Upp till kamp för klimatet?
1800-talsekonomen och filosofen John Stuart Mill var mycket förtjust i musik och lär ha drabbats av en smärre depression som ung man när han fick för sig att det inom en snar framtid skulle bli omöjligt att komponera ny musik. Det finns ju inte hur många noter som helst, resonerade han.
Idag oroar vi oss inte över bristen på noter, utan klimatförändringar.
Redaktören är ingen klimatförnekare. Det är säkert sant att det har blivit varmare och han betvivlar inte att det kan åtminstone delvis ha att göra med hur vi människor beter oss.
Likväl är det inte första gången som katastrofprediktioner slår fel. Paul Ehrlich larmade om världssvält i boken The Population Bomb. Boken publicerades 1968. Dessutom: det var inte bara maten som skulle ta slut: koppar, tenn, nickel och andra metaller skulle ta slut det närmaste decenniet. Ehrlichs profetia slog inte in, men boken blev en storsäljare. Ett annat exempel är The Limits to Growth från 1972. I denna bok varnade den så kallade Romklubben för en kommande global svältkatastrof. Någon svältkatastrof utbröt inte, men boken således i 30 miljoner exemplar.
Upp till kamp för klimatet? Källa: Pixabay.
“Klimatet inte kan vänta”
Redaktören har på annat håll sagt att ideologiseringen av jämlikhetsfrågan har medfört att verkligheten spelar allt mindre roll för människors åsikter. Allt fler människor lever i ideologiska bubblor. Verklighetens uppgift är inte att ge positiv eller negativ feedback, utan bekräfta de egna misstankarna. Eftersom verkligheten numera dessutom har reducerats till en social konstruktion behöver jämlikhetsaktivisterna inte bry sig om när den sparkar.
Klimatdebatten liknar jämlikhetsdebatten i detta avseende.
Först kungörs det att samhället befinner sig i kris. Således kunde en socialdemokratisk jämställdhetsminister säga att hon förvånar sig över att kvinnor inte hatar män. En annan feminist förklarade varför hon hatar män: män är djur. Gudrun Schyman operationaliserade sedermera resonemanget ytterligare genom att jämföra svenska män med talibaner.
Därefter sägs det att åtgärder måste vidtas. Ingen vill ju leva i ett talibansystem. Eller hur? Åtgärderna ska implementeras av staten och innebär i korthet att medborgarnas friheter ska blir färre och att statens makt ska stärkas.
Således vill svenska feminister bygga ut den offentliga sektorn, försvaret undantaget, för att begränsa kapitalismens skadeverkningar. Dessutom vill man reformera medborgarna mentalt genom att införa obligatorisk indoktrinering i genusideologi. De som kritiserar åtgärderna avfärdas som reaktionärer eller högerextremister. Endast fascister och nazister är emot jämlikhet. Eller hur?
Vi ser något liknande i klimatfrågan.
Miljöpartiet säger att “Klimatet inte kan vänta” och då måste vi ju göra något. Eller hur? Några partier vill göra det dyrare att flyga. Somliga vill ha “köttfria måndagar” på dagis. Färre bilar är ett populärt krav. Listan kan göras lika lång som kinesiska muren. Något måste ju göras. Eller hur?
Hur räddar vi de som lider av övervikt?
Naturligtvis behövs miljöpolitik. Alla människor vill leva i en ren miljö. Det är inte där problemet ligger. Problemet skulle kunna formuleras på följande sätt. Antag att redaktören i en artikel på denna webbplats hade uppmanat alla magra medborgare att gå ned i vikt med hänvisning till att vi måste rädda alla överviktiga. Antag vidare att redaktören hade avfärdat alla invändningar med att de kommer från kilogramförnekare. Alla vet vi ju att fetma är ohälsosamt. Bara cyniska och själviska människor kan vara ovilliga att rädda landets överviktiga?
Eller hur?
Yale och Columbiauniversitetet har tagit fram ett Environmental Performance Index för att kunna jämföra länder. Sverige hamnar på en hedrande femteplats av 180 länder. Kina är en av världens stora miljöbovar. Redaktören har besökt det väldiga landet flera gånger och den dåliga luftkvaliteten är påfallande. Kina hamnar på plats 120. Indien återfinns på plats 177.
Sverige är ett rent land. Naturligtvis kan det bli ännu renare, men frågan är om det behöver bli mycket renare. Det som vi satsar på onödig miljövård är resurser som hade kunnat användas för andra syften.
Kanske finns det ingen anledning för svenskar att reagera med klimatpanik. Vi lever i ett rent land. Vi behöver inte införa köttskatt och vegetarisk kost i kommunerna.
Istället är det dags att resten av världen skärper sig. Eller hur?
Det är den slutsats som följer om man applicerar vanligt sunt förnuft på klimatproblemet. Vi kan inte rädda alla överviktiga genom att tvinga under- och normalviktiga att banta.
De som lever i en ideologisk bubbla använder dock inte sig vanligt sunt förnuft. Det är som Miljöpartiet säger: “Klimatet kan inte vänta”. Kanske inte, men klimatet kanske väntar in andra länder än Sverige.
Konspirationsteoretiskt grubbel
Rahm Emanuel var Vita husets stabschef under Barack Obama och sade att kriser inte är enbart negativa fenomen. Tvärtom. De ger politiker möjligheter att göra saker som annars hade varit mer eller mindre otänkbara.
Det var för övrigt en åsikt som även framfördes av Benito Mussolini: när en kris inträffar, exploatera den politiskt. Om ingen kris infinner sig, fabricera en.
Vänsterpartiet menar inte oväntat att miljökrisen kräver “ett ökat gemensamt ägande”. Uttryckt på ett annat sätt: om inte svenskarna accepterar socialism, går världen under. Socialdemokraterna varnar för att klimatproblemen kommer att kräva “stora samhällsomställningar” eftersom kapitalism “leder till allvarlig exploatering av miljö och naturtillgångar. Uttryckt på ett annat sätt: om inte Stefan Löfven och Isabella Lövin får mer makt, går världen under.
Därav redaktörens grubbel. Kanske är det primära målet med radikal miljöpolitik inte miljövård, utan att kollektivisera samhället? Som sagt: kriser är för användbara för att ignoreras.