I vår inledande artikel om Matt Goodwins bok Suicide of a Nation: Immigration Islam, Identity, (Northstar, 2026) presenterade vi Goodwins argument. I denna artikel ska vi kritiskt granska samma argument. Goodwin hävdar att Storbritannien håller på att begå nationellt självmord och att detta självmord är empatidrivet. Frågan är hur bra argumenten för dessa två slutsatser är.

Matt Goodwin. Källa: Elekes Andor.

Ett vanligt förekommande tema

Det är inte ovanligt att böcker som kritiserar massimmigration till väst talar om civilisatoriskt, kontinentalt eller nationellt självmord. Här på Samtiden har vi begrundat följande böcker:

• Suicide of the West (Jonah Goldberg)
• Suicide of a Superpower (Patrick Buchanan)
• Decline and Fall. Europe’s Slow-Motion Suicide (Bruce Thornton)
• Suicidal Empathy (Gad Saad)

Även politiker har använt denna terminologi. Mest känd är kanske USA:s vicepresident JD Vance som under en konferens för ett år sedan chockade de europeiska deltagarna med att hävda att Europas oförmåga att stävja massimmigration till kontinenten kommer att leda till civilisatoriskt självmord.
Goodwin inleder bokens första kapitel med att citera den brittiske historikern och filosofen Arnold J. Toynbee:

Civilizations die from suicide, not by murder.

Han hävdar därefter att Storbritannien håller på att begå nationellt självmord.

This book is the story of how Britain – or, rather, the people who run Britain – turned against their own nation. They are committing national suicide. This claim will strike many as controversial, even incendiary. But if you look with clear eyes at what is now unfolding at blistering speed it is the only logical conclusion that is left.

Goodwin argumenterar för två slutsatser.

• Storbritannien håller på att begå självmord.
• Detta självmord är empatidrivet.

Nationellt självmord?

Vad menar Goodwin med “nationellt självmord”? Om vi med “nation” avser en juridisk stat och dess medborgare, är termen “självmord” missvisande. En person som har brittiskt pass är britt. Ett Storbritannien i vilket brittiskhet är reducerat till medborgarskapsstatus kan inte begå nationellt självmord.
Det är emellertid inte vad Goodwin har i åtanke. Han menar att det som gör England engelskt, Skottland skotskt osv. är deras historiska befolkningar, traditioner och sedvänjor. England är en blandning av etnicitet, historia och kultur. På denna punkt har han en poäng. Massimmigration förändrar mottagarländers etniska sammansättning, deras kultur och på sikt kanske även inrikes- och utrikespolitik.

Men frågan kvarstår: Är “nationellt självmord” rätt beteckning?

Nationellt självmord beskriver ett kollektivt agerande. Men det är inte vad Goodwin beskriver i boken. Han påstår att ansvaret för det nationella förfallet ligger hos en liten, globaliserad elit. Folkmajoriteten, säger han, deltar inte i den nationella destruktionen. Tvärtom: Vanliga britter motsätter sig den. De är dess offer. Beteckningen “nationellt självmord” förefaller därför vara aningen malplacerad. En mer adekvat beteckning vore “nationsmord”.

Goodwin säger i detta sammanhang att vi inte ska skylla problemen på invandrarna. Ansvaret ligger hos den lilla grupp politiker som har släppt in dem. Men om det inte är invandrarna som är problemet, varför kräver han ett omedelbart stopp för okontrollerad massinvandring? Varför kräver han att migrationspolitiken ska omdirigeras mot kulturellt mer kompatibla länder? Om kulturellt kompatibla immigranter är en fördel är väl kulturellt inkompatibla invandrare en nackdel? Om det inte är invandrarna som är problemet, varför vill han att Storbritannien ska lämna European Convention on Human Rights? Varför vill han förbjuda shariadomstolar? Han kan ju inte på fullt allvar mena att sharia är brittisk kultur? Varför kräver han ett förbud mot kusinäktenskap, burka och niqab om det inte är invandrarna som är problemet? Efter att ha uppräknat alla de problem som muslimsk immigration till Storbritannien har orsakat, säger han:

If we are experiencing all of that when the share of our population that is Muslim is 7%, then I would put the question back to you and say what are we going to experience when it is closer to 21, 22, 23%?

Naturligtvis har också politiker ett ansvar. De bestämmer över vilka som har rätt att immigrera. De kan förbjuda shariadomstolar. De har ansvaret för lag och ordning. Men de har knappast ansvaret för allt det som Goodwin anklagar dem för.

Uppsåt?

Det andra problemet handlar om uppsåt. Självmord förutsätter uppsåt. En person som, trots uppenbar sjukdom, inte söker läkarvård och därför avlider kan, under normala förhållanden, inte sägas ha tagit livet av sig. En sådan person har negligerat sin hälsa. Goodwin skriver:

This is no accident. It is deliberate and it is tearing our country apart.

Goodwin skriver i boken att det var Blair som initierade transformationen av Storbritannien till ett multietniskt och mångkulturellt samhälle. Låt oss därför använda ett av hans mest beryktade uttalanden som exempel.

Britain’s future has got to be a Nation of Global Citizens. Not just British Citizens.

Det är här uppenbart att Blair vill transformera Storbritannien. Han vill att Storbritannien ska vara mindre brittiskt. Storbritanniens demografi och kultur ska spegla hela världen och massinvandring är den metod som ska förverkliga målet. Det var uppenbarligen Blairs mål. På denna punkt har Goodwin alltså rätt. Det finns ett uppsåt.
Frågan är emellertid hur vi ska förstå Blairs uppsåt. Goodwin verkar mena att Blair hade ett destruktivt uppsåt. Hans målsättning var inte ett bättre Storbritannien. Han ville förstöra Storbritannien. Detta är dock inget som Goodwin leder i bevis.
Det kan inte uteslutas att Blair var ärligt övertygad om att ett globalt samhälle är ett bättre samhälle även för vita britter. Den amerikanske ekonomen Thomas Sowell har sagt att det inte existerar lösningar på samhälleliga problem, endast trade offs. Med andra ord: En politik kan vara destruktiv trots att den är motiverad med de bästa moraliska argumenten. Vägen till helvetet är ofta stenlagd med goda avsikter. En alternativ förklaring skulle alltså innebära att brittiska politiker hade goda avsikter, men att de inte förutsåg bieffekterna av den politik som de förde.
Men det leder till ett nytt problem. Varför ändrade brittiska politiker inte kurs när problemen började torna upp sig? I stället för att erkänna att misstag hade begåtts, grävde de ned sig i försvarsställningar och började anklaga vita britter för rasism. Goodwin är inte sen att notera detta och tolkar det som stöd för sin hypotes.
Hur ska detta förklaras? Goodwins svar är suicidal empati.

Suicidal empati?

Goodwin är inspirerad av Gad Saads argument i Suicidal Empathy: Dying to Be Kind. Han skriver:

Why have elites embraced this worldview? Because for them it is the ultimate luxury belief – a means through which they can display their sense of moral superiority and virtue to other elites while distancing themselves from the supposedly morally inferior people.

Detta är en socialpsykologisk förklaring. Goodwin hävdar att Storbritanniens olika eliter tävlar om vem som är mest empatisk. Mest uttalad är konkurrensen mellan de politiska partierna, men även näringslivet sägs vara involverat.
Det är en långsökt förklaring. Förmodligen har empati spelat en roll, men är det hela förklaringen? Goodwin verkar mena det. Men när han beskriver immigrationspolitikens kontext målar han upp en delvis annorlunda bild:

A party that was founded to defend labour quietly entered into an alliance with global capital to undermine it. Corporations wanted a permanent supply of cheap workers; Labour elites wanted to bask in their own moral largesse. Conservatives were also more interested in placating their donor class in the City than defending their voters. Global corporations still wanted cheap labour; the Tories obliged. The interests of the British people were once again brushed aside.

Goodwin skriver här att migrationspolitiken drevs av ekonomiska skäl. Tillväxten i den brittiska ekonomin var svag, BNP hade stagnerat och levnadsstandarden hade sjunkit. Arbetarpartiet och Tories hoppades att massinvandring skulle rädda Storbritanniens ekonomi. Storföretagen ville ha billig arbetskraft. Men om detta är sant var varken de politiska partierna eller näringslivet motiverade av humanitära argument. Det var krassa ekonomiska överväganden som var avgörande för politikens utformning. Det innebär inte att det inte också framfördes empatiska argument, men om vi får tro Goodwin kom de efter de ekonomiska argumenten. Detta försvagar stödet för Goodwins hypotes.

Frågan är därför om vi kan förklara problemet på annat sätt. Varför ändrade brittiska politiker inte kurs när problemen började torna upp sig? Som vi har sett kan den suicidalempatiska teorin inte hjälpa oss. Vi behöver en annan förklaring.

En alternativ förklaring?

Begreppet “utopi” myntades av den engelske författaren Thomas More. I boken Utopia (1516) beskrev More ett perfekt samhälle. Allt ägande är kollektivt och exakt jämlikhet råder. More döpte det lilla öriket till Utopia. Utopia betyder ingenstans. Det syftar inte på någon verklig plats. Det är, i bästa fall, ett tankeexperiment.
Tankeexperiment kan emellertid ha enorma konsekvenser på grund av att de kan göra människor blinda för verkligheten.
Kommunism är ett exempel. Kommunismen är, i likhet med Mores samhälle, inte ett empiriskt tillstånd. Socialism är metoden för att uppnå kommunism. Detta genomförande förutsätter att två villkor är uppfyllda:

• Produktionsmedlen måste vara förstatligade. Det sker under socialismen.
• Människor måste underordna sina egna intressen det kollektiva samhällsprojektet. Även det ska ske i det socialistiska samhället.

När socialism diskuteras läggs tonvikten ofta på den första punkten. Förstatligandet av produktionsmedlen ska eliminera den fientligt inställda kapitalistklassen. Men punkt nummer två är lika viktig för kommunismens seger. Marx föreställde sig kommunismen som ett statslöst tillstånd. Ett samhälle utan repressionsapparat kan därför endast fungera om samtliga medborgare är socialister, dvs. om de har underordnat sina privata intressen det kollektiva samhällsintresset. Slutmålet, det kommunistiska paradiset, kan endast uppnås om alla agerar samfällt och det kan endast ske om alla har samma värderingar. Med andra ord: Alla måste vara socialister.
Om vi håller detta i minnet, förstår vi varför kommunismen var så mordisk. Alla förseningar på vägen mot den kommunistiska utopin antogs bero på att inte alla människor var genuina socialister.
En möjlighet är alltså att den brittiska politiska eliten var så övertygad om möjligheten att skapa en multietnisk och mångkulturell utopi att den var oförmögen att se de framväxande problemen för vad de var, bieffekter av det multietniska projektet och i stället tolkade dem som effekter av kvardröjande rasism i majoritetsgruppen av vita britter. Det är en möjlig tolkning.

Slutord

Goodwin har rätt i sakfrågan. Massinvandringen kommer att förändra Storbritanniens demografi och kultur och få långtgående politiska konsekvenser. Men som vi har sett är det tveksamt om detta kan beskrivas som ett nationellt självmord. Gad Saads teori om suicidal empati är heller inte applicerbar på skeendet. Det innebär inte att Suicide of a Nation: Immigration, Islam, Identity inte är värt läsbesväret. Det är en välskriven och ofta empiriskt förankrad bok. Goodwin undviker också de problem som vi finner hos Renaud Camus. Goodwin är ingen replacement-teoretiker. Han är fullt införstådd med att Storbritanniens demografiska kris har skapats av britterna själva. Massinvandringen kommer att göra vita britter till en minoritet. Det kan man däremot skylla politikerna för.