John McWhorter är språkvetare vid New Yorks Columbiauniversitet. I sin senaste bok, Woke Racism. How a New Religion is Betrayed Black America (Portfolio, 2021) diskuterar och kritiserar McWhorter det som i andra sammanhang brukar kallas “wokevänster”. Till skillnad från många kritiker menar McWhorter att det är fel att betrakta wokevänstern som en politisk rörelse. Istället menar han att det är en religiös väckelserörelse.

Wokevänstern om det moderna samhället

Wokevänstern betraktar det moderna samhället som strukturellt rasistiskt. Det är rasistiskt även om det inte existerar några enskilda rasister i det. Eftersom rasismen antas genomsyra samhället, måste den antirasistiska kampen föras på alla nivåer. Följaktligen måste allt politiseras. Till och med stenar kan vara rasistiska. University of Wisconsin-Madison spenderade 50 000 dollar på att flytta ett stenblock som studenterna hade klassificerat som rasistisk.
Svarta och vita har olika uppgifter i den antirasistiska kampen. Skälet är att medan vita är obotliga rasister, kan svarta inte vara rasister. Svartas uppgift är därför att anklaga vita för rasism. Vitas uppgift är att förebrå sig själva och andra vita för rasism. Vit antirasistisk kamp är, enligt Robin DiAngelo, ett livslångt projekt. Varje tanke, varje handling måste problematiseras. Detta antas inte eliminera vit rasism, det sägs begränsa vit rasism, göra den hanterbar. Ett slutgiltigt eliminerande av vit rasism förutsätter att vita upphör att existera fysiskt. En professor vid Pennsylvanias Katolska universitet uttryckte sig på följande sätt: om vita verkligen vill eliminera all rasism, bör de begå kollektivt självmord.

Kristendomens antinomier

I sitt huvudverk, Die Kritik der reinen Vernunft, diskuterar den tyske filosofen Immanuel Kant något som han kallar “antinomier”. Kant listade flera antinomier, här ska vi fokusera på frågan om Gud existens. Kant hävdade att vi med relativt enkla medel kan bevisa att Gud existerar, men han tillfogade att vi lika lätt kan bevisa att han inte kan existera. Kant menade flera av filosofins stora frågor mynnar ut i olösliga paradoxer. Det är, helt enkelt, inte möjligt att med förnuftet allena, lösa alla mysterier.
Kan vi kanske besvara frågan om Guds existens med empirisk metod? Nej, det kan vi inte, förklarade Kant. Om Gud skapade världsalltet, måste han befinna sig utanför det. De kategorier, bland andra: tid, rum, kausalitet och substans, som vi använder för att strukturera våra erfarenheter kan endast appliceras på den empiriska världen och aldrig på det som befinner sig bortom den. Den brittiske filosofen Bertrand Russell var av samma åsikt: vi kan intet veta om det absoluta. Det enda som vi kan göra är att tro.
Vad är då syftet med religiös tro? McWhorter har ett svar: den är ett självändamål. Syftet med religiös tro är att vidmakthålla religiös tro.

Wokeideologin är en ny religion

McWhorter menar att vi har felaktigt klassificerat wokevänstern som en politisk rörelse. Wokevänstern är en religiös rörelse.

