Wokevänstern är inte ett monolitiskt block. Det är en rörelse som består av många rivaliserande fraktioner. I denna artikel ska vi säga något om wokevänsterns hegelianska rötter.
George W.F. Hegel. Källa: Wikimedia.
Hegels filosofi på 30 sekunder
Den tyske filosofen Hegel är ärkeskurken i detta drama. Det är han som influerar Marx. Det är han som förser vänstern med dess metodologi: dialektiken.
Hegel var övertygad om att verkligheten, till sin natur, är en process. Det är en process som har en bestämd riktning: den går alltid framåt, aldrig bakåt. Dialektiken är processens motor. Verkligheten är kontradiktorisk och kontradiktionerna driver processen framåt. Hegel använde själv aldrig schemat tes, antites, syntes, men det används ofta för att beskriva hur han tänker.
En situation är kontradiktorisk om den består av sin tes och sin antites. Kontradiktionen driver fram en lösning, syntesen. Dialektiska processer har alltså inte endast en riktning, de har också ett slutmål.
Wokevänstern är hegeliansk
När liberaler och konservativa kritiserar socialister och kommunister, brukar de ställa följande fråga: Ni socialister och kommunister vill avskaffa kapitalismen, men vad vill ni sätta i dess ställe?
Socialister och kommunister har ofta inget svar på frågan bortsett från de sedvanliga fraserna: “Mer demokrati, mer jämställdhet”.
Marx var själv väldigt kortfattad om det samhälle som han ville uppföra på kapitalismens ruiner. I Kritik av Gothaprogrammet beskrivs kommunismen som ett system som är organiserat i enlighet med principen: “Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Marx var övertygad om att det under kommunismen skulle existera ett överskott av varor och tjänster att omfördela. I realiteten brottades många kommuniststater med omfattande ekonomiska problem. Sovjetunionen, Kina och Nordkorea drabbades till och med av massvält.
I den Den tyska ideologin presenterade Marx en mer romantisk syn på kommunismen som ett system i vilket arbetsdelningen är, mer eller mindre, upphävd:
Förhållandena är helt annorlunda i det kommunistiska samhället, där ingen har en bestämd avgränsad verksamhetskrets utan där var och en kan utbilda sig i den riktning som han önskar. Staten reglerar produktionen, och detta gör det möjligt för mig att göra det ena i dag, det andra i morgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad jag vill, utan att jag för den skull någonsin blir jägare, fiskare, herde eller kritiker.
I realiteten var industriproduktionen i de realsocialistiska staterna organiserad på samma sätt som i väst.
Ibland sägs det att den kommunistiska vänstern faktiskt hade flera idéer om hur det framtida socialistiska samhället ska se ut: marknadsekonomin ska ersättas av planekonomi, flerpartisystemet av enpartisystem, demokratin av demokratisk centralism och yttrandefriheten av en folkets kultur.
I realiteten hade den kommunistiska vänstern en idé: politiker ska styra samhället. Kommunism handlar om att ge politiker och byråkrater makt. Politiker ska fatta alla ekonomiska beslut, de ska utses av varandra, inte av det folk som de säger sig representera, och de ska enväldigt ha makten över den samhälleliga dialogen. Det är ingen slump att kommunistiska stater är så enhetliga.
Modern vänster har varit fåordigare. Frankfurtskolan hade som uttryckligt mål att endast kritisera det liberalkapitalistiska samhället.
Den postmoderna samhällskritiken är utformad på ett snarlikt sätt. Här är Michel Foucault:
I think that to imagine another system is to extend our participation in the present system.
Wokevänstern är av samma uppfattning: Allt ska ifrågasättas, inga synteser eller lösningar ska presenteras.
Dialektisk samhällskritik
Wokevänstern är, har vi sagt, inget monolitiskt block, utan består av flera rivaliserande fraktioner. De är dock eniga på en punkt: den dialektiska metodens primat.
Frågan är således: Vad innebär det att tänka dialektiskt?
Låt oss använda wokefeminismen som ett exempel. Wokefeminismens mål är ett socialt rättvist samhälle. Hur vill wokefeminister nå det socialt rättvisa samhället? Svaret är att de vill nå det genom att avskaffa patriarkatet.
Nästa fråga är följaktligen: Vad innebär det att, som det heter, “avskaffa patriarkatet”?
Wokefeminister förnekar existensen av biologiska skillnader mellan män och kvinnor. De kräver att det som marxister brukar kalla “ideologisk överbyggnad” ska rensas på allt som är genusinkorrekt osv. Wokefeminism är Nordkorea, men med ett leende: Vissa saker får inte sägas, andra saker måste sägas.
Frågan är naturligtvis varför detta skulle leda till ett jämställdhetsparadis?
Tänk dig att du har en klementin och att du har bestämt dig för att äta den. Du börjar med att peta bort lite av skalet. Du kan nu se lite klementin. Ju mer skal som du river av, desto mer klementin blir synligt. Till slut är allt skal borta och du kan se hela härligheten.
Den dialektiska metoden fungerar på ett snarlikt sätt. Det socialt rättvisa samhället är klementinen under det patriarkala skalet. Wokepolitik handlar om att skala den patriarkala klementinen.
