Adam och Eva var inga riktiga människor. De var skapade av Gud. Deras tre söner, Kain, Abel och Seth, var de första människorna.

Peter Paul Rubens: Cain slaying Abel. Källa: Wikipedia.

Mordet

Kain försörjde sig som jordbrukare, medan Abel var fåraherde. Båda offrade regelbundet till Gud, men när Gud uttryckte missnöje med Kains offer, blev Kain inte endast djupt besviken, han blev rasande och mördade sin bror.
Peterson menar att denna historia är arketypisk.
Det är offret som är det arketypiska elementet i berättelsen. Kain och Abel måste offra till Gud för att hålla sig på god fot med honom.

Offret som arketyp

Historien om Kain och Abel beskriver något som vi alla gör: vi offrar nuet för framtiden. Kain och Abel offrar till Gud med förhoppning om att han ska bistå dem längre fram. Kain hoppas på goda skördar, Abel önskar att rovdjur ska lämna hans lamm i fred.
Vi moderna, sekulariserade människor gör något liknande. Vi skjuter upp vår omedelbara behovstillfredsställelse så att vi kan tillgodose fler och kanske viktigare behov i framtiden. Vi gör det när vi går till vårt arbete. Vi gör det när vi avstår från att förbruka vår inkomst utan sparar undan en del av den för kommande behov. Föräldrar offrar sig stundligen för sina barns bästa.
Faktum är att listan kan göras nästan hur lång som helst.
Det är det som den bibliska berättelsen om Kain och Abel är en metafor för.

Offerarketypens historia

Denna arketyp har naturligtvis en historia. Peterson allmänna tes är att handling kommer först, abstrakt representation sist.
Människor började således med att observera varandra. De noterade att somliga människor var framgångsrika, medan andra var misslyckade. De upptäckte att det fanns ett samband mellan impulskontroll och social och ekonomisk framgång.
Eftersom de inte kunde representera skillnaden med en abstraktion, försökte de istället att härma de framgångsrika. Efterhand lärde sig människor att med tankens hjälp abstrahera fram det som framgångsrika individer har gemensamt. Därmed föddes offeridéen: människor är framgångsrika därför att de sparar.
Under det sista stadiet personifierades detta ideal. Det är på detta stadium som vi finner berättelsen om Kain och Abel: de två bröderna upplever sig vara övervakade av en sträng gud som kräver offer.

En sekulariserad tolkning av offerarketypen

Den sekulära tolkningen av offerarketypen innebär att vi inte personifierar den. Kain och Abel försökte att hålla sig på god kant med en transcendental Gud. Moderna människor försöker att hålla sig på god kant med ett abstrakt ideal. Det är inte så att de fruktar idealet på samma sätt som Kain och Abel fruktade Gud, men de vet att de kommer att döma sig själva och bli dömda av andra om de misslyckas med att inkarnera idealet.
Detta är ytterligare ett exempel på att vi moderna människor lever i kristendomens skugga. Vi har, med Nietzsches ord, tagit livet av Gud, men de kristna värderingarna lever kvar i abstrakt form.

Det godtyckliga lidandet

Varför kräver Gud att vi ska dyrka honom? Varför vill han att människor offrar till honom och vad är skillnaden mellan ett godkänt och ett underkänt offer? Varför kan Gud inte tala om exakt vad han förväntar sig? Varför detta hemlighetsmakeri?
Bibeltexten ger oss inte något svar på dessa frågor. Det är av det skälet inte svårt att sympatisera med Kain. Kain har, av allt att döma, gjort så gott han kan, men trots det förebrår Gud honom.
Det sekulära svaret på dessa frågor är: livet är inte endast lidande, en del av lidandet är godtyckligt. Universum designades inte med rättvisa i åtanke. Ibland blir vi inte belönade för våra ansträngningar. I den sekulariserade tolkningen av berättelsen är det exakt det som Kain upptäcker.
Kain hade två valmöjligheter. En möjlighet som han hade var att bruka mer allvar nästa gång som det var dags att planera för framtiden. Istället mördade han sin bror. Mordet handlade egentligen inte om Abel, Kains vrede var riktad mot ett moraliskt neutralt universum.
Emfasen på lidandets godtycklighet är ett skäl till varför Bibeltexten är realistisk och optimistisk. Den är realistisk i den meningen att den dömer ut våra möjligheter att planera bort mänskligt lidande. Den är optimistisk i den meningen att den håller öppet för att vi kan minska risken för att drabbas av olika typer av lidande i framtiden genom att agera klokt i nuet.

