Liberalernas partiledare Jan Björklund gav nyligen Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson en bok om nazismen i present. Händelsen ägde rum under en TV-debatt om Sveriges EU-medlemskap. Åkesson var märkbart irriterad.
Efteråt försökte Björklund urskulda sig. Han förklarade att hans avsikt inte var att stämpla Åkessons parti som nazistiskt. Han sade att han endast ville varna för att den “högernationella våg som sveper över Europa riskerar att slå isär Europa.”
Detta var naturligtvis bara undanflykter.
Politiker debatterar inte för att övertyga varandra. Debatterna syftar till att vinna publikens gunst.
Dessutom: om Björklunds prioritet verkligen var att få Åkesson att dämpa sin EU-kritik, varför uppmana honom att studera tyskt 30- och 40-tal? Det minsta lilla barn förstår hur kontraproduktiv Björklunds handling var.
Björklund visste att Åkesson skulle uppfatta utspelet som en förolämpning och det var också syftet med det. Hans målsättning var inte att övertyga Åkesson om att mildra sin EU-kritik av det enkla skälet att han visste att något sådant inte är möjligt. Hans syfte var att TV-tittarna skulle koppla ihop Sverigedemokraterna med nazism.
Så långt har det politiska förfallet gått: svenska liberaler anser numera att EU-skeptiker är protofascister och därför i behov av historieundervisning.
Åkesson hade onekligen rätt när han beskrev Björklund som oseriös.

Källa: Knowyourmeme.com.

Reductio ad Hitlerum

Björklunds upptåg är en variation på det som ibland kallas Reductio ad Hitlerum. Kort uttryckt innebär det att man istället för att debattera sakfrågorna, försöker misskreditera motståndarens karaktär genom att insinuera att vederbörande är nazist.
Två exempel.

Premiss: Hitler var emot invandring. Alltså: kritik av immigrationspolitiken är nazism eller protofascism.
Premiss: Hitler var emot demokrati. Sålunda: kritik av EU:s försök att “säkra … frihet och demokrati” i Europa (det är Björklunds egen definition av EU) är protofascism.

I realiteten kan man naturligtvis vara för eller emot EU och massinvandring av olika skäl.
Många svenskar vill inte ha ett federalt Europa. De föredrar att vara medborgare i en nationalstat. Varför är det inte en respektabel strävan?
Menar Björklund att det var brittisk, amerikansk och kanadensisk patriotism som orsakade andra världskriget?
Anser Liberalerna numera att Storbritannien utgör ett hot mot den europeiska demokratin? En ny högborg för ränksmidande folkutrotare?
Därförutom: vad är egentligen Björklunds alternativ?
Vill han skrota folkstyret? Anser Liberalerna numera att politik är något som ska skötas av experter och att allmänhetens uppgift är att instämma?
Man får onekligen intrycket att Björklund inte trodde sig kunna vinna en sakdebatt mot Åkesson. Björklund ville att det svenska folket skulle se hur modig han är och hur farlig och depraverad Åkesson är. Hans målsättning var inte ett rationellt argument, utan ett karaktärsmord.

Alla som inte håller med mig är Hitler

Orden “fascist” och “nazist” har numera förlorat sin exakta innebörd och har reducerats till skällsord. Det är emellertid inte endast innebörden av ord som “fascist” och “nazist” som har urholkats i politiskt syfte.
Den urskillningslösa användningen av dessa termer har också medfört att ordet “debatt” har fått en ny och oväntad mening.
Således är det helt i sin ordning att debattera immigrationspolitiken, men du bör undvika att kritisera den. Skälet är att det gör endast fascister och nazister.
Det är givetvis allas rätt att dryfta Europapolitiken, men håll i minnet att kritik av detta “liberala fredsprojekt” numera endast torgförs av fascister och nazister.
“Debatt” betyder i detta sammanhang inte reell diskussion, utan en tvångsmässig uppslutning kring de dominerande politiska premisserna. De som inte accepterar dessa döms ut som protofascister. Att debattera är att hålla med Björklund och hans entourage.

Slutord

Sverige röstade om EU-medlemskap år 1994. Redaktören röstade inte endast för, han deltog i opinionsbildningen för ett svenskt medlemskap.
Det innebar dock inte att han betraktade motståndarna som intelligensbefriade. De hade många gånger goda skäl för sin sak. Björklunds uppförande visar att den politiska klick som han tillhör numera tar sina privilegier för givna. I likhet med många politiker vars egon har svällt över åren anser han sig inte behöva debattera med kritiker. Det är enklare att insinuera att de är fascister och nazister.
Bedrövligt är ordet.