I förra artikeln diskuterade vi wokevänsterns hegelianska rötter. Hegel var naturligtvis inte woke. Han var kulturkonservativ och försökte, med sin filosofi, visa att historiens slutpunkt är ett organiskt samhälle.
Marx och Engels var djupt imponerade av Hegels verk, men de var också övertygade om att hans filosofi var politiskt impotent. Hegels misstag var, hävdade Marx, att han hade ställt verkligheten på dess huvud: Det är inte idéerna som driver historien, utan ekonomin, förklarade Marx. Med Marx och Engels blev dialektiken således marxistisk. Vänstern erhöll en metod med vars hjälp den kunde kritisera kapitalismen.
I denna artikel tittar vi lite närmare på Marx’ efterföljare.
Källa: Pixabay.
Traditionell kommunism
Hegel introducerade alltså vänstern till den dialektiska metoden. Hegel var själv inte radikal, utan kulturkonservativ, men Marx och Engels insåg dialektikens politiska potential:
[Hegel] was the first to try to demonstrate that there is an evolution, an intrinsic coherence in history, and however strange some things in his philosophy of history may seem to us now, the grandeur of the basic conception is still admirable today, compared both with his predecessors and with those who following him ventured to advance general historical observations.
Marx och Engels ställde den dialektiska metoden på en materialistisk grund och formulerade sin kapitalismkritik. Marxismen var född.
Marx’ teori visade sig dessvärre vara bristfällig. Revolutionerna uteblev i de länder som hade stora industrier och en stor arbetarklass. Världens första socialistiska stat var en agrar ekonomi. Ryska revolutionen var heller ingen genuin revolution, utan en statskupp.
Klasstrukturen i de avancerade industristaterna i väst utvecklades heller inte som Marx hade tänkt sig. Värst av allt: Arbetarklassen fick det stadigt bättre.
Marx’ teori hade floppat.
Källa: Pixabay.
Lenin menade att de uteblivna revolutionerna i väst kunde förklaras med att västimperialismen har desarmerat arbetarklassens revolutionära potential med välstånd och arbete.
Benito Mussolini hävdade att socialismens problem är emfasen på klasskamp. Människor är inte beredda att riskera sina liv och sina egendomar för sin klasstillhörighet. Om socialismen ska segra, förklarade Mussolini, måste den bli nationalistisk.
Hitler var av samma åsikt.
Socialismens kris
Efter andra världskriget var fascism och nationalsocialism misskrediterade rörelser. Kommunism och socialism hade klarat sig betydligt bättre. Inte därför att kommunismen hade varit mindre blodtörstig än fascismen och nationalsocialismen. Ett skäl var att Stalins Sovjet hade bidragit till Hitlertysklands fall. Ett annat skäl var att kommunister i väst envetet förnekade eller förringade de kommunistiska staternas brott.
Många människor visste inte vad de skulle tro.
Kommunismen drabbades av sitt kanske allvarligaste bakslag i mitten på 50-talet när Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov avslöjade terrorpolitiken under Stalin. Chrusjtjovs tal sände chockvågor genom den internationella kommunistiska rörelsen och bara det amerikanska kommunistpartiet halverades på några månader.
Inte alla kommunister lämnade emellertid det sjunkande skeppet. Chrusjtjovs tal hade, trots allt, inte attackerat det socialistiska projektet som sådant. Chrusjtjov hade inte ifrågasatt kommunistpartiets maktmonopol. Han hade inte kritiserat det planekonomiska systemet och kollektiviseringen av jordbruket. Han hade anmärkt på Stalin som person.
Chrusjtjovs tal splittrade den kommunistiska rörelsen. En falang ansåg att Chrusjtjov hade förrått kommunismen. En annan grupp såg talet som en möjlig utväg ur den kris som hade drabbat den kommunistiska rörelsen. Kommunister i väst började nu hävda att Sovjetunionen aldrig var socialistiskt under Stalin. Stalinismen, sade de, var en pervertering av socialismen och snart skulle kamrat Chrusjtjov demonstrera för världen vad riktig socialism innebär. När Sovjetunionen senare slog ner en folkresning i Ungern åtta månader, släcktes de sista förhoppningarna om en socialism med mänskligt ansikte.
Kommunism och socialism befann sig nu i sin djupaste kris någonsin. Det var en kris i dubbel mening. Det var en teoretisk kris: den marxistiska teorin hade, mer eller mindre, brutit samman. Det var också en politisk kris: revolutionens fyrbåk, Sovjetunionen, hade visat sig vara en imperialistisk stat.
Om kommunismen hade varit en normal, politisk rörelse, hade den, med största säkerhet, kollapsat. Det som räddade kommunismen var dess karaktär av religion. På 60-talet växte följaktligen en ny vänster fram. Den var lika trosviss som sin föregångare. Den var fortfarande marxistisk och kommunistisk, men den hade tagit intryck av fler tänkare än Lenin, Trotskij och Stalin.
Nästa artikel
I nästa artikel ska vi titta lite närmare på några av wokevänstern sentida influenser.