Hatet mot varat

Kain är bitter. Först vänder han sin vrede mot Gud. Varför har Gud skapat ett universum så idiotiskt utformat att det inte lönar sig att anstränga sig?
I den sekulära tolkningen riktar sig Kains vrede mot universums struktur eller varat. Han kritiserar verkligheten för dess godtycklighet. Det är inte svårt att förstå hans reaktion. Han har ju, trots allt, gjort så gott han kan.
Därefter mördar han sin bror.
Varför gör han det?
För att förstå denna passage, måste vi påminna oss om Nietzsches kristendomskritik. Nietzsche var övertygad om att kristendomen inte bara var en uppsättning mer eller mindre godtyckliga värderingar, utan den västerländska civilisationens moraliska fundament. Utan moralisk kompass skulle den västerländska kulturen blir nihilistisk. Existensen skulle förlora sin mening och människor skulle sluta ta ansvar för sina liv och istället börja anklaga varat för sina lidanden.
Det är det som amerikanska skolskjutare gör. Anledningen till att de mördar oskyldiga människor och sedan begår självmord, är att de har dragit slutsatsen att eftersom universum inte är rättvist strukturerat, vore det bättre om det inte existerade några människor överhuvudtaget. Massmord av denna typ är nihilismens yttersta konsekvens. Kain förebrår först Gud för att ha skapat ett kosmos som inte belönar hårt arbete. Därefter mördar han sin bror.
Mordet är en metafor.
Den sekulära tolkningen av texten innebär att Kain förråder han sina högsta ideal. Hans framgångsrike bror, Abel, symboliserar dessa ideal. Istället för att ta ansvar för sitt misslyckande, anklagar Kain verkligheten för att vara orättvis.
Frågan är således vad han borde ha gjort istället.

Att ta ansvar

I Bibeln är israeliterna det av Gud utvalda folket och ibland stiger det dem åt huvudet och de drabbas av hybris. De blir arroganta och självgoda och Gud straffar dem med den ena katastrofen efter den andra.
Det märkliga är att de istället för att förbanna Gud, frågar sig vad de har gjort fel och hur de kan bli bättre som människor.
Kain frågade sig inte vad han hade gjort fel. Han var inte ens tacksam över att hans belägenhet inte var värre än den var. Han anklagade varat för sina misslyckanden och han tog ut sin besvikelse på en familjemedlem.
Istället borde han ha gjort som israeliterna i Gamla testamentet: han borde ha accepterat att livet är lidande, att lidandet är orättvist distribuerat, men att det är möjligt att finna en mening i livet om vi axlar vårt ansvar för det och försöker balansera kaos och ordning.
Kain gör det motsatta: han avfärdar sitt ansvar som meningslöst med hänvisning till att livet är i grunden orättvist och mördar sin bror.
På detta sätt förvärrar han situationen. Han väcker kaosdraken till liv

.

Den kluvna människan

Berättelsen om Kain och Abel är inte endast en metafor för kravet på oss historiska varelser att planera för framtiden. Den är också en metafor för den självmedvetna individens kapacitet till ondska.
I den mesopotamiska skapelseberättelsen Enuma elish dödar Marduk kaosdraken och hennes monster. Han hackar upp draken i bitar och av dessa skapar han världen. Sedan skapar han människan av det blod som en gång hade flutit i kaosdrakens mest ondsinta demon. Bibelns människosyn är lika pessimistisk. Den första människan var en mördare och han mördade sin egen bror. Gränsen mellan gott och ont går inte mellan individen och samhället, utan på insidan av individen.

Nästa artikel

I nästa artikel ska vi titta lite närmare på Petersons tolkning av den bibliska syndaflodsberättelsen.