I den andra artikeln i vår serie om Bat Ye’ors bok The Decline of Eastern Christianity under Islam. From Jihad to Dhimmitude (Farleigh Dickinson University Press, 1996), fokuserade vi på den islamiska imperialism som medförde att stora delar av världen hamnade under muslimskt herravälde. I föreliggande artikel skall vi inrikta oss på situationen för de människor som levde i områden som var under islamisk ockupation.
Ett komplext och mångfacetterat system
Det har inte alltid funnits islamisk lag. Faktum är att under rörelsens första 200 år existerade den blott i rudimentär form. En rad faktorer bidrog emellertid till framväxten av ett islamiskt juridiskt system.
En orsak var den islamiska centralmaktens vilja att upprätta effektiv kontroll över allt det som de islamiska arméerna erövrade. Det fanns en motsättning mellan de krigförande beduinstyrkorna och den islamiska centralmakten. Beduinerna ville dela upp krigsbytet, dvs. hus, mark, kvinnor och barn, omedelbart, kalifen ansåg att det var den islamiska centralmaktens privilegium att bestämma hur bytet skulle delas upp.
Ett annat skäl var att muslimerna ofta var i minoritet på de ockuperade områdena och dessutom starkt beroende av ursprungsbefolkningarna. Detta skapade ett behov av att formalisera maktrelationerna mellan dhimmis och muslimer.
Bat Ye’or betonar att den islamiska terrorapparaten fungerade på delvis olika sätt på olika platser i det islamiska imperiet. I det Ottomanska imperiet krävde de islamiska härskarna inte att rayas bar diskriminerande klädsel och i Mellanöstern existerade inte det turkiska devshirmesystemet. I Jemen var judar tvingade att varje lördag städa de publika latrinerna. Denna regel fanns inte i det av islam ockuperade Spanien.
Krigsfångar
För att förstå dhimmis situation under islam, måste man förstå jihad. De dominerade folken blev krigsfångar och deras lagar ersattes successivt med islamisk lag. De som inte mördades eller förslavades hade, i den islamiska propagandan, rätt till egendom och rätt att utöva sin religion, förutsatt att de följde de islamiska lagarna. Dhimmis som vägrade att acceptera denna “pakt” mördades eller förslavades. Om de accepterade pakten, förband de sig att respektera islamiska regler, normer och rättesnören som var konstruerade i syfte att förnedra dem maximalt. Marockos sultan förklarade hur systemet fungerade i ett brev år 1841 till den franska generalkonsuln i Tanger, Algeriet:
If the Jews respect these conditions, Our Law prohibits the spilling of their blood and enjoins the protection of their belongings, but if they break so much as a single condition, [then] Our blessed Law permits their blood to be spilt and their belongings to be taken. Our glorious faith only allows them the marks of lowliness and degradation, thus the sole fact that a Jew raises his voice against a Muslim constitutes a violation of the conditions of protection.
Den pakt som sultanen refererar till var inte endast extremt bisarr eftersom icke-muslimer inte hade rätt att tacka nej till det islamiska erbjudandet, den var dessutom mer teori än verkstad. Det islamiska våldet mot dhimmis var periodvis så omfattande att kalifen tvingades ingripa till deras försvar. Kalifen intervenerade emellertid inte på grund av att han ansåg att dhimmis förtjänade bättre, utan därför att de var ett nödvändigt ont i det islamiska riket. Muslimerna var inte kapabla att administrera det imperium som de hade skapat med våld. Inte heller var de förmögna att frambringa de nödvändiga resurserna för att hålla det vid liv. Utan dhimmis skulle det islamiska imperiet kollapsa finansiellt och administrativt. Kalifen hade inget annat val.
I citatet förklarar Marockos sultan att det räcker med att en jude höjer rösten mot en muslim, för att det islamiska styret skall ha rätt att mörda honom. Uttalandet ger oss fingervisning om hur ockupanterna såg på ursprungsbefolkningarna. De betraktades som lägre stående varelser med ett enda syfte: att försörja ockupanterna och ge dem möjlighet att få utlopp för sin vilja att förnedra andra. Således skall vi inte förvåna oss över det svar som den bysantinska kejsaren erhöll när han i ett brev till sin muslimska motpart föreslog en fångutväxling:
We, Arabs, can not admit the possibility of Comparing Muslims with Romans, because God values the former more highly than the latter.
Diskrimineringen av dhimmis var så detaljerad och genomgripande att en jämförelse med det sydafrikanska apartheidsystemet faktiskt är påkallad.
Religiöst motiverad diskriminering
Dhimmis skulle inte endast betala särskilda straffskatter därför att de inte var muslimer, det var vanligt att kristna som inte hade råd att betala skatterna utsattes för tortyr eller så såldes deras barn som slavar. I teorin var kvinnor och barn undantagna från skattetvånget, i realiteten var barn, kvinnor och änkor tvingade att betala skatt. De hände till och med att kristna tvingades att skatta för avlidna anhöriga. Det kan uppfattas som bisarrt, men om man betänker att det var dhimmis’ uppgift att finansiera den islamiska imperialismen, blir det ekonomiska förtrycket av dem begripligt.
