I den första artikeln om James Lindsays och Helen Pluckroses bok Cynical Theories sade vi några ord om postmodernismens historia. I denna artikel ska vi fortsätta att granska rörelsens historia, denna gång med fokus på hur postmodernismen ser på kunskap och makt.
Postmodernismen är, om vi får tro författarna, en cynisk filosofi. Denna cynism har sina rötter i postmodernismens kunskapsskepticism. Liberala och konservativa filosofer menar att sociala och politiska problem kan hanteras med saklig debatt. Till och med klassiska marxister anser att sansade diskussioner har en funktion att fylla, även om de inte tros kunna lösa alla problem.
Postmoderna filosofer ifrågasätter möjligheten att äga kunskap om verkligheten. Sociala och andra problem har därför inga rationella lösningar. Konflikter kan inte hanteras med dialog och diskussion, de kan bara utkämpas. Det viktiga är inte att ha rätt eftersom det inte existerar något rätt, det viktiga är att välja sida.
James Lindsay. Källa: Wikimedia. Helen Pluckrose. Källa: Wikimed
_(cropped).jpg){kind=link}
Kritiska synpunkter
Att sammanfatta postmodern filosofi är ingen enkel uppgift. Författarnas försök är, minst sagt, tappert. Tyvärr är det inte alltid enkelt att följa deras argument.
För det första: Författarna hävdar att postmodernismen behandlar sant och falskt som kulturella värden och de stöder sig på Foucault. Författarna har dessvärre missförstått Foucault på denna punkt.
För det andra: När författarna ska tala om för oss vad postmodernister menar med makt, ger de oss inte en, utan fyra definitioner.
Låt oss ta en sak i sänder och börja med postmodernismens kunskapssyn.
Den postmoderna kunskapsprincipen
Författarna definierar den postmoderna kunskapsprincipen på följande sätt:
Radical skepticism about whether objective knowledge or truth is obtainable and a commitment to cultural constructivism.
Den brittiske filosofen Bertrand Russell sade att vi lär oss ett påståendes innebörd genom att bekanta oss med det objekt som det refererar till. Russell beskrev inte endast vårt språk som ett fönster mot verkligheten, det är ett fönster som vi kan öppna. Med andra ord: Vårt språk kan korrespondera med verkligheten. Postmodernismen förkastar korrespondensteorin om sanning:
… postmodern approaches to knowledge inflate a small, almost banal kernel of truth—that we are limited in our ability to know and must express knowledge through language, concepts and categories—to insist that all claims to truth are value-laden constructs of culture. This is called cultural constructivism or social constructivism.
Kulturkonstruktivism innebär här två olika saker.
För det första: Den innebär att det är den för tillfället dominerande kulturen som bestämmer vad som är sant eller falskt, inte teoriers korrespondens med en objektiv verklighet.
För det andra: Kulturkonstruktivismen säger att kulturer förändras över tid. Det innebär att det som är sant vid ett tillfälle, kan vara falskt vid en annan tidpunkt.
Författarna hämtar stöd för sin tolkning från Michel Foucaults Les mots et les choses:
French philosopher Michel Foucault—a central figure of postmodernism —expresses this same doubt when he argues that, in any given culture and at any given moment, there is always only one episteme that defines the conditions of possibility of all knowledge, whether expressed in a theory or silently invested in a practice.
Les mots et les choses publicerades 1966, fyra år efter den amerikanske vetenskapshistorikern Thomas Kuhns omtalade bok, The Structure of Scientific Revolutions. Foucault övertog och modifierade paradigmidéen och applicerade den på samhällsvetenskaperna. Kuhn menade att det kan existera flera paradigm samtidigt, men att det alltid är ett paradigm som dominerar. Foucault förefaller säga något snarlikt, även om han inte använder ordet “paradigm”.
Lindsay och Pluckrose har emellertid missförstått Foucault. Foucaults argument är inte ett argument för kulturkonstruktivism, utan för epistemekonstruktivism. Foucault säger inte att det är kulturer som bestämmer vad som är sant och falskt, utan ett episteme. Epistemen är inbäddade i kulturer, men inte identiska med dem.
Låt oss gå vidare.
