År 2006 utkom den kanadensiske samhällsdebattören Mark Steyn med boken America Alone. The End of The World As We Know It. I boken diskuterade Steyn politiska och kulturella konsekvenser av geopolitiska och demografiska trender i västvärlden. America Alone, skriver Steyn, handlar inte om islam, utan om oss västerlänningar. Bokens centrala tes lyder: “civilisationer mördas inte, de begår självmord”. I oktober samma år publicerade Macleans’, ett av Kanadas största ekonomimagasin, ett utdrag ur boken. Några månader efteråt stämdes Macleans‘ av The Canadian islamic Congress (CIC) och några muslimska juridikstudenter för islamofobi. Lights Out handlar om rättegången mot Maclean’s. Steyn publicerar alla viktiga dokument, bland annat den artikel som gav upphov till stämningen, för att underlätta för läsaren att bilda sig en egen uppfattning. “I don’t accept”, förklarar han, “that free-born Canadian citizens require the permission of the Canadian state to read my columns” och fortsätter:
Let’s take it as read that I am, as claimed, “offensive”. That’s the point. It’s offensive speech that requires legal protection. As a general rule, Barney the Dinosaur singing “Sharing Is Caring” can rub along just fine. So, if you don’t believe in free speech for people you loathe, you don’t believe in free speech at all.
I denna artikel skall vi bekanta oss med några av de teser som Steyn driver i Lights Out: hans syn på den mångkulturella ideologin, islamismen som maktstrategi och politikens roll i konflikten mellan islam och det moderna, sekulariserade väst. I nästa artikel skall vi titta lite närmare på rättegången mellan Macleans’ och den kanadensiska staten.
Den mångkulturella ideologin
För 30 år sen var den icke-kommunistiska vänstern övertygad om att de stora ideologiska och politiska striderna var över. Nazismen hade förlorat sin attraktionskraft och kommunismen var mer eller mindre bankrutt. Det enda som behövdes för att förverkliga det utopiska projektet var en sista grovstädningsoperation i form av hatlagar och restriktioner på det fria ordet.
Den mångkulturella ideologins grundpremiss är att harmonin mellan olika etniska grupper i samhället ytterst är grundad på det faktum att alla kulturer är lika mycket värda. Därigenom skiljer sig den mångkulturella ideologin från t.ex. nazism och kommunism. Nazism och kommunism är ideologier som provocerar till debatt. Den mångkulturella ideologin är annorlunda i det att den reducerar alla ståndpunkter till lika mycket värda åsikter. På det sättet kortsluter den debatten: om alla ståndpunkter är likvärdiga, finns det ingen anledning att debattera. Att diskutera mångkultur med en företrädare för den mångkulturella ideologin är, menar Steyn, som att spela tennis mot någon som hela tiden avfärdar dina ess som sociala konstruktioner. Det är en närmast hopplös uppgift.
Islams strategi i väst
Steyn menar att islam inte är en religion i västerländsk mening. Islam är lika mycket en politisk sekt och dess maktstrategi har anpassats till de förhållanden som råder i väst. Det dröjde inte länge innan islamister insåg att de lagar som vänstern hade infört i syfte att upprätta och försvara det mångkulturella samhället, kunde utnyttjas i strategiskt syfte. Radikala muslimer började följaktligen kräva lagar som skyddar islam mot kritik. Om Österrike kan spärra in David Irving, borde väl Italien kunna gör detsamma med Oriana Fallaci?
Islamisterna förstod också att man kunde flytta fram sina positioner genom att beröva vanliga européer deras säkerhet och trygghet. Om människor har att välja mellan demonstrationer där hot om våld framförs öppet eller i förtäckta termer eller att muslimska kvinnor ges möjlighet att bada utan att män är närvarande, väljer de det sistnämnda alternativet. Det människor inte förstår, menar Steyn, är att många små bäckar kan göra en stor flod. Om Kanada numera accepterar polygami och engelska kyrkan tycker att britterna bör godta sharia, var kommer vi att befinna oss om 20 år? Den process som har initierats är ett förlopp av gradvisa förändringar som steg för steg kommer att förändra det europeiska samhällets karaktär.
Islamisterna insåg även att också europeiska politiker var mycket känsliga för anklagelser om rasism och att de gärna slog till reträtt inför uppretade muslimska mobbar. Hur märkligt det än kan verka är det ingen tillfällighet att terroristdåd mot västerlänningar ofta följs av att muslimska ledare och västerländska politiker inleder med en gemensam deklaration mot islamofobi.
Staten och islam
Staten spelar en central roll i Steyns förklaringsmodell. CIC stämde Macleans’ för islamofobi, men det var den kanadensiska staten, i form av tre rättighetstribunaler, som tog på sig arbetet att fälla Macleans’. “Fälla Macleans’” kan uppfattas som en drastisk formulering, men Steyn menar att den är adekvat. Inför dessa tribunaler gäller inte normala juridiska regler. I rättsstaten är individen oskyldig tills motsatsen har bevisat. Inför Kanadas rättighetstribunaler gäller det omvända förhållandet: en person som anklagas för islamofobi är skyldig tills motsatsen har bevisats och det är den anklagades uppgift att bevisa sin oskuld.
Ett märkligt mönster har växt fram, menar Steyn, där staten ofta ställer sig på islamisternas sida. The Western Standard stämdes för publicering av Muhammedkarikatyrerna. Den ansvarige utgivaren tillbringade två år i rättegångssalar och det kostade honom sexsiffriga belopp att försvara sig. EU:s kommissionär för rättvisa, frihet och säkerhet, Franco Frattini, reagerade på kontroversen om de danska Muhammedkarikatyrerna med att uppmana media till självcensur. Storbrittaniens förre premiärminister Tony Blair ville blidka landets muslimer med en lag som begränsar den fria debatten om islam. Schweiz utnyttjade den europeiska arresteringsordern för att förmå Italien att utlämna Oriana Fallaci för hennes bok The Force of Reason. Den holländske filmregissören och politikern Geert Wilders arresterades på Heathrow under ett planerat besök i Storbritannien för att sedan deporteras, ett beslut som utrikesminister Miliband försvarade med hänvisning till Wilders islamkritiska film Fitna.
I London marscherade maskerade muslimer och krävde att islams fiender skall halshuggas, de uppmanade till terroristattacker mot Europa och förföljelser av kontinentens judar. De skyddades av en stor polisstyrka. Steyn sammanfattar:
If you threaten violence (as Muslims do…), the authorities cave in, and do the mob’s bidding in the interests of ‘public order’. … But if you don’t threaten violence, if you don’t issue death threats, if you don’t kill anyone, if you just make a movie or write a book or try to give a speech, the state will prosecute you, ban you or … force you to flee your own country.