I boken The New Puritans (Constable, 2022) pekar Andrew Doyle på flera paralleller mellan 1600-talets religiösa puritanism och vår tids wokevänster.
I likhet med puritanismen har wokevänstern en metafysik. Båda rörelserna eftersträvar ideologisk renhet och besattheten av ideologisk renhet förklarar varför de är så intoleranta. Båda rörelserna har martyrer. De är präglade av masshysteri och misstro mot vetenskap och beprövad erfarenhet.
Wokerörelsen är heller ingen vanlig religion, om vi får tro Doyle. Den är, i likhet med dåtidens puritanism, en fundamentalistisk religion. Det faktum att wokevänstern kräver av människor att de ska tro på saker trots att det saknas evidens, till exempel att män kan bli kvinnor och vice versa, gör wokevänstern till en i grunden fundamentalistisk sekt.
Kulturkrig
Wokevänstern kämpar i huvudsak om makten över språket och skälet är att wokekriget är ett kulturkrig. Wokevänsterns strategi formulerades av den italienske kommunisten Antonio Gramsci. Gramsci hävdade att anledningen till att väst inte har blivit socialistiskt är att människorna i väst ogillar socialism. De föredrar kapitalism. Gramsci menade att det beror på kulturen i västdemokratierna. Gramsci uppmanade därför kommunister i väst att infiltrera samhälleliga nyckelinstitutioner och transformera dem inifrån till vapen i den revolutionära kampen.
Gramscis efterföljare riktade in sig på universiteten. Människor med höga administrativa och andra positioner i samhället är universitetsutbildade och vänstern satte som mål att, sakta men säkert, transformera universiteten från institutioner i vilka kunskap produceras till träningscenter för vänsteraktivister.
Föråldrad liberalism
En följd är att den liberala synen på kommunisthotet mot väst är föråldrad. Klassisk kommunism hade som mål att förstatliga det civila samhället. Liberaler var därför skeptiska till staten och positivt inställda till fria marknader. Västdemokratierna har emellertid utvecklats i fascistisk riktning. USA är ett utmärkt exempel på ett kvasifascistiskt samhälle. Den amerikanska konstitutionen förbjuder den federala regeringen från att begränsa amerikaners yttrandefrihet. Amerikanska politiker har därför vänt sig till de stora teknikföretagen med vetskap om att de har koloniserats av wokeideologin och begärt att de ska göra vad politikerna inte får göra. Under presidentvalskampanjen censurerade medieföretag information som kunde inverka menligt på Joe Bidens möjligheter att vinna presidentvalet.
Skriva om politiskt inkorrekt kultur
James Bond är en av världens mest kända och populäraste hemliga agenter. Ian Flemings böcker har numera försetts med varningstexter. Samma öde har drabbat William Shakespeare, Jane Austen, Charlotte Brontë och Agatha Christie. Den brittiske barnboksförfattaren Roald Dahls böcker har gåtts igenom av anställda “sensitivity readers”. En följd är att Augustus Gloop numera beskrivs som “enorm” i stället för som “fet”, detta för att undvika anklagelser om fettfobi. På brittiska bibliotek kan man numera bli halvt om halvt utskälld av bibliotekspersonal om man vill låna “fel” bok.
Rensa ut politiskt inkorrekt kultur
Barnbiblioteket Tiotretton i Kulturhuset i Stockholm har rensat i Tintinbeståndet med motiveringen att i böckerna beskrivs araber som sittandes på flygande mattor. Bibliotekets uppgift är, enligt de aktivister som styr och ställer det, inte att underlätta för stockholmsborna att låna och läsa vad de vill låna och läsa utan att uppfostra låntagarna. En av de som leder detta arbete förklarade för SVT att “All barnbokslitteratur borde ses över. Även vuxenlitteratur.”
Destruera politiskt inkorrekt kultur
I 1984 förpassar Winston Smith allt det som är omöjligt att revidera med framgång till det så kallade minneshålet för destruktion. I Ontario, Kanada anordnade en skolstyrelse en bokbrännardag. Politiskt inkorrekta encyklopedier och bibliografier slukades av elden tillsammans med serietidningar inkluderande Tintin, Lucky Luke och Asterix och Obelix i vad initiativtagarna kallade en “renhetsritual”:
We bury the ashes of racism, discrimination and stereotypes in the hope that we will grow up in an inclusive country where all can live in prosperity and security.