Den postmoderna politiska principen
När Lindsay och Pluckrose diskuterar makt, stöder de sig på sin tolkning av Foucault. Sant och falskt sägs vara kulturella värden som varierar över tid. De använder sedan denna tolkning av Foucaults argument i Les mots et les choses för att slå en brygga till maktanalysen:
In Les mots et les choses, Foucault argues against objective notions of truth
and suggests we think instead in terms of “regimes of truth,” which change
according to the specific episteme of each culture and time.
Inte heller detta är korrekt. Den fras som författarna hänvisar till förekommer inte i Les mots et les choses.
Författarna fortsätter:
As a result, Foucault adopted the position that there are no fundamental principles by which to discover truth and that all knowledge is “local” to the knower— ideas which form the basis of the postmodern knowledge principle. Foucault didn’t deny that a reality exists, but he doubted the ability of humans to
transcend our cultural biases enough to get at it.
Om vi får tro Lindsay och Pluckrose menar Foucault att kunskap och sanning är “‘local’ to the knower”, men detta är inte Foucaults ståndpunkt. Kunskap är lokal i den meningen att det inte existerar universella sanningar. Det är inte individen, “the knower”, som bestämmer vad som är sant och falskt, utan epistemet. Epistemet är dessutom dolt för individen och, av det skälet, bortom dennes kontroll.
Efter denna mentala gymnastik ger sig Lindsay och Pluckrose i kast med att tala om för oss vad postmodernister menar med makt.
Här är första definitionen:
[Postmodern] thinkers argued that the powerful have, both intentionally and inadvertently, organized society to benefit them and perpetuate their power. …
Put more simply, one central belief in postmodern political thought is that powerful forces in society essentially order society into categories and hierarchies that are organized to serve their own interests.
… “truth” is socially constructed through … and knowledge functions to protect and advance the interests of the privileged.
Några individer har alltså organiserat samhället på ett sätt som gynnar dem. De har kunnat göra det därför att de har makt. Den maktstruktur som definierar det moderna samhället är därför en produkt av intentionala handlingar och sidoeffekter av sådana handlingar.
Foucault hade inte accepterat denna tolkning därför att den behandlar makt som ting. De som har mycket makt har, enligt detta synsätt, ackumulerat fler maktting än de som saknar makt. Foucault hävdade i stället att makt ska förstås som ett styrkeförhållande.
I definition nummer två växlar författarna spår och hävdar att makt är ett styrkeförhållande:
In fact, the conspiracies [Foucault’s theory] alludes to are subtle and, in a way, not conspiracies at all, since there are no coordinated actors pulling the strings; instead, we’re all participants. Theory, then, is a conspiracy theory with no conspirators in particular.
I den första definitionen har vi en grupp individer som i kraft av sitt maktinnehav har organiserat samhället på ett sätt som främjar just deras intressen. I den andra definitionen är vi alla involverade. Makt utövas av alla över alla.
Den tredje definitionen säger att makt är en systemegenskap:
… note that it is the social system and its inherent power dynamics
that are seen as the causes of oppression, not necessarily willful individual agents.
I den första definitionen beskriver Lindsay och Pluckrose makt i termer av intentional handling. I den andra definitionen kvarstår det intentionala elementet, men i stället för att säga att det finns en dominant grupp i samhället som förtrycker resten av befolkningen, beskrivs det moderna samhället som ett hobbesianskt allas krig mot alla.
I den tredje definitionen hävdar författarna att det inte är klasser eller individer som är problemet, utan det sociala systemet. Vilket är det sociala systemet? Kapitalismen? Förmodligen. Lindsay har flera gånger sagt att postmodern teori är en uppdaterad version av klassisk marxism.
Marx menade att borgarklassen exploaterar arbetarklassen, men betonade att den inte gör det på grund av en inneboende ondska. Att de exploaterar sina medmänniskor beror på att samhället är kapitalistiskt. Det är, helt enkelt, inte möjligt att vara kapitalist utan att exploatera. Det är samhället, inte individerna, som är problemet.
Wokefolket säger ungefär samma sak. Diskriminering är förbjudet i lag i Europa och USA. Dessutom har människors attityder i rasfrågor förändrats radikalt de senaste 70 åren. En följd är att det har blivit allt svårare att hitta rasism som korresponderar med den första och den andra definitionen. Wokevänstern har därför övergått till att hålla samhället ansvarigt.
