Aldous Huxleys Brave New World beskriver en framtid i vilken makt och genetisk ingenjörskonst har växt samman. I Världsstaten produceras människor i fabriker. Genetiker som själva är designade av genetiker designar framtida generationer till att fylla olika sociala funktioner.
Världsstaten är ett hierarkiskt samhälle, men dess klasstruktur är inte baserad på ägande. Det finns en överklass, men den är lika mycket ett offer som underklassen. De styrande är härskare i en mycket ytlig bemärkelse. Marx menade att kapitalisten, med vett och vilja, exploaterar arbetaren. I Världsstaten är alla designade. I Världsstaten existerar därför inga genuina aktörer. Människor spelar de roller som de är designade att spela. På detta sätt garanteras social stabilitet, en målsättning som människorna inte längre är medvetna om att de är designade att uppfylla.
Källa: Pixabay.
Leibniz: verkligheten som simulation
Den tyske matematikern och filosofen Gottfried Wilhelm Leibniz (1646–1716) utarbetade en, minst sagt, sällsam teori om verkligheten, den så kallade monadologin.
Vad består verkligheten av?
Ett svar är att den består av materiella objekt och att dessa objekt, i sin tur, består av mindre objekt, ofta kallade partiklar. Nästa fråga är därför: Vad består partiklarna av? De måste bestå av något. För att kunna besvara den frågan måste vi bryta sönder partiklarna. Vi finner då nya, mindre partiklar och för att förstå vad de består av måste vi sönderdela dem.
Leibniz menade att denna process saknar ändpunkt. Materiella objekt kan alltid analyseras vidare. Det innebär, förklarade Leibniz, att verklighetens minsta beståndsdelar måste vara immateriella. Ett immateriellt objekt kan nämligen inte sönderdelas. Leibniz kallade dem “monader”. Monaderna utgör verklighetens byggnadsblock.
När jag slår upp mina ögon på morgonen ser jag möblerat rum. När jag tittar ut genom fönstret ser jag träd och buskage. Jag ser en skinande sol och vita moln som seglar förbi på en blå himmel. Leibniz hävdar att inget av detta existerar. Om monaderna är immateriella, måste verkligheten vara immateriell. Inget av det som jag ser existerar. Frågan är därför hur Leibniz förklarar vår upplevda verklighet?
Leibniz säger att monader inte interagerar med varandra. De påverkar inte varandra. De har, säger han, inga fönster. De är slutna om sig själva. Monader är emellertid utrustade med ett själsliv som består av mentala bilder. Varje monad har exakt en mental bild och olika monader har olika mentala bilder. Dessa bilder följer direkt ur monadernas natur.
Vad är det som dessa bilder representerar?
Föreställ dig att du befinner dig på toppen av ett berg. Du plockar fram kikaren och ser dig omkring. Kikaren begränsar vad du ser. Du kan bara se en sektion av omgivningen varje gång. En monads mentala bild utgör ett snitt av det som vi kallar verklighet. Leibniz hävdar att det existerar miljarder monader. De är så många att det är omöjligt att räkna dem. Varje enskild monads mentala tillstånd utgör ett slags perspektiv på verkligheten. Vår verklighet, det som vi upplever som verklighet, är alla dessa oräkneligt många mentala bilder hopfogade med varandra till en komplett bild.
Detta ställer Leibniz inför ett praktiskt problem.
Vår upplevda verklighet har struktur. Det är en meningsfull verklighet. Monadernas mentala bilder kan därför inte hopfogas hur som helst. Leibniz förefaller se verkligheten som ett gigantiskt puzzel som består av miljarder och åter miljarder bitar. Är det verkligen är möjligt att lösa ett sådant puzzel? Dessutom: Vem ska utföra arbetet? Någon måste göra det, men om verkligheten är immateriell, existerar det ingen som kan göra det.
Leibniz menar emellertid att puzzelanalogin är felaktig. Det existerar en förutbestämd harmoni mellan monadernas mentala tillstånd. Leibniz’ säger att Gud inte endast skapade monaderna, han koordinerade också deras mentala tillstånd. Det är skälet till varför vi upplever verkligheten som meningsfull. Gud garanterar meningen. Meningen står och faller med Gud.
Vår värld är en simulation. Gud är den enda realiteten, han är demiurgen som skapat och upprätthåller illusionen om en extern, objektiv värld.
Foucault: verkligheten som simulation
Postmoderna filosofer menar att vi lever i en simulation. Argumentet ser ut på följande sätt. Först säger man att verkligheten är socialt konstruerad. Därav följer att den kan konstrueras på olika sätt. Allt som är konstruerat, kan konstrueras annorlunda. Vilken konstruktion som vi sägs bero på våra värderingar. Värderingar beskriver emellertid inte verkligheten. De är subjektiva. Det innebär att vårt val är, ur rationell synpunkt, ogrundat. Det som avgör vilket värdesystem som ska vägleda konstruktionen av verkligheten är därför makt. Med andra ord: Vår verklighet är produkten av makt.
