Sydsvenskan tryckte nyligen en artikel författad av 15 sexologistudenter vid Malmö universitet. Artikeln är något av det mest bisarra som har publicerats under innevarande år. Det är nästan så att man undrar om universitetet av misstag har skrivit in fem-åringar.
Källa: Pixabay.
Rasism! Rasism! Rasism!
Sexologistudenterna är chockade. I ett helt år har de tvingats att studera sexologi under förnedrande former. Utbildningen i sexologi saknar nämligen ett “inkluderande och normkritiskt förhållningssätt” och det råder akut brist på “postkolonial och maktkritisk litteratur”. Kanske värst av allt: alla lärare är vita.
Det var så outhärdligt att studenterna till slut bestämde sig för att agera och kräva en “kompetenshöjning för lärare och studenter om rasism”.
Tolv månader senare konkluderar studenterna att inget har förändrats. Fortfarande ingen “postkolonial och maktkritisk litteratur”. Lärarna är fortfarande lika erbarmligt vita och kraven på en kompetenshöjning om rasism har, mer eller mindre, runnit ut i sanden.
Faktum är att situationen har förvärrats. Studenterna skriver att en lärare under en föreläsning om stereotyper exemplifierat sitt resonemang med n-ordet. Studenterna säger sig vara chockade och utsatta för “minoritetsstress”.
Att illustrera ett begrepp med konkreta exempel! På ett universitet!
Hårresande!
Gråtfärdiga studenter
Det verkliga skälet till att de 15 studenterna klagar är emellertid inte att kurslitteraturen inte är “inkluderande” eller att den saknar ett “normkritiskt förhållningssätt” eller att lärarna är vita. Problemet är inte att lärarna har bristfälliga kunskaper om “postkoloniala” teorier eller att de far med osanning. Studenterna är förbannade över att universitetet inte respekterar deras känsloliv.
De kom inte till universitetet för att lära sig något, utan för att må bra.
En lärare som illustrerar ett begrepp med konkreta exempel från verkligheten upplevs som kränkande och anklagas för att stressa studenterna. Det spelar ingen roll om illustrationen är adekvat eller inte. Inte heller spelar det någon roll om syftet var att kränka eller att illustrera ett begrepp. Det är kränkande om studenten har ömma tår.
De klagande studenterna är förbarnsligade vuxna. De har läst de “rätta” texterna. De har memorerat må-bra-vokabulären och stoltserar med den: Det ska vara “inklusivt” och “normkritiskt” och “postkolonialt”. Annars ligger gråten nära.
Det är svårt att inte tänka på Nietzsches mygga när man läser “debattinlägget”. Nietzsche skrev i Om sanning och lögn i utommoralisk mening:
Men om vi kunde komma till tals med en mygga, så skulle vi få veta att även den svävar genom luften med detta patos och inom sig känner sig som denna världs flygande centrum.
Allt kretsar kring det egna jaget och känslolivet. Att föreläsningen handlade om stereotyper spelar ingen roll för studenterna: förfarandet var rasistiskt “oavsett intention” och skälet är att lärarens ordval gör studenterna gråtfärdiga. Har de inte redan gråtit tillräckligt redan på grund av bristen på “postkolonial och maktkritisk litteratur” och åsynen av all denna förfärliga vithet? För de 15 sexologistudenterna är ett universitet inte en institution för forskning, utbildning och fri debatt. I stället betraktar de det som en utväxt av förskoleverksamheten. Alla förvuxna barn ska må bra.
Detta kan väl ändå inte vara allvarligt menat?
Man undrar om detta debattinlägg verkligen är allvarligt menat eller om det är en provokation avsedd att dra ett löjets skimmer över Sydsvenskan.
Dessa förbarnsligade Masterstudenter vill inte ha någon fri och öppen debatt. Den fria debatten ska ersättas av “kompetenshöjning för lärare och studenter om rasism”. Det finns inga “åsiktskonflikter”, det existerar endast “ett strukturellt förtryckande maktsystem som ger reella negativa konsekvenser i människors liv”. De är inte endast stolta fiender till det fria samhället, deras kritik av vithet är i grunden rasistisk.