Om parti- och organisationsstödetStraffsystem på fallrepet

ROKS ordförande, Ireen von Wachenfeldt, har meddelat att hon tänker avgå. I ett pressmeddelande säger Wachenfeldt följande:

Jag anser att ROKS som organisation nu måste få gå vidare i sitt viktiga arbete. Fokuseringen på min person skadar organisationen.

Detta är naturligtvis en sanning med modifikation. Det var ROKS åsikter som orsakade Wachenfeldts fall, inte fokuseringen på hennes person. Wachenfeldt kom att personifiera dessa åsikter eftersom hon var ROKS ansikte utåt.
Vad kommer att hända med ROKS? En inte alltför orimlig gissning är att ROKS kommer att genomgå ungefär samma “utvecklingsprocess” som Vänsterpartiet. ROKS kommer att välja en ny ordförande. Förmodligen kommer man att välja en person som kan hantera massmedia på ett bättre sätt än Wachenfeldt. ROKS-krisen var, trots allt, ett resultat av en felbedömning från Wachenfeldts sida. Wachenfeldt trodde att hon kunde säga vad som helst därför att hon uppbar stöd från Sveriges regering och stora delar av riksdagen. Det politiska stödet i kombination med massmedias ovilja att kritiskt granska extremfeminismen, medförde att Wachenfeldt och ROKS förlorade verklighetskontakten. De insåg till slut inte att det fanns en värld utanför den egna ideologiska kokongen och att flertalet svenskar betraktade dem som mer eller mindre störda.
Men Wachenfeldt avgår inte endast därför att hon har gjort sig omöjlig. Det är mycket som står på spel för den svenska extremfeminismen. Bara under 2004 tilldelades ROKS 11,9 miljoner kronor i statsbidrag. Det är de svenska skattebetalarna som har försörjt Wachenfeldt, betalat ROKS lokalhyror, datorer, kopieringsmaskiner, resor och kaffebryggare. Det statliga stödet har inte endast gjort det möjligt för ROKS att finansiera sin verksamhet, det har också gett organisationen tillträde till maktens finrum. ROKS är en flitigt anlitad remissinstans. Organisationen har beviljats audiens av flera socialdemokratiska statsråd. ROKS var inbjuden att delta vid Minneshögtiden för Anna Lindh i riksdagshuset 2003. Wachenfeldt sitter i regeringens sk. jämställdhetsråd. Therese Persson representerar ROKS i Brottsoffermyndighetens Samverkansgrupp i brottsofferfrågor. ROKS är även representerat i det statliga Nationella rådet för Kvinnofrid. Utan statligt stöd hade ROKS tvingats arbeta under samma förhållanden som andra politiska sekter. Utan det statliga stödet hade ROKS aldrig vunnit tillträde till Rikspolisstyrelsens referensgrupp. Man hade inte haft råd att ge ut en egen tidning, att genomföra s.k. informationskampanjer och producera feministisk film. ROKS hade inte blivit anlitade som föreläsare på högskolor och man hade förmodligen inte deltagit i Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg eller i nationella och internationella konferenser, debatter och hearingar.
Wachenfeldt har gjort bort sig för tid och evighet, men ROKS framtid är en politisk fråga. ROKS verksamhet står och faller med statliga bidrag och den verkliga anledningen till Wachenfeldts avgång är naturligtvis att hon inte vill riskera att ROKS får sina bidrag indragna eller minskade.

Den fråga som man ställer sig när man betraktar ROKS-spektaklet skulle kunna formuleras på följande sätt: skall staten dela ut skattemedel till politiska organisationer? Den svenska extremfeminismen hade, av allt att döma, varit en ytterst perifer rörelse om det inte hade varit för de statliga bidragen. Den svenska kommunismen hade förmodligen kollapsat utan stödet från skattebetalarna.
Det är inte svårt att finna argument mot det existerande systemet. Ett argument är att det nuvarande bidragssystemet är inkonsekvent, ett annat är att det inkräktar på en viktig princip: principen att staten bör vara neutral i förhållande till olika åsiktsriktningar. Låt oss titta lite närmare på dessa två argument.

Finns det olika slags antidemokrater?

Det finns regler som organisationer måste följa för att få organisationsstöd. Ett krav är att en organisation inte får bedriva antidemokratiskt arbete. En organisation som har förlorat sina bidrag är KPML(r):s ungdomsförbund Revolutionär Kommunistisk Ungdom, RKU. Per Nilsson på statliga Ungdomsstyrelsen förklarar:

Naturligtvis får en organisation inte bedriva en verksamhet som undergräver den svenska demokratin och samtidigt erhålla föreningsbidrag.