Nästa fråga är följaktligen hur makt ska förklaras. Michel Foucault, den postmoderna rörelsens främsta representant och filosof, har ett svar. Han menar att sociala relationer är styrkeförhållanden och att det är dessa styrkeförhållanden som genererar makt. Varför ger styrkeförhållanden upphov till makt? Foucaults svar är att det beror på att de är asymmetriska. Varför är styrkeförhållanden asymmetriska? Foucaults svar är det beror på att de är maktrelationer. Argumentet är cirkulärt. Foucault bevisar makt med styrkeförhållanden och styrkeförhållanden med makt.
Foucault är nietzschean. Verkligheten är makt. I The Will to Power säger Nietzsche:
This world is the will to power—and nothing besides! And you yourselves are also this will to power—and nothing besides!
Det är också Foucaults ståndpunkt.
Fysikern och nobelpristagaren Steven Weinberg har påpekat att vetenskapliga förklaringar ofta ger upphov till oändliga regresser. Varför ramlade kvinnan omkull? Hon hade druckit två flaskor vin. Varför drack hon två flaskor vin? Hon var olycklig. Varför var hon olycklig? Hon hade en tuff uppväxt. Varför var den tuff? Hennes föräldrar var missbrukare osv.
Det sägs ibland att vetenskapliga förklaringar egentligen inte förklarar något innan de har nått botten och isolerat den första orsaken. Weinberg menar att denna kritik baseras på ett missförstånd. Frågan om första orsaker är filosofisk, inte vetenskaplig. Det ligger i vetenskapens natur att ständigt gräva vidare.
Låt oss därför kika lite närmare på ett filosofiskt försök att stävja oändliga regresser: det ontologiska gudsbeviset.
Problemet ser ut på följande sätt. Gud har inte endast skapat allting, han upprätthåller också skapelsen. Frågan är därför: Vem eller vad skapade Gud?
Det ontologiska gudsbeviset säger att existens är ett av Guds många attribut. Med andra ord: Gud är inte skapad. Han beror inte, för sin existens, på något annat. Han existerar med nödvändighet.
Foucault var filosof och det finns paralleller mellan hans maktbegrepp och Gud i det ontologiska gudsbeviset. I likhet med Gud i det ontologiska gudsbeviset behövs ingen extern förklaring av makten. De existerar båda med nödvändighet. Gud i det ontologiska argumentet och makten i Foucaults teori är krafter som inte endast genererar sig själva, de producerar och upprätthåller också det som vi kallar “verklighet”.
Makten är demiurgen i Foucaults filosofi. Den genererar och upprätthåller verklighet. Den är den enda objektiva verkligheten. Den av oss upplevda verkligheten är en raffinerad illusion. Den är en illusion i den meningen att den inbillar oss att det utanför illusionen finns en objektiv verklighet. Den är raffinerad i den meningen att den döljer för oss att också vi är simulationer.
The Matrix: verkligheten som simulation
The Matrix utspelas i en värld i ruiner. Ett krig mellan människor och artificiella intelligenser har destruerat världen. De flesta överlevande har infångats av maskinerna. De tillbringar sina liv i kar, uppkopplade till matrisen. Där upplever de att de lever verkliga liv. I själva verket utspelas deras liv i en maskinframställd illusion alltmedan den energi som deras kroppar alstrar skördas av maskinerna.
Filmens huvudkaraktär, Thomas Anderson, arbetar som programmerare på stort företag. På kvällarna är han datorhackaren Neo. Anderson tror, i likhet med alla som är uppkopplade till matrisen, att han lever ett normalt liv. Han är omedveten om att hans värld är en simulation. Efter att ha fått hjälp av en underjordisk motståndsgrupp att se världen för vad den är ansluter han sig till gruppen.
Neo varnas för att inte alla människor vill bli fria. Många människor föredrar livet i matrisen. Cypher eller Reagan, som är hans verkliga namn, har, efter nio år som medlem i motståndet, bestämt sig för att byta sida. Den empiriska verkligheten är smutsig, våldsam och full av besvikelser. Cypher längtar tillbaka till matrisen. Där var han rik, berömd och framgångsrik. Han förråder sina vänner i motståndsrörelsen mot ett löfte om att få återvända till matrisen. ”Okunskap är lycka”, säger han.
“Ignorance is bliss”. Källa: YouTube.
Slutord
Matrisen i The Matrix är en simulation, men det existerar en objektiv verklighet utanför den. Huxleys roman är annorlunda. Huxley vill varna oss för en framtid i vilken makt och genetisk ingenjörskonst har växt samman. Han vill att vi ska se människorna i Världsstaten som offer för ett opersonligt maktsystem.
Problemet är att “offerskap” är en relationell term. Om alla är offer, är ingen offer. Man är offer i relation till någon som inte är offer.
Problemet med monadologin och Foucaults maktbegrepp är att de är globala teorier. Leibniz säger inte “Låt oss anta att en specifik teori håller oss instängda i en illusion”, han uppmanar oss att acceptera tesen att hela verkligheten är en hallucination. Foucault gör något snarlikt. Han säger inte, som marxister brukar göra, att alla diskurser utom den marxistiska är ideologiska, han påstår hela vår verklighet är en diskursiv illusion.
Problemet med globala hypoteser är att simulering är en relationell term. Simulationen är en imitation av något som inte är simulerat. Om det inte existerar en referensverklighet, förlorar simulationsbegreppet sin mening.