Den repressiva skattepolitiken ruinerade dhimmis som försökte undkomma skattmasarna genom att fly till städerna och gömma sig i folkvimlet. Den islamiska centralmakten svarade med att beordra folkräkning. Dhimmis blev utrustade med identitetskort och de som påträffades utan kort mördades. I vissa områden använde man inte identitetskort, man tatuerade dhimmis så att de inte skulle kunna gömma sig bland rättrogna och undkomma tvånget att betala diskriminerande straffskatter.
I det ottomanska imperiet praktiserades devshirme:
On a fixed date, all the fathers were ordered to appear with their children in the public square. The recruiting agents … then selected the handsomest and most robust children in the presence of a qadi [Muslim judge]. No father could avoid this blood tribute on pain of severe punishment.
These levies of children gave rise to abuses, the recruiters taking a surplus of children in order to sell them back to their parents. If their poverty-stricken families were unable to redeem them, they remained slaves.
Devshirme. Källa: Wikipedia
Dhimmis var utestängda från offentliga ämbeten eftersom islam förbjuder icke-muslimer att utöva makt över muslimer.
Muslimer och icke-muslimer var ojämlika inför lagen. En muslim kunde anklaga en dhimmi för blasfemi och få denne avrättad. Dhimmin kunde rädda sitt liv endast genom att konvertera till islam. Det var inte ovanligt att dhimmis mutade domstolar för att undvika hårda straff. En dhimmi som höjde sin hand mot en muslim utan att slå denne, riskerade att få handen amputerad. Om en muslim begick ett brott mot en dhimmi, betraktades gärningsmannens religiösa tillhörighet som en förmildrande omständighet. Muslimska män hade rätt att gifta sig med kristna kvinnor, men en dhimmi-man som gjorde samma sak straffades med döden. Dhimmis var förbjudna att använda det arabiska alfabetet.
Det var förbjudet för dhimmis att uppföra nya kyrkor. De hade tillstånd att reparera gamla om det inte medförde att de byggdes ut eller ändrades. Dhimmis var förbjudna att bära kors eller andra kristna objekt. Kyrkklockor var inte tillåtna. Det var heller inte ovanligt att kyrkor och moskéer blev nedbrända av folkhopar.
Diskrimineringen hade inte endast ekonomiska, politiska, legala och religiösa aspekter, den hade också en spatial aspekt. Fri bosättningsrätt var reserverat för rättrogna. Dhimmis var tvingade att bo i mindre hus än muslimer. Deras kvarter skulle vara nedgångna och gärna sakna gatubelysning och sophämtning. Ofta hade invånarna byggt kvarteren som labyrinter så att kristna kvinnor skulle kunna undkomma muslimska folkhopar på jakt efter icke-muslimska kvinnor att våldta. I Jemen var judarna inte endast tvingade att leva i särskilda distrikt, distrikten låstes på kvällarna.
Många regler syftade endast till att förnedra dhimmis. Muslimer uppmanades att inte gå till kristna läkare. Dhimmis fick inte rida hästar, endast åsnor och en dhimmi på en åsna som mötte en muslim, var tvingad att omedelbart kliva av åsnan och vänta till muslimen hade passerat. Det fanns till och med regler som beskrev hur dhimmis skulle sitta på sina åsnor och om de var tillåtna att använda sadel. Närhelst en dhimmi mötte en muslim, skulle han eller hon vända blicken nedåt. Vid möten skulle dhimmin stiga åt sidan, helst åt vänster eftersom det betraktades som den “orena” sidan. Muslimer uppmanades knuffa dhimmis åt sidan när de mötte dem på gatan. En muslim kunde tilltala en dhimmi närhelst han önskade, dhimmin behövde muslimens tillstånd att yttra sig. Det fanns till i och med regler för hur dhimmis skulle vara klädda och friserade. I Egypten och Palestina var dhimmis tvingade att bära små klockor som signalerade deras underordnade ställning.
Detta sataniska system hyllades inte endast av islamiska förståsigpåare som en över alla andra samhällen överlägsen civilisation, muslimer beskrevs därtill som utvalda av Gud att, med de ovan beskrivna metoderna, härska över resten av mänskligheten.
Nästa artikel
Vi har sett att islam spreds med svärdets hjälp, att det var en i grunden imperialistisk ideologi som uppförde ett synnerligen otäckt samhällsystem, en religiöst motiverad terrorapparat som får många av 1900-talets gangsterregimer att se oförargliga ut. I nästa artikel i vår serie om Bat Ye’ors bok The Decline of Eastern Christianity under Islam. From Jihad to Dhimmitude skall vi bland annat ställa oss frågan varifrån föreställningen om det goda, islamiska imperiet kommer. Varifrån härstammar idén om islam som en tolerant religion? Bat Ye’or anser att hon har ett svar på den frågan.