Verkligheten som språklig konstruktion
Varför redigeras böcker som är avsedda för en vuxen publik? Varför gömmer man undan böcker och serietidningar som inte speglar progressiva värderingar? Varför bränns böcker?
Modern vänster är en fusion av intersektionalism och postmodernism. Wokeaktivister hävdar att det inte existerar en objektiv verklighet. Verkligheten är, säger man, en språklig eller social konstruktion. Vad menas då med “objektiv verklighet”? Antag att en gigantisk asteroid träffar jorden och förintar allt liv på planeten. Upphör verkligheten därmed att existera? Wokeaktivister skulle förmodligen förneka det, men deras teori om verkligheten som en social konstruktion förefaller implicera att verkligheten står och faller med oss människor. Om vi försvinner, upphör verkligheten att existera.
Om vi accepterar denna bisarra premiss, förstår vi varför wokefolket är så besatta av språk. Om språk konstruerar världen, blir politiskt inkorrekta språk ett politiskt problem. Om vi accepterar existensen av en objektiv verklighet, kan män ju inte bli kvinnor och vice versa och det uppfattas som oacceptabelt. Språk förtrycker eller befriar. Därför måste yttrandefriheten begränsas och språket rensas på problematiska uttryck. Det är också förklaringen till varför wokefolket ogillar debatter. Om språk konstruerar verklighet i stället för att referera till verklighet, blir diskussioner meningslösa. Debatter är, för wokefolket, en form av krig med andra medel. Frågan är inte vad verkligheten är, utan hur den ska konstrueras.
Påbjudet språk
I Nordkorea är det inte endast förbjudet att kritisera regimen, det är olagligt att inte prisa den. Förbjudet språk är, med andra ord, en sak, påtvingat språk en annan. Detta var kärnan i den konflikt som gjorde Jordan Peterson världskänd. Peterson sade att han inte hade något problem med att adressera en så kallad icke-binär man eller kvinna efter önskemål om de frågade artigt. Den kanadensiska regeringen ville däremot kriminalisera så kallad “misgendering” och Peterson vägrade acceptera statligt, påbjudet språk.
Wokeaktivister vill inte endast definiera om vedertagna ord, korrigera vårt kulturarv och förbjuda eller destruera det som de inte kan korrigera, de vill göra det illegalt att inte använda en viss terminologi. Många länder i väst har infört lagar som inte endast kriminaliserar vissa ord och fraser, utan som också tvingar medborgarna att använda språket på ett visst sätt. En lärare i en svensk skola vägrade använda “hen” om en elev som identifierade sig som icke-binär. Diskrimineringsombudsmannen dömde skolan att betala 150 000 i skadestånd till eleven. Region Norrbotten dömdes till att betala 15 000 i skadestånd efter det att vårdpersonal en journalanteckning använt fel pronomen:
DO gör bedömningen att det har varit fråga om diskriminering när vårdpersonal har felkönat patienter i journalanteckningar.
Detta är ett bra på wokespråk. Felkönat? På vilket sätt skulle en språklig identifikation ändra på en persons kön? När staten börjar tvinga människor att använda vissa ord, har samhället tagit ett definitivt steg i nordkoreansk riktning.
En strategisk allians
Wokeideologi är en strategisk allians mellan intersektionell och postmodern ideologi. Var gränserna går mellan dessa två ideologier varierar från fall till fall. Wokeideologi är inte teori i strikt mening. Dess mål är att förändra samhället i progressiv riktning, inte att beskriva, förklara eller förutsäga verkligheten. Om du kritiserar wokeideologi, till exempel det minst sagt bisarra antagandet att män kan bli kvinnor och vice versa, försöker wokeaktivister inte att övertyga dig om motsatsen. I stället fördömer de dig moraliskt. Woke är inte ett vetenskapligt projekt, det är ett politiskt projekt.
För att förstå wokevänsterns världsbild kan det vara instruktivt att jämföra den med klassisk marxism. Marx hävdade att en individs klasstillhörighet bestäms av dennes roll i produktionsprocessen. Intersektionalismen hävdar att en individs identitet determineras av dennes position i en makthierarki. Klasstillhörighet och identitet är självfallet inte samma sak, men de har snarlika effekter. Marxismen hävdar att klasstillhörighet enar individer till grupper, identitet gör samma sak i den intersektionella teorin.