I den fjärde definitionen presenterar Lindsay och Pluckrose en modifierad variant av systemtesen:
The postmodernists … regard [oppression] as the inevitable result of self-perpetuating systems that privilege some groups over others, which constitute an unconscious, uncoordinated conspiracy inherent to systems involving power.
Författarna förefaller här mena att postmodernismen förvisso betraktar samhället som ett system, men att det inte är ett system i klassisk, marxistisk mening. I marxismen är det förvisso samhällets fel att människor exploateras och alieneras, men kapitalismen beskrivs inte av Marx som ett “self-perpetuating system”. Tvärtom: Det är ett system som är så fullt av kontradiktioner att det endast är en tidsfråga innan det bryter samman. Faktum är att dess kollaps är inskrivet i dess dna.
Det är uppenbart att författarna har gått fram lite väl snabbt. De avhandlar postmodernismens syn på kunskap och makt på ynka tio sidor i en bok som omfattar drygt 300 sidor. Det innebär dock inte att författarna har fel i sakfrågan. Tvärtom. De har rätt, men inte av de skäl som de anger.
I slutet av kapitlet sammanfattar författarna postmodernismens syn på kunskap och sanning.
Lindsay och Pluckrose menar att postmodern kunskapskritik antar fyra olika former
För det första: Postmodern kritik syftar till att sudda ut gränser mellan kategorier. I Les mots et les choses ifrågasätter Foucault korrespondensteorin om sanning, utan att ge oss ett reellt alternativ. I Histoire de la folie à l’âge classique ifrågasätter han distinktionen normalt/abnormalt. I andra böcker har han problematiserat distinktionen mellan genus och kön och kriminalitet och laglydnad.
För det andra: Postmodern kritik fokuserar på språk. Foucault får här ännu en gång tjäna som exempel. Foucault menar att diskurser är en form av makt och de skapar de objekt som de talar om. Vansinnet är således en social konstruktion, liksom kön och kriminalitet. Foucault attackerar oupphörligen psykiatriska, sexologiska och kriminologiska diskurser med argumentet att de inte handlar om en av dem oberoende verklighet, utan att de beskriver något som de själva har skapat. Om vi håller detta i minnet, förstår vi varför wokevänstern är språkfixerad. Språk ses som något farligt och måste, av det skälet, fortlöpande kontrolleras och dekonstrueras.
Socialdemokraten och förra socialförsäkringsministern Annika Strandhäll har beklagat att “Vi är inte där än, där vi kan avskaffa begreppen man och kvinna”. Premissen är densamma: Vi kan, genom att manipulera vårt språk, skapa en radikalt annorlunda verklighet.
För det tredje: Postmodern kritik är relativistisk. I de tidiga, vetandearkeologiska texterna relativiserar Foucault sanning och objektivitet till epistemen. I de senare, maktkritiska undersökningarna har epistemet ersatts med vetanderegimer och sanningspolitik.
Relativistiska argument kan leda till de mest bisarra slutsatser. Socialdemokraten Strandhäll är ett exempel. Hon har, under inflytande från queerteoretiskt nonsens, förträngt allt det som hon lärde sig på biologilektionerna i grundskolan och tror numera att könsskillnader är produkter av en heteronormativ konspiration.
Följande diskussion ägde rum mellan Nita Farahany, juridikprofessor och rådgivare i bioetiska frågor till president Barack Obama och hjärnforskaren och debattören Sam Harris:
Farahany: How could you ever say that forcing women to wear burqas is wrong from the point of view of science?
Harris: Well, because I think it’s pretty clear that right and wrong relate to human well-being, and it’s just as clear that forcing half the population to live in cloth bags and beating them, or killing them when they try to get out, is not a way of maximizing human well-being.
Farahany: Well, that’s just your opinion.
Harris: Okay, let’s make it even easier. Let’s say we found a culture that was literally removing the eyeballs of every third child, ok, at birth. Would you then agree that we have found a culture that is not perfectly maximizing well-being?
Farahany: It would depend on why they were doing it.
