Cynical Theories. Del III

I förra artikeln beskrev vi postmodernismens historia. 1960-talets postmodernism var abstrakt, dunkel och politisk irrelevant. I mitten av 70-talet hade den akademiska postmodernismen bränt allt sitt krut. Samtidigt hade en ny och mer politiskt potent postmodernism börjat växa fram.
I denna artikel ska vi lite närmare på postkolonial teori.

Edward Said. Källa: Wikimedia.	Gayatri Spivak. Källa: Wikimedia.	Homi Bhabha. Källa: Wikimedia.

Historiskt sammanhang

Europeiska stater dominerade världen under flera hundra år. Det brittiska imperiet var det största, men även länder som Portugal, Frankrike och Holland hade kolonier. Kolonialism var dock aldrig något som enbart sysselsatte européer. Japan hade kolonier i Asien. Koloniala relationer existerade mellan afrikanska länder. Det muslimska, ottomanska imperiet erövrade och ockuperade delar av Europa, Mellanöstern och norra och östra Afrika.

Ordet “postkolonial” betyder ungefär “efter kolonialismen”. Postkolonial teori är alltså inte teori om kolonial krigföring och ockupation. Postkolonial teori handlar om situationen i forna kolonier.

Frantz Fanon är en av postkolonialismens gudfäder. Fanon växte upp på Martinique, en fransk koloni i Västindien. Han var kommunist och förordade väpnat motstånd mot den koloniala övermakten. I förordet till The Wretched of the Earth från 1961 summerade den franske filosofen Jean-Paul Sartre Fanons revolutionära teori:

For in the first days of the revolt you must kill: to shoot down a European is to kill two birds with one stone, to destroy an oppressor and the man he oppresses at the same time: there remain a dead man, and a free man; the survivor, for the first time, feels a national soil under his foot.

Fanon var också psykiater och det var i den rollen som han analyserade kolonialismens psykologiska effekter. Fanon menade att kolonialismen lever kvar i koloniserade människorna långt efter det att kolonierna hade uppnått nationellt självbestämmande. På papperet var människor fria, i realiteten var de mentalt förslavade. Den postkoloniala kritikens uppgift är därför, enligt Fanon, att identifiera och dekonstruera de koloniala diskurser som trälbinder människor.

Said, Spivak och Bhabha

Fanon lade den postkoloniala teorins grund. Överbyggnaden uppfördes av Edward Said, Gayatri Spivak och Homi Bhabha. Edward Said är den mest kända postkoloniala teoretikern. Hans bok Orientalism är en klassiker på området och var på sin tid en stor, kommersiell framgång.
Said hade flera inspirationskällor, men den tänkare som påverkat honom mest är den franske filosofen Michel Foucault.
Foucault menade att allt tal om sanning, objektivitet och rationalitet är meningslöst. Diskurser är en form av makt och samhällskritikerns uppgift är att dekonstruera den för tillfället dominerande vetanderegimen. Foucault hävdade att den moderna vetanderegimen undertrycker kunskaper som hotar samhället. Han kallade dessa kunskaper “marginaliserade kunskaper” och sade att det är maktkritikerns uppgift att försvara dem.
Said var djupt imponerad av Foucaults vetenskapskritik och hävdade att kärnan i västerlandets identitet är en orientalistisk diskurs som framställer västerlandet som rationellt och de forna kolonierna som genomsyrade av myter och vidskepelser. Said var övertygad om att dekonstruerandet av orientalismen skulle göra det möjligt för människor utanför västvärlden att återerövra sina sanna nationella och etniska identiteter.

Gayatri Spivak och Homi Bhabha är två indiska, postkoloniala teoretiker. I likhet med Said fokuserar de på diskurser.

Spivak är påverkad av Derrida och övertygad om att fördomarna och stereotyperna om österlänningar så djupt förankrade i dominerande vita diskurser att det är omöjligt att eliminera dem. I stället förordar Spivak vad hon kallar “strategisk essentialism”. Spivak har beskrivit sig som en marxistisk dekonstruktionsfeminist och menar att österlänningar ska söka styrka i sin gruppidentitet, inte i sin individualitet. Individualism är nämligen en västerländsk ideologi, om vi får tro Spivak.

Bhabha är influerad av Lacan och Derrida. Bhabha är, i likhet med Fanon, Said och Spivak, övertygad om att västerlandets makt över resten av världen baseras på diskurser och att den postkoloniala teorins uppgift är att underminera dessa diskurser. Där upphör emellertid likheterna. Om man hos Said och Spivak kan urskilja ett argument är det, mer eller mindre, omöjligt hos Bhabha. Bhabha sympatiserar inte med marxismen, han är skeptisk till postmodernism. Han anser till och med att språk inte är kan förmedla mening. Hans texter är inte oväntat en extrem form av akademiskt nonsens. Bhabha kom på andra platsen när tidskriften Philosophy and Litterature höll sin årliga Bad Writing Contest med följande rad:

If, for a while, the ruse of desire is calculable for the uses of discipline soon the repetition of guilt, justification, pseudo-scientific theories, superstition, spurious authorities, and classifications can be seen as the desperate effort to “normalize” formally the disturbance of a discourse of splitting that violates the rational, enlightened claims of its enunciatory modality.