RKU har naturligtvis protesterat häftigt mot Ungdomsstyrelsens beslut:

- RKU lever upp till kriterierna för bidrag men nekas dem på grund av våra åsikter! RKU uppfyller de skärpta kraven ofantligt mycket bättre än en våldsdyrkande och marknadsdiktaturkramande organisation som Liberala ungdomsförbundet.

Vad är det då som fått Ungdomsstyrelsen att reagera? När RKU kom hem från ett besök i staliniststaten Nordkorea, hade man följande att rapportera:

Det svåraste vid ett besök i detta socialistiska land är att försöka se med öppna ögon, att skaka av sig de västerländska kapitalistiska värderingar man bär med sig, kommunist eller ej, och att tänka bortom de grova massmedialögner som, vare sig man dömt ut dem som lögner eller tror på dem, etsat sig fast i minnet. … Det finns mycket som man gillar i Nordkorea, som andan av solidaritet och rättvisa. Man behöver inte vara kommunist för att se detta. … I Nordkorea arbetar hela folket tillsammans mot ett gemensamt mål, såsom endast ett socialistiskt land med en planerad ekonomi kan göra. Man drar sig inte för att pröva nya revolutionerande lösningar. … För oss kommunister är ett socialistiskt land som Nordkorea ännu viktigare. Trots att kommunisterna i Sverige och Nordkorea arbetar under totalt skilda förutsättningar i olika delar av världen, och trots att vi långt ifrån är överens i alla politiska frågor, är vår kamp gemensam. Vi är alla kamrater förenade i en strävan att krossa kapitalism och imperialism och bygga en värld fri från utsugning och förtryck.

Det ligger onekligen något i RKU:s observation att det är organisationens åsikter som ligger i vägen för bidrag. Men Ungdomsstyrelsens beslut att neka RKU bidrag är också märkligt. RKU erhöll 450 000 kronor i statsbidrag under 2004. Menar Ungdomsstyrelsen att KPML(r):s ungkommunister var mer demokratiskt sinnade för tolv månader sedan eller har man helt enkelt inte koll på vilka man delar ut pengar till? Eller är det kanske så enkelt att Ungdomsstyrelsen känt sig pressade av media att dra in bidraget?
Även om man kan förstå RKU:s ilska, är det svårt att inte le i mjugg åt den ungkommunistiska upprördheten. RKU har länge och högljutt propagerat för organisations- och åsiktsförbud för icke-kommunistiska organisationer, men när man själv drabbas av den lagstiftning som man vill tvinga på andra, beter man sig som om man vore prinsessan på ärten.
Men det finns även ett annat problem med den statliga behandlingen av RKU. Vänsterpartiets ungdomsförbund, Ung vänster, erhåller över 4 miljoner kronor i statsbidrag under 2005. Ung vänster får bidrag trots att man anser att Fidel Castros Kuba är en demokrati, RKU nekas bidrag därför att man hyllar Kim Jong Ils Nordkorea.
RKU är förvisso en organisation som vill införa diktatur i Sverige, men är verkligen Vänsterpartiet och dess ungdomsförbund Ung vänster mycket bättre? Vänsterpartiet erhöll under 2004 drygt 17 miljoner kronor i bidrag till sin allmänna verksamhet, trots att mycket tyder på att partiet inte är mycket mer än en aktivitetsklubb för antidemokrater. Hade ROKS varit mycket mer än en sekt utan förre jämställdhetsministern Margareta Winbergs och andra politikers aktiva bistånd? Det är tveksamt. ROKS uppbär 10 gånger mer i bidrag än motsvarande organisationer som arbetar med “mansfrågor”, trots att våldet i samhället i huvudsak drabbar män. Under 2005 erhåller ROKS hela 11,7 miljoner i bidrag. Nästan 12 miljoner kronor delas alltså ut till en organisation på vars möten man skränar “Häng alla män! Döda alla män!”.
Staten ser mellan fingrarna att RKU säljer litteratur som förnekar den kommunistiska förintelsen och att man distribuerar böcker av flera av världshistoriens värsta folkmördare. När pingstpastorn Åke Green däremot tog avstånd från homosexualiteten som praktik, dömdes han till sex månaders fängelse för sk. hets mot folkgrupp (målet mot Green är nu uppe i Högsta domstolen). Undertecknad överlåter till läsaren att avgöra vilket “brott” som är värst. En sak torde dock vara klar: den statliga politiken utmärks av principlöshet.

