skulle vara meritokratisk. I fortsättningen skulle invandrarna inte endast komma från England, Tyskland och Holland, utan från alla tänkbara håll och kanter. Amerika skulle plocka russinen ur tårtan och avvisa resten.
Coulter menar att politikerna ljög. Demokraterna hade en dold agenda. Målet var inte en meritokratisk immigrationspolitik, istället hade man för avsikt att använda invandringspolitiken för politiska syften. Målet var att ändra på den etniska balansen i Amerika.
Om man bortser från Lyndon Johnsons seger i presidentvalet 1964, har Demokraterna inte lyckats att övertala en majoritet av vita väljare att rösta på dem sedan 1948. Det vita Amerika har i huvudsak röstat på konservativa presidentkandidater. Ronald Reagan vann en jordskredsseger över Walter Mondale trots att han endast fick 9 procent av de svarta rösterna.
Det politiska målet med den nya immigrationslagen var att importera nya väljare, helst centralamerikaner. Åtta av tio spansktalande röstar nämligen Demokratiskt. Kalifornien är ett instruktivt exempel. 1980 fanns 4,5 miljoner spansktalande i Kalifornien. Idag finns det 14 miljoner. Ronald Reagan hade aldrig blivit vald till guvernör i dagens Kalifornien.
Coulter menar att massinvandringen kommer att omöjliggöra framtida, republikanska valsegrar och att det inte beror på att den amerikanska väljarkåren har rört sig vänsterut – det beror på att den krymper.
Immigrationseländet
Problemet med massinvandringen är emellertid inte endast att spansktalande röstar Demokratiskt.
Det kanske största problemet är den utbredda kriminaliteten. I federala institutioner är nio av tio fångar från Mexiko, Colombia, Dominikanska republiken, Kuba, Jamaica, El Salvador, Honduras och Guatemala. Hälften av fängelsepopulationen i Kalifornien består av illegala immigranter.
Massinvandringen har även medfört att sjukdomar som antingen har utrotats eller varit okända i Amerika, har fått fäste på den nordamerikanska kontinenten.
Massinvandringen leder till massiv miljöförstöring. I Arizona är lejonparten av alla skogsbränder förorsakade av illegala immigranter. De dumpar kemikalier, hugger ner träd och skräpar ner. Brandmän instrueras att inte använda radio eftersom illegala invandrare kan tro att de kommunicerar med polisen och attackera dem. Coulter ger exempel på nationalparker som har stängts för allmänheten av säkerhetsskäl därför att drogkarteller har etablerat sig i området. Amerikanska miljöaktivister har i över 50 år varnat för befolkningstillväxtens miljökonsekvenser. Numera har miljörörelsen mer eller mindre tystnat. I valet och kvalet mellan att försvara miljön och att riskera att bli stämplade som rasister eller att försvara massimmigration från tredje världen, har många aktivister valt det sistnämnda alternativet. Idag är det inte ovanligt att miljöaktivister skälls för rasism därför att de oroar sig för massinvandringens negativa effekter på miljön.
Ett annat skäl är ekonomiskt. Om man slår ihop ihop legala och illegala immigranter, upptäcker man, enligt Coulter, att nästan två tredjedelar av dem lever på bidrag. Kaliforniens kostnader för den illegala immigrationen har uppskattats till 25 miljarder dollar per år. Dessutom skickar immigranter i USA 20 miljarder dollar till Mexiko varje år. Detta är resurser som inte investeras i Amerika.
Ytterligare ett problem är frånvaron av relevant utbildning. Tre fjärdedelar av illegala immigranter har endast diplom från gymnasium och ibland inte ens det.
Politisk korrekthet
Coulter diskuterar en rad så kallade politiskt korrekta axiom.
Ett vanligt förekommande påstående säger att Amerika är ett land av invandrare. Coulter menar att detta är nonsens. Amerika upptäcktes av Britter och holländare och de var inga immigranter eftersom det inte fanns ett etablerat samhälle att invandra till. De var nybyggare.
