Den amerikanske litteraturvetaren Stanley Fish har sagt att postmodernismen inte kräver att han säger något som är sant, endast att han är intressant. Postmodernismen har nämligen gjort upp med föreställningen om en objektiv verklighet. Verkligheten är en social konstruktion. Följden är att vi inte är underkastade några egentliga restriktioner. Vi kan handla och tänka hur vi vill. Det räcker med att vi är intressanta.
I mitten på 90-talet tröttnade Alan Sokal, New Yorkbaserad fysikprofessor, på det postmoderna tramset och skickade en artikel som var fullproppad med fysikaliskt och matematiskt nonsens till tidskriften Social Text.
Aktivisterna på Social Text förstod naturligtvis inte ett skvatt av Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity, men de kunde heller inte motstå artikelns budskap: en demokratisk, icke-auktoritär och feministisk vetenskap befriad från kapitalistiska och patriarkala band med stöd i kvantfysik är möjlig. Texten publicerades, skandalen var ett faktum och alla skrattade åt Social Text.
James A. Lindsay, Helen Pluckrose och Peter Boghossian. Källa: Wikipedia.
För två år sedan var det dags igen. Matematikern James Lindsay och filosofen Peter Boghossian (Boghossian använde pseudonymen “Peter Boyle”) skickade in en artikel till tidskriften Cogent Social Sciences i vilken de hävdade att penisar minsann inte är objektiva verkligheter, utan sociala konstruktioner.
I artikeln, som hade namnet The Conceptual Penis as a Social Construct, ifrågasatte Lindsay och Boghossian synen på penis som ett anatomiskt organ med reproduktiva funktioner. De hävdade att det är felaktigt att klassificera den manliga penisen som ett reproduktivt organ eftersom det finns defekta penisar. De sade att det också är felaktigt att beskriva penis som ett anatomiskt organ eftersom kvinnor kan ha penis om de identifierar sig som män.
Penis är en social konstruktion. Kampen för ett fritt samhälle kräver därför en dekonstruktion av den traditionella penisdiskursen.
Lindsay och Boghossian skrev att deras teori har stor förklaringskraft. Den kan förklara fenomenet “manspreading” eller det faktum att män ofta sitter med benen isär. Skälet är inte att penis och testiklar tar plats (de är endast sociala konstruktioner), utan att positionen utgör ett försök från mannens sida att våldta det omgivande fysiska rummet. Teorin om penis som en social konstruktion sades också kunna förklara klimatkrisen. Klimatproblemet beror på toxisk maskulinitet och för att förstå denna toxiska maskulinitet måste vi beakta penis som begrepp. Lindsay och Boghossian förklarade att klimatproblemet är besläktat med fenomenet “manspreading” och beskriver hur ett hyperpatriarkalt samhälle breder ut sig och våldför sig på det omgivande ekosystemet.
Tidskriften svalde bluffen med hull och hår och i maj 2017 publicerades artikeln.
Smått och gott
Tal Nitzan är forskare vid hebreiska universitetet i Jerusalem och har undersökt om det är sant att israeliska soldater våldtar palestinska kvinnor. När det visade sig att hypotesen var falsk (Nitzan kunde inte dokumentera ett enda fall), bytte hon fot och anklagade den israeliska militären för rasism.
I artikeln som har det udda namnet Controlled Occupation: The Rarity of Military Rape in the Israeli-Palestinian Conflict, hävdar Nitzan att anledningen till att israeliska soldater inte våldtar palestinska kvinnor är att de inte anser dem värda att våldtas.
Alltså. Om israeliska soldater våldtar palestinska kvinnor, är de rasister. Om de inte våldtar palestinska kvinnor, är de rasister. Det är bara att välja.
Institute of Postcolonial Studies i Melbourne, Australien, ska hålla ett seminarium på temat “Om du äter, är du involverad i kolonialism”. Målet sägs vara mer “maträttvisa”. Endast imperialister äter mat?
American Political Science Review har fått en ny redaktion. Så här ser den ut:
Källa: Twitter.
Den nya redaktionen förklarade i ett uttalande följande:
In entrusting the editorship of the association’s flagship journal to our diverse and all-woman team, the Council is demonstrating its commitment to promoting a wider range of voices and scholarship in the journal and the discipline.
Detta måste vara något av det mest korkade som en redaktion i en modern demokrati har yttrat.