Harris: Okay, well say they were doing it for religious reasons. Let’s say they have a scripture which says, ‘Every third should walk in darkness’ or some such nonsense.
Farahany: Well, then you could never say that they were wrong.
För det fjärde: Postmodern kritik är subjektkritisk. Foucault relativiserar subjektet till diskurser och vetanderegimer. Vad du är bestäms av olika maktdiskurser. När Strandhäll säger att hon hoppas kunna avskaffa begreppen “manligt” och “kvinnligt” ser hon manligt och kvinnligt som makteffekter.
Postmodern kritik förnekar följaktligen även existensen av en universell mänsklig natur. När svarta medborgarrättsaktivister demonstrerade på 60-talet gick de under paroller som “I a man”. Postmodern samhällskritik är intersektionell och betonar det som separerar människor från varandra istället för det som enar dem.
Den akademiska postmodernismen kollapsar
Postmodernismen startade som ett estetiskt projekt. På 60-talet hade den spridits till samhällsvetenskaperna. Sextiotalets postmodernism var extremt aggressiv och dekonstruerade allt som kom i dess väg. I slutet av 70-talet hade den, mer eller mindre, kollapsat. Den var för abstrakt och svårbegriplig för att få fotfäste utanför akademierna och dess radikala förnuftskritik gjorde den politiskt impotent.
Lindsay och Pluckrose menar att det inte innebar att postmodernismen dog ut. Universitetsbaserade vänsteraktivister ville bevara dekonstruktivismen som metod, men de insåg också att den måste inhägnas för att inte bli politiskt irrelevant.
Frankfurtfilosofen Herbert Marcuse hade redan på 60-talet förklarat att arbetarklassen inte längre var revolutionär och att socialister och kommunister därför behövde ett nytt proletariat. Marcuse uppmanade vänstern att fokusera på olika minoriteter. Frågan var emellertid om det är möjligt att skapa ett nytt proletariat av disparata minoritetsgrupper. Minoriteter är inte klasser i marxistisk mening. Därför existerar det ingen fundamental konflikt mellan dem och det liberalkapitalistiska samhälle som kommunister som Marcuse ville störta i gruset.
År 1991 publicerade Stanford Law Review Mapping the Margins: Intersectionality, Identity Politics, and Violence Against Women of Color. Artikeln var skriven av en ung, svart feminist och marxist: Kimberlé Crenshaw.
Crenshaw hade en lösning på Marcuses problem: identitetspolitik. En svart kvinna är inte endast förtryckt som svart, hon är också förtryckt som kvinna. Svarta män är förtryckta därför att de är svarta, men de är inte förtryckta på grund av sitt kön. Vita kvinnor är förtryckta på grund av sitt kön, men inte som ras. Svarta, lesbiska kvinnor är mer förtryckta än svarta kvinnor. Vita lesbiska kvinnor är mer förtryckta än vita heterosexuella kvinnor.
Klassanalysen skulle ersättas av intersektionell analys.
Crenshaw förklarade att antirasister och feminister har behandlat frågor om ras och kön som separata problem. Antirasister har ignorerat feministiska frågor och feminister har ställt sig utanför den antirasistiska kampen. Crenshaw menade att detta inte leder någon vart. Det är sant, förklarade hon, att antirasism och feminism är olika kamper, men det är också sant att de har samma fiende. Fienden är vita, heterosexuella män. Vita, heterosexuella män är inte diskriminerade. De är varken förtryckta som män eller som ras. Syftet med den intersektionella teorin är därför att lägga grunden för en antirasistisk och antipatriarkal enhetsfront riktad mot det liberalkapitalistiska samhället.
Detta förutsatte att identitet, makt och lidande behandlades som fysiska realiteter i den samhällskritiska teorin. Crenshaw kallade sextiotalets postmodernism “vulgär” och förordade i stället en selektiv dekonstruktivism. Endast det som står i vägen för den kommande revolutionen ska kontextualiseras och dekonstrueras.
Helt plötsligt kunde vem som helst göra anspråk på att vara förtryckt. Lindsay och Pluckrose skriver att intersektionalismen spred sig som en skogsbrand genom akademierna och ut i samhället.
Mer om det i en kommande artikel.