Två exempel på dialektisk kritik
Vårt första exempel handlar om Frankfurtfilosofen Herbert Marcuse. Marcuse hävdade att det liberala frihetsbegreppet är en kontradiktion. Skälet är, förklarade Marcuse, att det ger toleranta och intoleranta samma rättigheter. Karl Popper kallade detta problem “toleransparadoxen”:
Unlimited tolerance must lead to the disappearance of tolerance. If we extend unlimited tolerance even to those who are intolerant, if we are not prepared to defend a tolerant society against the onslaught of the intolerant, then the tolerant will be destroyed, and tolerance with them.
Liberal frihet innehåller alltså sin egen negation. Vilken är då den kontradiktionsfria syntesen? Marcuse kallade syntesen “repressiv tolerans”. Människor ska vara fria att vilja frihet, men inte att vilja ofrihet.
Nästa fråga är därför hur Marcuse definierar “frihet”. Repressiv tolerans innebär att frihet ska begränsas till socialistiska åsikter och rörelser. Allt annat ska förbjudas.
Vi ser här dialektiken i arbete. Det fria samhället inte är något som behöver skapas. Det enda som vi behöver göra är att förbjuda fienderna till socialism från att uttrycka sig, organisera sig och kanske också att existera. Det negativa tänkandet blir positivt när det negerar status quo. Ju mer vi skalar den kapitalistiska klementinen, desto synligare blir det fria, socialistiska samhället:
negative thinking is by virtue of its own internal concepts “positive”: oriented toward and comprehending a future which is “contained” in the present.
Vårt andra exempel handlar om svensk genusjämställdhet. Regering och riksdag anser att Sverige inte är tillräckligt genusjämställt. Svensk förskola har därför fått i uppdrag att skapa genuskorrekta barn. På det sättet hoppas politikerna att slå två flugor i en smäll: de genuskorrekta barnen kommer att växa upp till genuskorrekta vuxna som kommer att skaffa sig genuskorrekta barn osv.
Nästa fråga är följaktligen: Hur skapar man genuskorrekta barn?
Det genuskorrekta barnet är klementinen under skalet. Det är det som ska skrapas fram. Förskolan börjar först med att skrapa bort “könskodade” lekplatser. Däck, rep och kartonger ska undvikas.
Ingen effekt? Kanske beror det på att barnen har olika kläder. Således könsneutraliserar man barnens utekläder. Alla ska se likadana ut. Fortfarande ingen effekt? En möjlighet är att leksakerna “könar” barnen. Dags att introducera genuskorrekta leksakssamlingar!
Kvarstår problemet? Det måste vara barnlitteraturen! Således städas bokhyllorna på berättelser som “könar” barn.
Räcker inte heller det? Dags att införa normkritisk sång!
Ingen effekt! Normkritiska ramsor är lösningen! Det testades i Maos Kina och landet är fortfarande kommunistiskt. Kanske fungerar det i Sverige?
Hegel var övertygad om att den dialektiska processen hade ett naturligt slut. Dess ändstation var ett organiskt samhälle. Med Marx och Engels blev dialektiken dialektisk materialism. Den ställdes i revolutionens tjänst och fick en ny slutpunkt: det kommunistiska systemet.
Problemet är naturligtvis att det kanske inte finns en ätbar klementin under skalet, bara rutten frukt. Konservativa menar att de institutioner som vänstern vill riva ned inte utgör ett hot mot våra friheter. Tvärtom: de skyddar dem. Det mest sannolika resultatet av wokevänsterns härjningar är därför anarki och anarki är, för konservativa tänkare, endast ett annat namn för ofrihet.
Dialektiken har alltså, i realiteten, ingen slutpunkt.
Vi ser det i förskolan. Snart finns inga flickor och pojkar kvar, endast barn och dessa har inga föräldrar, endast “vårdnadshavare” (och dessa är varken män eller kvinnor) och om fantasin skulle sina, får förskolelärarna hjälp av inhyrda genuspedagoger att bli än mer detaljmedvetna. Det är lätt att skratta åt genuspedagoger som försöker könsbestämma matbestick, men i realiteten ägnar de sig endast åt dialektisk kritik på mikronivå.
Wokevänstern tänker dialektiskt: Utopia ska befrias genom en aldrig sinande ström av negationer. Att sätta en punkt för kritiken, att hävda att “Nu räcker det” är otänkbart. I samma ögonblick som man upphör att skrapa på den patriarkala klementinen, har man tagit ställning för status quo – och det är en dödssynd inom wokevänstern. Politik för wokevänstern är därför permanent negation eller, för att tala politiskt klarspråk: konstant socialt kaos.
Nästa artikel
Hegel var inte radikal, han var kulturkonservativ. Han var övertygad om att dialektiken skulle ge upphov till alla radikalers ultimata fasa: ett organiskt samhälle. I nästa artikel lämnar vi Hegel och tittar lite närmare på de som ärvde hans metod. Med Marx blev dialektiken marxistisk och ställd i den socialistiska revolutionens tjänst. Vi börjar således med Marx och rundar av med postmodern filosofi.