För det första: wokevänstern har en skapelsemyt: alla problem i det svarta Amerika kan återföras på år 1619, dvs. det år då den första slaven anlände till Jamestown, Virginia.
För det andra: wokevänstern har en katekes: Ta-Nehisi Coates Between the World and Me, Ibram Kendis How to Be an Anti-Racist och Robin DiAngelos White Fragility.
För det tredje: wokevänstern har ett prästerskap. De tre mest kända prästerna är nämnda Coates, Kendi och DiAngelo.
För det fjärde: wokevänstern tror på existensen av en arvsynd: vit rasism. Ordinära religioner kräver att syndaren erkänner sina synder. I wokereligionen uppmanas vita att oupphörligen examinera sina tankar och handlingar. I ordinära religioner är människan en kronisk syndare. I wokereligionen är vita obotliga rasister.
För det femte: wokevänstern är evangelisk. Ordinära religioner vill omvända individen och göra denne mer ideologiskt renlärig. Wokereligionen har samma målsättning: personlig omvändelse, ideologisk renlärighet.
För det sjätte: wokevänstern är apokalyptisk. I kristendomen infaller domedagen när Jesus återvänder. I islam sägs domedagen infalla när muslimerna har dödat den sista juden. I wokereligionen är domedagen den dag då vit rasism drar sitt sista andetag.
För det sjunde: wokevänstern är utopisk. Ordinära religioner menar att paradiset befinner sig bortom vår empiriska värld. Wokevänstern har sina rötter i marxism och kritisk teori och är övertygad om att utopin är möjlig här och nu.
För det åttonde: Wokereligionen är liksom många ordinära religioner proselyterande. För det nionde: I likhet med ordinära religioner har wokereligionen procedurer för bannlysning av hädare. De som hyser avvikande åsikter ska inte endast kritiseras, de ska straffas ekonomiskt, socialt och ibland fysiskt. Det ordinära religioner kallar “blasfemiskt”, kallas “problematiskt” inom wokereligionen.
För det nionde: Wokereligionen ersätter ordinära religioner. Den engelske författaren och filosofen Gilbert Keith Chesterton sade: “When a man stops believing in God, he doesn’t then believe nothing, he believes anything.” Wokeaktivister och sympatisörer tror följaktligen att män menstruerar och att de kan bli gravida.
Sist men inte minst: wokevänstern är irrationell. En god wokeaktivist måste acceptera de kognitiva dissonanser som katekesen innehåller. Vissa frågor kan inte ställas. De besvärliga frågorna avfärdas som “djupa”.

Wokereligionens antinomier

Kritiker av kristendomen brukar peka på dess paradoxala karaktär. Gud sägs ha skapat universum, men är det verkligen möjligt att skapa allt ur inget? Varför är världen ond om Gud är god och allsmäktig?
För Kant var många av dessa problem olösliga. Vi moderna människor skiljer därför mellan tro och vetande. Vi säger att religiositet handlar om tro, inte vetande. Det löser emellertid knappast det psykologiska problemet. De flesta religiösa människor tror inte bara på Guds existens, de är övertygade om han existerar och att han har skapat universum, de vet bara inte hur de ska bevisa det och de upplever det som ett stort problem. Det faktum att Gud är god och allsmäktig, men världen ond utgör ytterligare en smärtsam kognitiv dissonans som det kan var svårt att leva med.
McWhorter menar att wokereligionen har sina egna antinomier. Här är några exempel.

När svarta säger att du har förolämpat dem, be alltid om ursäkt.	Du har inte rätt att förvänta dig att bli förlåten. En sådan förväntan är rasistisk.
Du måste sträva efter att förstå svarta.	Du kan aldrig förstå svarta och om du tror det är du rasist.
Visa intresse för svart kultur.	Kulturell appropriering är alltid rasistisk.
Om du är vit och bara sällskapar med vita, är du rasist.	Om du är vit och sällskapar med svarta, exotifierar du svarta och exotifiering är en form av rasism.
Svarta kan inte hållas ansvariga för vad varje svart gör.	Vita har ett kollektivt ansvar för vad varje vit gör.

Kristna är medvetna om att deras lära är kontradiktorisk och försöker att negligera detta faktum därför att de vill att Gud ska existera. Wokevänstern är medveten om att dess katekes är kontradiktorisk och aktivisterna försöker att inte tänka på det därför att de vill kunna anklaga vita för rasism.
McWhorter säger det inte själv, men wokereligionen har vissa likheter med det som George Orwell kallar “Doublethink” i sin berömda roman 1984. I det socialistiska Oceanien tränas alla partimedlemmar och statsanställda att kunna hålla två motstridande uppfattningar i huvudet samtidigt utan att uppleva en kognitiv dissonans.

McWhorters rekommendationer

Är det möjligt att övertyga kristna att överge sin tro på Gud? Tror vi att det finns ett argument för Guds icke-existens så övertygande att inte ens en eldfängd imam kan motstå dess rationella kraft? McWhorters svar är: Nej. Vi kan inte övertyga religiösa med rationella argument och eftersom wokevänstern är en, i grunden, religiös rörelse biter inte rationella argument på den heller.

Wokegudstjänst. Källa: Tim Pool.

McWhorters råd är därför att vi ska undvika människor som accepterar wokekatekesen. Vi kan ändå inte omvända dem. Det vi bör göra är något helt annat, menar han. Vi bör informera människor om wokevansinnet och ge dem styrka och ta avstånd från det. Istället för att slösa tid och kraft på människor som befinner sig bortom all räddning, bör vi fokusera våra energier på alla de som ännu inte fallit offer för wokefrestelsen.

