Brandkåren i Malmö har stött på oväntade problem i sitt jobb att släcka bränder och rädda liv i stadsdelen Rosengård.
Invandrarungdomar kastar burkar och andra föremål på brandmännen i syfte att försvåra deras arbete.
Från offentligt håll har en närmast löjeväckande förklaring till incidenterna lanserats: ungdomarna tror att brandmännen har
kommit till Rosengård för att trakassera invandrare. Uttryckt på ett annat sätt: invandrarungdomarna agerar i rent
självförsvarssyfte! Att teorin förutsätter att invandrarungdomar är totalt intelligensbefriade, förefaller inte bekymra
upphovsmännen till förklaringen.
Det viktiga i sådana här sammanhang är emellertid inte att förklaringar pekar ut reella orsaker, utan att de är politiskt
korrekta och politisk korrekthet är idag hårdvaluta i rikets tredje största stad. Malmö brandkår har helt följdriktigt fått
till uppgift att genomföra en drive på skolorna i området i syfte att upplysa eleverna om vad brandmän sysslar med och
varför de gör det de gör.
När statsministern säger att han minsann skulle kunna tänka sig att bo på Rosengård, presterar han god teater. Malmö kommuns
beslut om en informationsdrive på Rosengård är dock snäppet häftigare.
Samtidens redaktion är naturligtvis övertygad om att invandrarungdomarna i området kommer att gapa av pur förvåning när de
sedermera får lära sig att svenska brandmän faktiskt släcker bränder och att de gör det genom att skvätta vatten på eld.
Äntligen används malmöbornas skattemedel till något vettigt!
Ecce homo
Vice statsminister Mona Sahlin besökte härförleden en konstutställning i riksdagens lokaler som framställde Jesus som
homosexuell. När Sahlin fick frågan om vad hon tyckte om utställningen, svarade hon att den hade lärt henne mer om
kristendomen än hela hennes skoltid. Sahlin är en omvittnat god talare och pedagog, men fanns det verkligen någon som trodde
att Sahlin menade allvar, att hon talade sanning? Knappast. Hur skulle en sådan sanning se ut?
Man skulle kunna tänka sig att vice statsministern inte deltog i religionsundervisningen och att hon följaktligen inte
heller lärde sig något. En annan hypotes skulle kunna se ut på följande sätt: de personer som var satta att meddela Sahlin
religionskunskap var fullständigt inkompetenta och därför lärde sig vår statsministerkandidat ingenting. Ingen av
förklaringarna förefaller särskilt sannolika. Kanske menade vår vice statsminister att hon inte tycker om kristendom, men
då kunde hon ju ha sagt det. En fjärde hypotes skulle kunna bygga på antagandet att Sahlin är imbecill, men inte heller en
så beskaffad hypotes förefaller överensstämma med fakta. Sahlin ger snarare intryck av att vara, en på många sätt, begåvad
kvinna.
Den enkla realiteten bakom Sahlins famösa yttrande är givetvis att hon ljög. Sahlin ljög och runt omkring henne flockades
personer som även de visste att statsrådet fabulerade för allt tygen höll.
I verkligheten lärde sig Sahlin givetvis ingenting alls om kristendomen under utställningsbesöket. Vernissagen gav henne
möjlighet att frotteras med mer eller mindre kända personer som öppet tillstår sin homosexuella läggning eller som bara
sympatiserar med den homosexuella “saken” och på detta sätt visa att hon är “progressiv”.