Neutral stat

Den rimligaste lösningen på problemet är därför att avskaffa parti- och organisationsstödet. Det bör inte utgå bidrag till organisationer som ägnar sig åt politisk verksamhet. Det faktum att ett antal socialdemokratiska statsråd numera bekänner sig till extremfeminismen skall inte medföra att extremfeministiska organisationer erhåller statliga bidrag. Staten skall alltså vara neutral i förhållande till olika åsiktsriktningar.
Notera att påståendet “Parti- och organisationsstödet bör avskaffas” inte är ekvivalent med påståendet “Det bör inte finnas några politiska partier”. Inte heller handlar det om att förneka kommunalråd, riksdagsmän och statsråd deras rätt till lön. Frågan är hur mycket av partiernas verksamheter som skall finansieras över skattesedeln.
Det sägs ibland att det politiska systemet inte skulle överleva utan bidrag, men det är en sanning med modifikation. Påståendet baseras på antagandet att om det inte hade varit för parti- och organisationsstödet, så hade det politiska intresset bland människor varit bra mycket mindre än det är idag. Ett problem med denna tes är givetvis att det inte är möjligt att verifiera den. Det är inte möjligt att veta hur det politiska landskapet hade sett ut i ett Sverige utan parti- och organisationsstöd eftersom detta Sverige inte existerar. En sak är dock säker: partistödet har inte lett till ökat intresse för politik. Faktum är att de politiska partierna har tappat 30 000 medlemmar per år sedan 1999. Om trenden håller i sig, kommer medlemsantalet att vara nere på noll om ungefär 10 år. Denna utveckling har pågått samtidigt som partierna har erhållit statsbidrag. Partistödets egentliga bedrift är alltså inte att det har uppmuntrat människor till politiskt engagemang, utan att det har gjort det möjligt för politiskt intresserade människor att leva på sin hobby. I den meningen är det troligen ingen större skillnad mellan parti- och organisationsstödet och den statliga kulturpolitiken. Dessutom gör systemet med bidrag det svårare för nya partier att bryta igenom. Om man därtill tillfogar det faktum att valdeltagandet har minskat under samma period, är det svårt att inte få uppfattningen att politiken är en krisbransch.
Ett annat argument är att demokratin inte skulle överleva utan bidragsfinansierade politiska partier och rörelser. Inte heller detta argument håller för en närmare granskning. Bidragssystemet har tvärtom gjort partierna mer oberoende av väljarna. När SIFO för ett antal år sedan frågade ett representativt urval av svenskar om de var för eller emot dödsstraff, svarade varannan svensk att de var för. Över 40 procent av de tillfrågade kvinnorna ville ha dödsstraff. Denna åsikt är inte representerad i riksdagen. Om det demokratiska systemet hade varit mer representativt, hade gissningsvis även invandringspolitiken och EU-politiken sett annorlunda ut. Bidragssystemet har gjort det politiska systemet mer eller mindre autonomt i förhållande till väljarna. Politikerna vet om att de inte behöver anpassa sig till folkopinionen, pengarna trillar in ändå. Socialdemokraten Karl-Petter Thorwaldsson har t.ex. föreslagit att 300 miljoner kronor skall avsättas till en sk. informationskampanj vars syfte skall vara att få de som är tveksamma till tanken på en kvoterad föräldraförsäkring att tänka om, dvs. tänka som regeringen. Istället för att reagera på opinioner, försöker det politiska systemet skapa och forma opinioner. Bara under 2004 avsatte svenska myndigheter över 2 miljarder kronor till sk. opinionsbildning.

Om det politiska systemet hade varit någorlunda förnuftigt organiserat, hade Ung vänster och RKU tvingats samla ölburkar och vinflaskor för att få ihop pengar till sina flygblad. ROKS hade förblivit en obemärkt sekt utan något som helst politiskt inflytande och Wachenfeldt hade uppfattats som en politisk knäppskalle. ROKS feministhär hade inte kunnat fika, mysa och demonstrera på andras bekostnad, utan tvingats hålla till i studentlägenheter och fuktiga källarlokaler.
Det faktum att staten skall vara neutral i förhållande till olika åsiktsriktningar, innebär inte att staten också måste respektera alla opinioner. När vi uttrycker respekt för ett idésystem, ger vi uttryck för en känsla av vördnad och aktning. Den demokratiska ideologin baseras inte på respekt, utan på tolerans. Vi måste inte respektera kommunism eller islam som politiska och religiösa ideologier, det räcker att vi tolererar dem.
Det finns ett skäl till varför statlig neutralitet är viktig. Statlig neutralitet är en del av demokratin som idé. Det som skiljer demokratier från diktaturer är bland annat att i diktaturen har staten tagit sig rätten att agera som enväldig smakdomare. Statlig neutralitet är viktig därför att den skyddar människor mot orättfärdig särbehandling. Trots allt: demokratin är ju inte något som vi har därför att vi tycker att medbestämmande är kul, utan därför att den är det överlägset bästa sättet att upprätthålla social fred på.