Varför accepterar så många vita wokereligionen?

Det är en motiverad fråga. Varför accepterar så många vita amerikaner att bli hunsade med hänvisning till deras hudfärg? Studera följande bild:

Källa: Twitter.

Det den svarta kvinnan säger till sin vita publik är: “Ni är alla obotliga rasister, skicka mig så mycket pengar som möjligt”. Hennes vita publik lyssnar artigt. Under normala förhållanden hade åhörarbänkarna gapat tomma, men wokesamhället är ett samhälle i vilket vuxna människor beter sig som små barn: Män kan naturligtvis bli gravida och det är helt i sin ordning att män som definierar sig som kvinnor tävlar mot biologiska kvinnor i sporter. Människor kan lyssna i timtal på dylikt nonsens och nicka instämmande. Wokepolitik är, menar McWhorter, en slags performancekonst. Alla kan se att kejsaren är naken, men få vågar påpeka det.
Som tidigare nämnts: ett skäl är att människor är genuint rädda. Rasiststämpeln har samma förödande kraft som pedofilstämpeln. Wokekultur är intellektuell terrorism. Det är emellertid inte enda skälet. Vi är sociala djur och wokereligionen erbjuder människor medlemskap och sammanhang. Den tilldelar individen en plats i ett socialt sammanhang och ger det enskilda livet mening. Ytterligare en anledning är att många människor uppenbarligen mår bra av att få erkänna reell och förment rasism. Robin DiAngelo är övertygad om att hon var rasist innan hon var född. Wokereligion är en form av masochism där människor njuter av att tillfoga sig själva psykisk smärta eller att bli tillfogad smärta av andra.

Det är här som McWhorters argument börjar bli aningen krystat

Det är när McWhorter ska förklara varför wokereligionen har så stort stöd bland svarta som hans argument börjar halta.
Det amerikanska samhället brukar beskrivas som en social och ekonomisk pyramid med asiater och judar på toppen och svarta på botten. Hur detta ska förklaras är en känslig fråga.
McWhorter skräder inte orden. Han menar att det är dags att Amerikas svarta slutar klaga och skylla på vit rasism. Amerika har förändrats. Svarta är inte slavar i det moderna Amerika, Jim Crowsystemet är sedan länge avskaffat, rasdiskriminering är förbjudet i lag. Det är på tiden, menar McWhorter, att svarta börjar axla ansvaret för sina liv på samma sätt som till exempel asiater och judar har gjort.

[woke religion] paints black people as mentally and spiritually deficient children, and yet legions of black people have learned to espouse it with tearful sincerity, today often eagerly subscribing to the Catechism of Contradictions.

Det är detta som gör wokereligionen så skadlig, menar McWhorter. Den uppmuntrar svarta att se sig själva som offer för en icke-existerande vit rasism.

McWhorters förklaring till varför många svarta accepterar wokereligionen är minst sagt krystad. Det beror, skriver han, på en skadad självbild. McWhorter menar att stolthet och identitet är förknippade med varandra. Amerikas svarta avskaffade inte slaveriet och Jim Crow, det var det vita Amerika som förbjöd all form av diskriminering. Detta har, menar McWhorter, medfört att svarta har ett identitetsproblem. Wokereligionen erbjuder svarta en identitet. Det är en oppositionell identitet, men likväl en identitet. Detta är grunden till det svarta Amerikas problem.
Ett annat problem med McWhorters argument är hans syn på wokeaktivister. Han betraktar wokeaktivister på samma sätt som vänstern har sett på världens alla kommunistdiktatorer. Vi kan, säger man, inte döma dem på samma sätt som vi dömer Hitlers nationalsocialister, därför att Stalin, Mao, Kim Il Sung och Castro ville väl. McWhorter är, på fullt allvar, övertygad om att wokeaktivister är, i grunden, goda människor. Han medger att de är intellektuella terrorister, men eftersom de är religiösa kan de inte se sina handlingar som problematiska. De är människor som vill väl eller som McWhorter uttrycker det: “they are just folks”.

Tror vi på det?

Slutord

Woke Racism är inte endast extremt välskriven, boken är full av intressanta psykologiska iakttagelser. För de som vill ha mer kött på benen rekommenderas ett besök på ekonomen Glenn Lourys YouTubekanal. Loury är McWhorters intellektuella sparringpartner. McWhorter är radikal och liberal, Loury försiktigt konservativ.