Fakultetspsykologer ansåg att intelligens är något multipelt. Francis Galton var en tidig kritiker av denna teori. Han var övertygad om att alla mentala förmågor är genomsyrade av en och samma kraft. Galton genomförde tusentals experiment i syfte att bevisa sin hypotes, dock utan att komma någon vart. Galton grundade differentialpsykologin, Charles Spearman placerade den på solid grund.

Charles Spearman (1863–1945). Källa: Wikimedia.

Charles Spearman

Det var under sin doktorandtid som Spearman ägnade tid åt att läsa Galton. Spearman upptäckte att Galtons problem bottnade i statistiska problem. Galtons test var inte reliabla, dvs. mätte inte det som de skulle mäta. Galton kunde ge samma test till samma person upprepade gånger, men få olika resultat. Detta förklarade, menade Spearman, de svaga sambanden. Spearmans förslag till lösning blev den klassiska testteorin. Den klassiska testteorin hävdar att ett statistiskt samband består av två delar:

• Ett reellt samband.
• Mätfel.

Mätfel medför att det uppmätta statistiska sambandet underskattar den reella storleken på sambandet mellan två variabler. Spearman utvecklade två metoder för att hantera dessa problem. Det första problemet som han tog sig an var reliabilitetsproblemet.
Problemet med Galtons mätresultat var en mycket låg reliabilitet. Galtons test mätte helt enkelt inte det som han ville mäta.
Med reliabilitetskoefficienten gav Spearman ett kvantitativt mått på hur reliabelt ett test är. Nästa fråga var om det var möjligt att minska effekten av mätfel som härrör från en låg reliabilitetskoefficient. Spearman kallade sin metod “korrigering av mätfel”. Genom att korrigera för mätfel kunde Spearman sedan visa att de samband som Galton hade hittat inte var så svaga som Galton och hans efterföljare hade trott.

Ett problem återstod dock. Galton hade varit övertygad om att fakultetspsykologin var inne på fel spår med sin teori om multipla intelligenser. Galton menade att det som fakultetspsykologin såg som olika intelligenser i realiteten var en och samma intelligens, men han hade misslyckats att leda det i bevis.
Spearman hade kommit över en uppsättning nivåbedömningar av pojkar i en högstadieskola. Bedömningarna var satta i fem ämnen: antikens historia, engelska, matematik, franska och musik och Spearman upptäckte att de olika bedömningarna korrelerade positivt med varandra.

Spearman originalmatris. Källa: The G Factor.

Detta var en, för Spearman och differentialpsykologin, viktig upptäckt. Fakultetspsykologins behandlade intelligens som en uppsättning autonoma, mentala förmågor, men då borde de inte korrelera med varandra, resonerade Spearman. Det faktum att det existerade positiva, statistiska samband visade att de intelligenser som fakultetspsykologin talade om i realiteten har en gemensam källa. Spearman utvecklade sedan en ny statistisk metod, den så kallade faktoranalysen för att kunna extrahera den gemensamma källan ur korrelationsmatrisen.

Källa: The G Factor.

Spearman publicerade sin analys i en artikel betitlad General Intelligence Objectively Determined and Measured. Jensen skriver:

He became Britain’s most distinguished psychologist and one of the “greats” in the history of psychology. He invented an even more powerful quantitative method, factor analysis, and used it to discover a psychological phenomenon, g. For this reason, Spearman is more frequently cited in the present-day literature of empirical psychology than any other psychologist of his period.

Spearmans teori har kallats “tvåfaktorteorin”. Spearman noterade att den gemensamma faktorn förklarade drygt 63 procent av variansen i korrelationsmatrisen. Frågan var vad som förklarade resten. Med andra ord: Finns det två faktorer? Spearman kallade den andra faktorn den specifika faktorn. Den specifika faktorn består av olika förmågor. Verbal förmåga är en specifik förmåga, matematisk förmåga är en annan.
Fakultetspsykologin hade hävdat att intelligens består av olika förmågor som inte korrelerade med varandra. Spearman hade visat att denna teori var felaktig. Det existerar en gemensam faktor och den genomsyrar all mental aktivitet. Fakultetspsykologerna var emellertid inte helt ute och cyklade. Det existerade också specifika förmågor och Spearman erkände det.
Spearman liknade den gemensamma faktorn med en generator och de specifika förmågorna med olika maskiner. Generatorn förser de individuella maskinerna med energi. Olika människor har olika kraftfulla generatorer, de har också individuella maskiner som är olika effektiva när det gäller att använda den energi som generatorn förser dem med. Detta gör olika människor olika begåvade.

Det är viktigt att hålla i minnet att Spearman inte menade att han hade bevisat att den generella faktorn existerar på samma sätt som vi kan leda i bevis att vi har händer och huvud. Han sade vid upprepade tillfällen att hans bevis är matematiskt och att det är upp till genetiker och biologer att angripa frågan om intelligensens empiriska natur.

Intelligensproblemet

Efter publiceringen av Spearmans artikel år 1904 började psykologer att konstruera mentala test. Det första intelligenstestet togs i bruk ett år efter Spearmans artikel såg dagens ljus och var konstruerat av den franske psykologen Alfred Binet. I takt med att testen blev fler, ökade emellertid också oenigheten bland experter om hur ordet “intelligens” ska definieras och snart fanns det lika många definitioner av ordet som det fanns differentialpsykologer. Spearman rasade:

Chaos itself can go no farther! The disagreement between different testers … has reached its apogee.. … In truth, “intelligence” has become a mere vocal sound, a word with so many meanings that finally it has none.

Spearman blev med tiden alltmer ovillig att använda ordet “intelligens”. När han väl använde det, satte han det inom citationstecken för att påminna läsaren att det hade förlorat sin vetenskapliga innebörd.
Jensen följer i Spearmans fotspår och använder bokstaven g för att beteckna den gemensamma faktorn. Innebär detta att han också menar att det inte är nödvändigt att definiera “intelligens”? Nej, det gör han inte, men hans definition är operationell. Spearmans irritation var inte riktad mot definitioner i allmänhet, utan mot verbala definitioner. Differentialpsykologin är en empirisk disciplin. Att definiera en term är därför detsamma som att beskriva hur det fenomen som termen refererar till ska mätas. Det är det som ligger till grund för påståendet: “Intelligens är något som mäts av IQ-test”. Mätmetoden definierar begreppet.

Burts kritik av tvåfaktorteorin

I takt med att mentala test blev allt vanligare började differentialpsykologer att granska Spearmans teori. Den brittiske psykologen Cyril Burt menade att Spearmans teori var bristfällig. Burt ifrågasatte inte existensen av en gemensam faktor, det som Jensen kallar g, men han hävdade att Spearman hade fel på en viktig punkt: g inte är den enda, gemensamma faktorn.
Intelligenstest består av uppsättningar av olika test. Spearmans stora upptäckt var att mentala test är positivt korrelerade med varandra. Burt medgav att så är fallet, men han tillade att vissa typer av test korrelerar mer med varandra än med andra typer av test. Numeriska test korrelerar till exempel mer med varandra än med verbala test och vice versa. Burts upptäckt utgjorde grunden för teorin om gruppfaktorer. Gruppfaktorer ersätter inte g, inte heller har de samma explanatoriska kraft som g, men de existerar likväl. Spearman var till en början skeptisk till Burts kritik, men accepterade sedermera den.

Nästa artikel

I en kommande artikel ska vi kika lite närmare på den kritik riktats mot teorin om g.