Historierevisionism

Postkolonial diskursanalys är ingen empirisk vetenskap. Empirisk forskning ställer frågor, till exempel: “Är samhället rasistiskt?”. Postkolonial forskning baseras på axiomet att det västerländska samhället är rasistiskt. Det är alltså inget som den postkoloniala teoretikern måste bevisa. Tvärtom. Forskarens uppgift är inte att fastställa om rasism föreligger, utan att beskriva hur rasism manifesteras. Om du inte hittar rasism, har du alltså inte tittat tillräckligt noggrant.
Resultatet är historierevisionism. Postkolonial teori har ärvt sitt historierevisionistiska ändamål från marxismen. En av marxismens målsättningar var att skriva om världshistorien i termer av klasskamp (Hur många svenska universitetsstudenter har inte harvat sig igenom den socialistiske ekonomen Leo Hubermans Människans rikedomar?). Postkolonial teori gör något likartat. I likhet med marxistiska historiker vill postkoloniala teoretiker skriva om historien med utgångspunkt i de förtrycktas perspektiv, men medan marxister betonar klass vill postkoloniala teoretiker, i Fanons efterföljd, lyfta fram nation och ras.

Den postkoloniala diskursen expanderar

Orientalism publicerades 1978, 22 år senare hade den postkoloniala kritiken ändrat karaktär. Postkolonialister ville fortfarande dekonstruera orientaliska diskurser och reversera de psykiska och ideologiska skador som kolonialismen sades ha gett upphov till hos de koloniserade folken, men det var inte längre det enda politiska projektet. Det nya målet var att avkolonisera västerlänningar. Minoriteters identiteter skulle stärkas, icke-minoriteters identiteter skulle försvagas.

Allt ska avkoloniseras!

De traditionella, postkoloniala kritiska målsättningarna var alltså intakta. Orientaliska diskurser skulle dekonstrueras och icke-vita uppmanades att vara sina traditioner trogna. Konsekvenserna var ofta komiska. Postkolonialister hävdade att endast kineser ska driva kinesrestauranger och att endast afrikaner får ha afrofrisyr. De riktigt ambitiösa avkoloniserade även sitt kärleksliv. New York Times publicerade en artikel i vilken en spansktalande amerikan berättade att han hade gjort slut med sin flickvän därför att hon är vit.

För vita gällde andra regler. Vita västerlänningar uppmanades att avkolonisera sina bokhyllor och musiksamlingar. De uppmanades att öppna upp sina sinnen för icke-västerländsk kultur, men varnades samtidigt för att bli för intresserade. Kulturell appropriering är nämligen inte tillåtet.

Det var när dessa idéer fick fotfäste inom akademierna som idén om forskningsrättvisa föddes. Forskningsrättvisa utgör ett försök att avkolonisera vetenskapen. Detta kan verka vara ett fruktlöst projekt. Är inte sanning något universellt? Det finns ingen ‘min’ eller ‘din’ sanning.
Postkolonial teori var emellertid influerad av Foucault och hävdade det omvända: Det enda som existerar är lokala sanningar. Om en kvinna säger sig vara diskriminerad, är det hennes sanning och att begära evidens är att ogiltigförklara hennes upplevelser och kräva att hon ska argumentera i universella termer.
Detta kallas ibland “ståndpunktsepistemologi” och innebär att artiklar och avhandlingar inte ska bedömas på traditionellt sätt, dvs. med hänvisning till logisk konsistens och empirisk korrespondens. I stället är det akademikerns identitet som är avgörande. Om denne tillhör en marginaliserad grupp eller beskriver marginaliserade gruppers erfarenheter, kan hans slutsatser inte ogillas. All sanning är lokal.

Strävan efter forskningsrättvisa hade också humoristiska inslag. Postkolonial teori baseras på Foucaults maktgenealogier. Foucault är emellertid vit, vilket är problematiskt för renläriga postkoloniala teoretiker. Postkoloniala teoretiker kunde därför avstå från att citera Foucault för att i stället citera någon annan med en mer politiskt korrekt identitet som i sin tur citerade Foucault.

Avkoloniseringen av universiteten innebar att man krävde fler icke-vita lärare, läromedel författade av icke-vita och respekt för icke-vita kunskapsformer. Kraven var på intet vis ologiska: Om sanning är något lokalt, blir det viktigt att så många lokala sanningar som möjligt exponeras. I realiteten är ståndpunktsepistemologi naturligtvis inget som postkoloniala teoretiker verkligen tror på. Det är ett verktyg bland många i den politiska kampen mot det liberalkapitalistiska samhället. En postkolonialist skulle aldrig godta att det existerar vita, lokala sanningar.

Kommande artikel

I en kommande artikel ska vi granska ett annat postmodernt fenomen: queerteori.