Inte heller är det korrekt att alla kulturer är jämlika. Migrationsströmmarna i världen blir obegripliga utifrån ett dylikt antagande.
Tesen “Mångfald är styrka” är även den en teori utan empiriskt stöd. Den amerikanske samhällsvetaren Robert Putnam har i en studie visat att etnisk mångfald tvärtom kan vara förödande för den sociala sammanhållningen. Putnam hemlighöll resultatet i sju år. Under denna period gick han igenom materialet upprepade gånger på jakt efter en förklaring till det oönskade utfallet och när han väl bestämde sig för att publicera rapporten, tillfogade han, för säkerhets skull, en notis som prisade den etniska mångfalden i Amerika.
Ett annat problem är att många immigranter saknar emotionella band till sitt nya hemland. De bor och lever i Amerika, men känner sig inte som amerikaner. Så länge immigranterna var européer krävde Amerika att de assimilerade. Idag är det inte tillåtet för skolelever i Kalifornien att bära t-tröjor med den amerikanska flaggan eftersom mexikanska elever kan ta illa upp. Organisationer med mångkultur på programmet förvärrar situationen genom att uppmana immigranterna att odla sin kulturella särart. Många immigranter har också varit snabba att etikettera sig som offer och att använda rasismargumentet när de inte får som de vill.
Säkra gränsen
Enligt offentliga källor finns det ungefär 11 miljoner illegala invandrare i USA. Coulter menar att de officiella siffrorna grovt underskattar antalet illegala invandrare. Trettio miljoner är en trovärdigare siffra, menar hon.
Problemet med den officiella siffran är att den baseras på enkäter i vilka man frågar immigranter om de har invandrat legalt eller illegalt. Enligt denna statistik finns det 9000 brasilianare i New York. Om man ställer samma fråga till brasilianska myndigheter får man en helt annan siffra: 230 000 personer.
Coulter menar inte att USA saknar immigrationspolitik. Problemet är att Amerika inte har kontroll över sin gräns. Innan gränsen mot Mexiko har säkrats, spelar det föga roll vad kongressen säger och gör.
Amnestier löser heller inga problem. Amnestier leder inte till färre immigranter, utan tvärtom till fler invandrare. Alla hittillsvarande amnestier har omgärdats med försäkringar om att det inte blir flera, men eftersom USA inte har kontroll över sin gräns dröjer det inte länge innan ytterligare några miljoner immigranter har tagit in sig i landet med illegala medel. USA har utfärdat sex amnestier sedan Reagan och alla sades vara den sista.
Coulter vill att USA ska uppföra en mur mot Mexiko. Eftersom det fungerar i Israel, borde det fungera i Amerika. År 2012 hade Israel uppskattningsvis 60 000 illegala immigranter. Hade de varit mexikaner som med illegala metoder hade tagit sig in i Amerika, hade de blivit erbjudna utbildning och sjukvård. Israelerna deporterade lagbrytarna och de som inte kunde deporteras, på grund av internationell lag, hölls inspärrade i speciella anläggningar tills de kunde deporteras. Israels mur har i praktiken eliminerat den illegala invandringen och det lilla fåtal som ändå tar sig in deporteras. USA har ingen mur eftersom det skulle vara ett brott mot “mångfalden”.
En mur skulle också leda till att alla de grupper som arbetar för öppna gränser kollapsar.
Coulter vill ha ett tioårigt moratorium på all immigration. Under denna period skall legala immigranter ges möjlighet att assimilera. Hon vill ha en lag som uttryckligen förbjuder företag att anställa illegala invandrare. Hon är övertygad om att en sådan lag hade medfört att lejonparten av de illegala immigranterna hade lämnat Amerika på eget bevåg.
Hon vill också avskaffa den lag som innebär att barn som är födda i USA per automatik blir amerikanska medborgare.