Intersektionell identitet är dock mer komplext än klasstillhörighet. Du tillhör en och endast en social klass, men du kan ha oändligt många identiteter.
Båda teorierna är kollektivistiska. Marxismen argumenterar för att arbetarklassen ska distansera sig från borgarklassen och organisera sig separat. Intersektionalism hävdar att kvinnor, homosexuella, transpersoner osv. ska göra samma sak, dvs. organisera sig separat.
Kollektivet är, i marxism och intersektionalism, inte endast den grundläggande enheten. Det äger allt inom dess domän. Ryska kommunister hade som målsättning att skapa en proletär kultur eller en kultur som endast reflekterade arbetarklassens värden och visioner. Intersektionalismen förbjuder “kulturell appropriering”. Vita kan alltså inte ha afrofrisyr därför att svarta “äger” det kulturella uttrycket. Svarta har däremot rätt till all vit kultur, vetenskap, teknik och annat. De har till och med rätt att använda n-ordet trots att det ursprungligen formulerades av vita. Egentligen handlar kulturell appropriering alltså inte om rätt till kultur. Det handlar om makt över människor och anklagelser om kulturell appropriering är en av många metoder som wokefolket använder sig av för att kontrollera människor.
Position i produktionsprocessen determinerar klasstillhörighet, position i en maktstruktur determinerar identitet. Klasstillhörighet och identiteter determinerar, i sin tur, människors erfarenheter. Arbetare har inte samma erfarenheter som borgare. Kvinnor och män har olika erfarenheter.
Intersektionalismen hävdar att levd erfarenhet trumfar objektiv sanning. Det innebär att om en kvinna hävdar att du har kränkt henne, trumfar dennes erfarenhet all empirisk argumentation från din sida. Frågan är inte om du har kränkt kvinnan, utan hur kränkningen manifesterade sig.
När intersektionalister talar om erfarenheter, menar de alltså egentligen upplevelser. Med andra ord: Om en kvinna upplever att du har kränkt henne, har du inte rätt att ifrågasätta vederbörande. I brist på objektiva sanningskriterier blir upplevelser determinerande. Levd erfarenhet ska inte förklaras vidare. En levd erfarenhet är sin egen grund. Levd erfarenhet har samma status i postmodern, intersektionell samhällskritik som Gud har i katolicismen. Gud har ingen orsak, han existerar med nödvändighet, inte på grund av något annat.
Wokeideologi är, har vi sagt, en strategisk fusion av intersektionalism och postmodernism. När prins Harry hävdar att den engelska kungafamiljen är rasistisk kan han hänvisa till sin levda erfarenhet. När prins Andrew hävdar att detta inte är sant, kan också han hänvisa till en levd erfarenhet. Vilken erfarenhet räknas? Båda erfarenheterna kan inte vara sanna samtidigt. Levd erfarenhet är för intersektionalismen inte ideologiskt neutralt. Prins Andrews erfarenhet är inte autentisk på grund av hans position i den intersektionellt definierade maktmatrisen. Woke definierar “sanning” i strategiska termer. Levd erfarenhet är de erfarenheter som främjar en progressiv, politisk målsättning. För att en erfarenhet ska räknas som autentisk måste den uttrycka ett specifikt, politiskt ställningstagande.
Slutord
Wokevänstern beskrivs ofta som en form av extremvänster, men detta är en felaktig karakteristik, menar Doyle. Klassisk marxism handlade om arbetare och bönder och ekonomisk exploatering. Det är det som hammaren och skäran symboliserar. Woke är ett medelklassfenomen. Wokeideologin är en produkt av universitetsanställda. Det är skälet till att den premierar identitet i stället för klass. Klassiska kommunister har, menar Doyle, rätt när de säger att universitetsanställda medelklassrevolutionärer har saboterat klasskampen. Dollarmiljardären Oprah Winfrey är i wokeideologin förtryckt, medan USA:s fattigaste tillhör gruppen av förtryckare på grund av sin hudfärg.
The New Puritans är en utmärkt bok. Om du redan har läst flera böcker i denna genre, kanske Doyle inte har så mycket att tillföra. Annars är det definitivt köpläge. Bokens finns översatt till svenska.