År 1997 tog den dåvarande socialdemokratiska regeringen initiativ till skapandet av Forum för levande historia. Den nya myndigheten skulle bedriva informationskampanjer om nazismens brott. Samtliga riksdagspartier ställde sig bakom förslaget och 6 år senare bildades myndigheten. När borgerliga politiker sedermera föreslog att Forum även skulle granska kommunismens brott, bytte Vänsterpartiet fot. Kommunisterna förklarade att staten inte skall ägna sig åt historieskrivning och att verksamheten vid Forum därför måste upphöra.
Det var inte endast kommunister som protesterade mot Forums nya uppdrag. År 2008 publicerades det så kallade Historieuppropet i vilket över 400 forskare motsatte sig planen på att utvidga Forums mandat. Några nya argument anfördes inte. Historikerna använder samma argument som kommunisterna.
Kritiken mot Forum var förvisso välbefogad. Historia skall skrivas av historiker, inte av politiker. Frågan är emellertid om det verkligen var omsorgen om historieforskningen som motiverade kommunisterna och forskarna. Kritiken mot det utvidgade mandatet var av principiell karaktär: staten skall inte skriva historia. Samtidigt underminerade kritiken argumentets principiella utformning. Varför ställde sig Vänsterpartiet bakom skapandet av Forum om partiet anser att staten inte skall ägna sig åt historieskrivning? Var befann sig de protesterande akademikerna när Göran Perssons regering beslutade att staten skulle inleda en informationsoffensiv om nazismens brott?
Kanske var det så enkelt att kommunisterna och forskarna egentligen inte motsatte sig statlig styrning. Istället var det regeringens ambition att göra utvidga Forums mandat till att även omfatta kommunismens brott som var den verkliga orsaken till upprördheten.
Varför? En sannolik förklaring är att många forskare är eller har varit kommunister. Ett icke föraktligt antal av de som har satt sin prägel på den akademiska samhällsforskningen var under 60- och 70-talet djupt troende kommunister. Marxismen hade en närmast paradigmatisk status under denna period. Antingen läste studenterna Marx eller så fördjupade de sig i en marxistisk kritik av icke-marxistiska teorier. När historikern Torbjörn Nilsson undersökte avdelningen för politiska ideologier vid Stockholms universitetsbibliotek, fann han inte helt överraskande nästan 10 gånger mer böcker om socialism än liberalism.
Man skulle alltså kunna förklara Historieuppropet med att det speglar forskarnas dåliga samvete. En alternativ förklaring är att det inte handlar om dåligt samvete: Kanske är det på det viset att många forskare inte skäms över att de har stött blodbesudlade diktaturer världen över. De vill endast undvika en debatt om sitt medlöperi.
I föreliggande artikel skall vi titta lite närmare Lundahistorikern Valter Lundells rapport Den goda tanken och den onda erfarenheten. Lundell har försökt besvara frågan varför synen på kommunismens brott fortfarande är en het potatis i universitetsvärlden.
Heta potatisar i den akademiska världen?
Metod
Låt oss först säga några ord om vad Lundells rapport gör och inte gör. Det är inte frågan om en brett upplagd opinionsundersökning. Lundell använder sig kvalitativ metod och har intervjuat 9 forskare och 11 gymnasielärare. Forskarna deltog samtliga i Historieuppropet och gymnasielärarna undervisar alla i ämnet historia. Det begränsade urvalet gör det alltså inte möjligt att andra några slutsatser om hur forskare och historielärare i allmänhet ser på kommunismens brott. Det är viktigt att hålla det i minnet.
Två skolor
Forskningen om kommunismen har frambringat tre skolor: totalitarism, revisionism och postrevisionism. Eftersom den sistnämnda riktningen inte spelar någon större roll i Lundells studie, skall vi uppehålla oss vid de två förstnämnda skolorna.
Den totalitaristiska modellen hävdar att oktoberrevolutionen var ett resultat av en statskupp genomförd av ett litet och militärt organiserat kommunistparti. Dess målsättning var att omdana samhället med våld. Terrorn mot oliktänkande var följaktligen avsiktlig. Skräckväldet initierades av Lenin och accelererades under Stalin. Enligt den totalitaristiska modellen är meningsfullt att jämföra kommunism och nazism.
Den revisionistiska modellen säger att oktoberrevolutionen hade ett brett folkligt stöd och syftade till att upprätta ett rättvist och demokratiskt samhälle. Stalin förrådde de kommunistiska idealen. Terrorn var emellertid inte planerad, utan en reaktion på externa omständigheter som Stalin inte hade fullständig kontroll över. Den revisionistiska modellen anser inte att det är meningsfullt att jämföra nazism och kommunism.
Låt oss nu kika lite närmare på Lundells resultat.
Resultat
Den första frågan handlar om totalitarismens och revisionismens ställning bland de informanterna. Enligt Lundell är den revisionistiska förklaringsmodellen dominant bland forskarna.
Vilken ställning har Karl Marx? Finns det ett ideologiskt samband mellan marxismen som teori och kommunistisk terror? En forskare svarar att marxismen var från början en våldsideologi, resten anser att sambandet marxism-terror är obefintligt eller svagt.
Är det möjligt att hitta en kontinuitet mellan den kommunistiska uttolkningen av Marx’ lära och den politiska terrorn? Två forskare svarar ja på frågan. Fyra forskare säger att det inte finns något samband, två anser att man kan urskilja ett samband under Stalin, dock inte under Lenin.
Finns det en ideologisk kontinuitet mellan Lenin och Stalin? Hade Lenin och Stalin samma politiska uppfattningar i viktiga frågor? En forskare ser en tydlig kontinuitet mellan de sovjetiska ledarna, medan sex förnekar att någon dylik kontinuitet existerar.
Hur skall de kommunistiska brotten förklaras? Var de följden av en medveten politik eller skall de tolkas som reaktioner på omständigheter som de kommunistiska ledarna inte hade full kontroll över? Lundell skriver att forskarna använder olika förklaringsmodeller för Lenin och Stalin. Den funktionella modellen dominerar när Lenins beteende skall förklaras. Lenin anses alltså inte direkt ansvarig för händelserna under den period som han var bolsjevikledare. Istället antas det att han tvingades av omständigheterna att agera på det sätt som han gjorde. Stalin behandlas inte lika aktsamt: en majoritet av forskarna tillämpar en avsiktsförklaring på terrorn under Stalin.
Är det möjligt att peka ut offer och förövare? De flesta ansåg att det är möjligt att göra detta, men tillfogade också att det är svårt, rentav mycket svårt. Lundell menar att det bakom denna oförmåga eller ovilja döljer sig en oro för att marxismen skall bli stämplad som folkmordsideologi.
Är det meningsfullt att jämföra kommunism och nazism? Jämförelser kan genomföras på olika sätt. Man kan t.ex. göra en realhistorisk jämförelse och ställa frågan om båda systemen urartade i blodbad. Man kan också ställa frågan om det finns ideologiska likheter mellan kommunism och nazism. Två forskare ansåg att ideologiska jämförelser inte är meningsfulla och fyra förklarade, kanske något överraskande, att kommunism och nazism kan jämföras med liberalism och kapitalism. En forskare såg likheter mellan kommunism och nazism, medan sju stycken valde att betona skillnaderna mellan de två ideologierna.
Lundell ställde även frågan om hur historievetenskapen skall hantera moraliska frågor. Det är ett komplicerat problem, inte minst ur filosofisk synvinkel. Det är inte självklart att forskningen skall ta moraliska hänsyn och flera forskare anförde också professionella skäl till varför det inte kan vara historikerns uppgift att leta förövare. En forskare ansåg att det är fel att när man forskar om brott mot mänskligheten begränsa studiet till kommuniststater. Istället borde man, förklarade han, “tala om hur Sverige idag är inbegripet i att ‘bomba folk och bygga läger i länder långt borta under namn av mänskliga rättigheter’.”
Strategier
Med “strategi” förstå Lundell olika metoder som historikern kan använda sig av för att förklara eller bortförklara historiska skeenden.
Kontextualisering är en historievetenskaplig metod som innebär att man förklarar något genom att sätta in det i ett sammanhang. Valet av kontext kan dock vara ideologiskt betingat. En av forskarna gör sig också skyldig till selektiv kontextualisering när han tonar ned kommunisternas ansvar genom att relativisera deras handlingar till den givna situationen, samtidigt som han väljer en icke-kontextualiserande förklaringsmodell när han skall förklara nazismens brott.
Generalisering används ofta för att normalisera till ett förhållande. En forskare avfärdar tesen att de kommunistiska brotten var unika på något sätt med argumentet att folkmord är allmänt förekommande i historien. Uttryckt på ett annat sätt: det är inte kommunismen som är problemet, utan människans historia. En annan forskare använder samma metod när han förklarar den politiska terrorn med att revolutioner följer ett visst mönster:
Alltså det börjar med en revolution, och typ alla revolutioner är ju blodiga […] oerhörd våldsanvändning, blir nästan alltid terror och motterror, och det tycker jag är så synd.
Alltså: det är inte kommunismen som är upphovet till terrorn, utan en opersonlig logik som är karakteristisk för revolutioner.
En trivialisering använder sig av jämförelser i syfte att tona ned missförhållanden. När en av forskarna jämställer industrialiseringen av England med förhållandena i Auschwitz gör han sig skyldig till en trivialisering. Den bakomliggande tanken är att engelsmännen hade en egen Gulagarkipelag och att forskaren måste ta hänsyn till detta och balansera kritiken av den kommunistiska terrorn med en kritik av britternas dödsläger.
Konceptualisering syftar till definierandet av begrepp. Begreppsbestämningar är dock inte alltid primärt betingade av vetenskapliga hänsyn. En forskare ansåg till exempel att jämförelser mellan nazism och kommunism är meningslösa därför att medan begreppet “nazism” refererar till en storhet, betecknar begreppet “kommunism” en rad ofta disparata företeelser.
Lundell ställer även frågan om kommunismen skall uppfattas som ett hot eller som ett löfte.
Ytterligare en fråga är den allmänna synen på kommunismen? Uppfattas den som ett hot eller som ett hopp? Lundell skriver att kommunismen uppfattas i regel som något gott, medan nazismen ses som något som till sin natur är ont. Lundell menar att detta kanske kan förklara varför en del forskare anser att det inte är forskningens uppgift att utpeka förövare och offer. Föreställningen att kommunismen i grunden är en god tanke är svår att förena med det faktum att miljontals människor mördades av de kommunistiska regimerna. En forskare beskriver följaktligen Lenin som “en levande, varm människa” som tvingades “göra en massa jävla vidriga saker”. Lundell beskriver resonemanget som en form av kontextuell omdefiniering där kommunister humaniseras och nazister dehumaniseras:
I vårt fall innebär kontextuell omdefiniering att fenomenet massavrättning kan ges två olika innebörder genom att placeras i två olika kontexter, en kommunistisk och en nazistisk. I det förra fallet handlar aktörerna under tvång och bibehåller sin mänsklighet. I det senare fallet handlar aktörerna utifrån sin vilja att släcka människoliv och blir därmed avgjort omänskliga.
Lundell menar att forskarupproret mot Forums utvidgade mandat förmodligen kan förklaras med att de som undertecknade uppropet ser på kommunismen på detta sätt. Det är med stor sannolikhet också förklaringen till varför det nystartade projektet fick namnet “Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer” och inte “Kommunismens brott mot Mänskligheten”, som var det ursprungliga förslaget. Kommunismens brott är fortfarande en het potatis i vårt land och beslutet att änddra projektets namn kan ses som ett försök från myndigheterna att undvika konflikter i frågan.
Avslutning
Lundells rapport är, som er redaktör, påpekade ovan, ingen opinionsundersökning. Han har intervjuat totalt 20 personer. Det är således inte möjligt att generalisera från hans resultat. Vad resten av det akademiska Sverige anser om kommunismen kan vi endast gissa om. Det innebär dock inte att rapporten är av noll och intet värde. Tvärtom. Förmodligen ligger det något i Lundells tes att kommunismens överlevnadsförmåga beror på det sociala stöd som denna ideologi har i akademierna. En inte föraktlig andel av de som satte sin prägel på vänsteruppsvinget på 60- och 70-talet var eller blev universitetslärare. Utan detta institutionella stöd, hade det förmodligen gått för kommunismen som det har gått för nazismen. Den hade reducerats till en ideologi omfattad av en våldsbenägen minoritet, helt utan verklighetskontakt.
Det man kanske saknar är en redogörelse för de intervjuades bakgrund. En del anhängare av kommunismen har en teoretisk relation till ideologin, medan andra har många år av praktisk kamp för socialismen i bagaget. Det är, i och för sig, förståeligt att Lundell har avstått från att begrunda denna aspekt, eftersom det hade kunnat göra det möjligt att identifiera de medverkande. Flera forskare uttrycker sig nämligen på ett sätt som om de hade varit Sverigedemokrater med stor sannolikhet hade medfört att deras anställningar hade ifrågasatts. En forskare förklarade sålunda att bolsjevikerna inte hade något val, att den historiska processen krävde av dem att de massakrerade människor. Det faktum att miljontals människor fick sätta livet till i Maos Kina, bemöttes av en annan forskare med påståendet "Ja, men ändå fler fick leva". På frågan om det finns något i den marxistiska teorin som har ett samband med det kommunistiska folkmordet i Sovjet, svarar en forskare att moderniseringen av samhällen "kanske … kostar lite blodspill på vägen". En forskare säger sig inte förstå innebörden av begreppet "diktatur". Flera forskare har svårt att peka ut den kommunistiska terrorns offer och förövare. En forskare hävdar att det inte är nazismen eller kommunismen som är boven i dramat, utan det liberala samhället. Det är det liberala samhällets kris som ger upphov till nazism och kommunism. Detta är naturligtvis extrema uppfattningar.
Någon enkel lösning på detta problem finns inte. Lösningen är inte mer information eftersom de som fortfarande håller fast vid kommunismen som en till sin natur god företeelse inte är okunniga om den terror som kommunister gjort sig skyldiga till varthelst de nått maktens tinnar. Detta blir tydligt i Lundells undersökning när en forskare säger att det kommunistiska massmordet var historiskt nödvändigt eller när en annan forskare hävdar att även om man kan ifrågasätta det kommunistiska skräckväldet från en moralisk synpunkt, hade det många positiva effekter för kommande generationer. Dessa synpunkter påminner om den amerikanske kommunistsympatisören Lincoln Steffens när denne efter att ha avlagt ett besök i Sovjet år 1919 förklarade "I am a patriot for Russia; the future is there; Russia will win out and it will save the world. That is my belief. But I don’t want to live there."
Det finns, skriver Lundell i svensk historiekultur en ingrodd föreställning av närmast religiös karaktär om att det är ok att vara kommunist, försvara kommunismen och kämpa för den:
Hur starkt och fast förankrad uppfattningen om den i grunden goda kommunismen är, framgår av det faktum att den uthärdar mötet med en så utmanande kognition som kunskapen om kommunisters likviderande av miljontals människor.