Coulter menar att immigrationsfrågan är den viktigaste politiska frågan. Alla andra frågor är härledda. Det är inte Islamiska staten, Ryssland, skattesystemet, ObamaCare eller Irak som är det största hotet mot Amerika. Det är massinvandringen från tredje världen. USA:s förre president George W. Bush sade följande om kampen mot terrorismen: “We have to be perfect every time. They only have to win once”. Coulter menar att detta även gäller för immigrationsfrågan: en stor amnesti till och Amerika kan hälsa hem.
Var finns motståndet?
Om det hade varit folket mot Demokraterna, hade folket vunnit. Tyvärr står det amerikanska folket ensamt mot Demokraterna, näringslivet, massmedia och det Republikanska partiet.
Coulter beskriver immigrationsfrågan som “The Great Unifier” i amerikansk politik. Demokrater och Republikaner, troende och ateister, socialister och kapitalister kan vara djupt oeniga i många frågor, men i immigrationsfrågan är de överens, om än av delvis olika skäl.
Demokraterna använder invandringen för att slå sönder det amerikanska samhället. Näringslivet vill ha massinvandring därför att det ger företagen tillgång till billig arbetskraft. Direktörerna vill kunna anställa illegala immigranter som klipper deras gräsmattor och städar deras lyxvillor för en billig penning. Coulter beskriver Amerikas överklass som “All appetite, no brain”.
Det är vanliga amerikaner, framför allt svarta, som tvingas leva med konsekvenserna i form av skatter, eskalerande kriminalitet, ett utbildningssystem på väg att kollapsa och en närmast bankrutt sjukvård. Media anser att vanliga människor inte är tillräckligt begåvade för att kunna förstå immigrationsproblematiken. Republikanerna saknar civilkurage eftersom de är rädda för att media skall stämpla partiet som rasistiskt och för att bidragen från näringslivet skall sina.
Detta är tragiskt, menar Coulter. Utan 1965 års immigrationsreform hade Obama inte vunnit presidentvalet år 2012. Även om Mitt Romney hade fått 70 procent av de spansktalande rösterna, hade han förlorat. Om han däremot hade fått 4 extraprocent vita röster, hade han, och inte Barack Obama, blivit USA:s 56:e president.
Konspirationsteori?
Vad stöder Coulter sig på när hon hävdar att Demokraterna, med vett och vilja, använde sig av immigrationspolitiken i syfte att underminera det traditionella Amerika? Coulter, som är utbildad jurist, agerar som åklagare i detta fall och följaktligen ligger bevisbördan också på henne.
Några direkta bevis har hon inte. Ingen av de Demokrater som lanserade och drev igenom reformen har erkänt att de konspirerade mot det amerikanska folket.
Istället verkar hon mena att olika omständigheter styrker hennes onda aningar om en sammansvärjning. När den nya immigrationslagen debatterades, betonade ledande Demokrater gång på gång att lagen inte skulle rubba den etniska balansen. Det märkliga var att när det visade sig att lagen fick motsatta konsekvenser, försvarade Demokraterna den. När löftet visade sig vara falskt och människor påpekade det, kallade man dem “rasister”.
En dam med skinn på näsan
Redaktören har sagt det förr, men det förtjänar att upprepas. Ann Coulter är inte endast en dam med skinn på näsan, hon är en habil skribent och duktig polemiker. Dessutom är hon utrustad med en stor portion humor. Hon driver hejdlöst med sina motståndare. Ibland har redaktören upplevt detta som ett problem. När man läser en bok om ett så pass allvarligt ämne som amerikansk immigrationspolitik, är det viktigt att författaren till boken drar en skarp gräns mellan fakta och skämt, men ibland är det inte lätt att veta om fröken Coulter menar allvar eller om hon bara skojar. Det är dock inget större problem. Notapparaten i Adios America är på hela 88 sidor.
Låt oss därför runda av med en video i vilken Coulter ger prov på sin dramatiska talang. I början av videon driver hon med vänsterliberalen och dokumentärfilmaren Michael Moore, som också råkar vara rejält överviktig, och naturligtvis är damen förbålt rolig: