Robert Gates var CIA-chef under president George H. W. Bush och försvarsminister under George W. Bush och Barack Obama. I Duty. Memoirs of a Secretary at War (Alfred A. Knopf, 2014) beskriver Gates sina år som USA:s försvarsminister. Han skriver att han avskydde arbetet som försvarsminister, men att han ställde upp därför att det var hans plikt. Det var, skriver han, otänkbart att tacka nej till posten när hemlandet var indraget i krig.
Hans beundran för USA:s armé är obegränsad.
I slutet av boken skriver han att han begärt att få gravsättas i sektion 60 på Arlingtons National Cemetary i Virginia. Det är där, skriver han, som många av de som har stupat i Irak och Afghanistan vilar. “The greatest honor possible would be to rest among my heroes for all eternity.”
Kuriosa
Krigen i Irak och Afghanistan upptar huvuddelen av Duty och det är inte så svårt att förstå varför. Septemberattackerna betraktas av många analytiker som en vattendelare i USA:s moderna historia. USA:s förre president George W. Bush har diskuterat Irakkonflikten och kriget mot terrorismen i Decision Points och Condoleezza Rice, som var en av Bushs utrikesministrar, har gjort samma sak i No Higher Honor. A Memoir of My Years in Washington.
Gates’ bok är på denna punkt inte unik. Bortsett från att han var mer pessimistisk om möjligheterna att skapa ett demokratiskt Irak och Afghanistan, delar han Bushs och Rices analys. Innan vi kikar närmare på denna viktiga skillnad vad avser situationsanalys, skall redaktören emellertid roa läsarna med lite skojig kuriosa.
Mötesrummet i Pentagon kallas “The Tank”.
Det så kallade Situationsrummet i Vita huset hade under en lång period inga fönster.
Under sin tid som försvarsminister, kallades Gates “Yoda” i Pentagon på grund av sin relativt höga ålder.
Gates beskriver mötena i Pentagon som utdragna, tråkiga och PowerPointbaserade.
En patriotmissil avfyrades av misstag från en amerikansk bas i Qatar. Missilen landade i Qatars försvarsministers trädgård – utan att explodera.
Under ett möte krävde Saudiarabien att USA genomför storskaliga attacker mot Iran.
När Gates fick i uppdrag att förklara för världen varför USA har klustervapen, utbrast han: “So you want me to be the poster boy for cluster munitions?” Gates skriver att vicepresident Cheney log och svarade “Yes, just like I was with torture and Hadley with land mines!”.
När Obama frågade Gates om han ville fortsätta som försvarsminister i den tillträdande, Demokratiska administrationen, ställde Gates frågan om Obama var beredd att fortsätta Bushs strategi att konfrontera terrorismen på dess hemmaplan. Obama svarade: “Yes, I’m no peacenik”.
Han kritiserar NATO-medlemmar i Europa för att de beter sig som om försvarsinvesteringar inte är viktiga och att behandlar NATO som en diskussionsklubb, inte en militär allians.
Gates skriver att även om han aldrig betvivlade Obamas stöd till trupperna i Irak, sympatiserade den Demokratiske presidenten av allt att döma inte med deras uppdrag. Bush var passionerad när det gällde Irak, han hade bestämt sig för att vinna kriget och var beredd att byta ut hela försvarsledningen om det var nödvändigt för att uppnå målet. Obama ville bara en sak: transportera de amerikanska styrkorna hem.
Bush ville på ett tidigt stadium stänga terroristfängelset på Guantanamo. Obama hade gått till val på att göra samma sak, men varken Bush eller hans efterträdare lyckades hitta en lösning på problemet som inte strider mot USA:s säkerhetspolitiska intressen.
Guantanamo står således kvar.
Gates övertygade Obama om att presidenten inte behövde den nya, förslagna presidenthelikoptern med argumentet att det enda som den tillför är en mikrovågsugn.
Gates beskriver mötena med Obamaadministrationen som bedrövliga då de ofta bara handlade om hur inkompetent president Bush hade varit.
Hillary Clinton och Obama erkände att deras motstånd mot Bushs Irakkrig var politiskt motiverat.
Afghanistans ledare Hamid Karzai beskrivs av Gates som en impulsiv och konspirationsteoretiskt lagd president som gärna skyllde landets problem på amerikanerna – inte talibanerna.
Iraks president är en gnällspik som söker sin maka.
Gates nämner också räden mot bin Ladens gömställe i Abbottabad, Pakistan. Gates hade före attacken blivit informerad om att om bin Laden skulle tas levande, måste två villkor vara uppfylla. För det första: han måste möta SEAL-teamet naken. För det andra: hans händer måste vara uppsträckta i luften. Gates, Obama och medlemmar ur det Nationella säkerhetsrådet kunde följa dramat tack vare en drönare som på hög höjd cirkulerade runt byggnaden. Det innebar också att bildkommunikationen bröts när soldaterna väl hade trängt in i huset.
Situationsrummet i Vita huset. President Obama, vicepresident Joe Biden, utrikesminister Hillary Clinton och medlemmar ur det Nationella säkerhetsrådet följer räden mot Usama bin Ladens gömställe i Pakistan. Gates syns längst nere i det högra hörnet. Källa: Wikipedia.
Ett problem var att säkerställa bin Ladens identitet. Var det verkligen bin Laden som man hade dödat? Bin laden var en lång man och när man skulle mäta kroppens längd, upptäckte man att man inte hade ett måttband. Obama muttrade att man hade sprängt en helikopter värd 60 miljoner dollar, men inte haft råd att köpa ett måttband. Man löste problemet genom att en lång SEAL-soldat lade sig på marken bredvid den döde Al Qaeda-ledaren. Obama gav sedermera ledaren för operationen en medalj och ett måttband som bevis för sin humor och uppskattning.
Irak och Afghanistan
Saddam Husseins invasion av Kuwait och det efterföljande Gulfkriget utgjorde förspelet till den USA-ledda invasionen av Irak. Gates skriver att det fanns två skäl till varför USA inte följde de retirerande irakiska styrkorna till Bagdad och störtade Saddam.
Ett skäl var att den amerikanska militärledningen var övertygad om att fiaskot i Kuwait skulle leda till en statskupp, att Saddam skulle störtas av sina egna generaler. Ett annat skäl var att den FN-resolution som låg till grund för aktionen inte gav amerikanerna mandat att störta den irakiska diktaturen.
Saddam vägrade dock att släppa greppet om Irak och FN tillgrep ekonomiska sanktioner. Irak tilläts sälja tillräckligt med olja för att kunna köpa mat och medicin, men regimen stoppade pengarna i egen ficka och gjorde ett propagandanummer av det faktum att många irakier gick sjuka och hungriga. Sanktionspolitiken fungerade alltså inte. Till detta tillkom att FN:s vapeninspektörer hindrades från att fullgöra sitt uppdrag. Den 19 mars 2003 stormade en USA-ledd koalition Irak, krossade den irakiska armén och tvingade Saddam på flykt.
Gates skriver att han som försvarsminister hade två klockor att ta hänsyn till. Den första klockan gick för långsamt, den andra för fort. Gates kallar den första klockan “Bagdadklockan”. Den amerikanska militären behövde tid för att få den ofta kaotiska situationen under kontroll och irakierna behövde tid för att åstadkomma en nationell försoning.
Den så kallade Washingtonklockan gick betydligt snabbare. Kongress, media och en alltmer irriterad allmänhet ville se snabba resultat och krävde att USA skulle öka pressen på irakierna att själva ta ansvar för det uppkomna läget. Bush var skeptisk och trodde inte att större krav skulle leda till att irakierna axlade mer ansvar eftersom Irak saknar demokratiska traditioner.
Gates skriver att hans uppgift var att få Washingtonklockan att gå långsammare och att snabba upp den i Bagdad.
Även försvarshögkvarteret Pentagon var med sina drygt tre miljoner anställda en källa till bekymmer. Gates skriver att Pentagons intresse för Irak minskade starkt efter det att Saddams regim hade störtats i gruset. Pentagon är starkt präglat av det kalla kriget och designat för nationskrig, inte terroristbekämpning. Följaktligen tog det den amerikanska armén endast 100 timmar att krossa den irakiska armén som vid tidpunkten för Operation Iraqi Freedom var världens fjärde största armé, medan det krävdes många år och stora truppförstärkningar för att få inhemsk och utländsk terrorism i Irak under kontroll.
Gates ger flera exempel på Pentagonproblem. En viktig orsak till de amerikanska förlusterna var att militärens transportfordon inte klarade av så kallade IED:s eller hemmagjorda bomber. Gates skriver att Pentagon var märkbart ointresserat av att satsa på säkrare fordon eftersom dessa skulle vara oanvändbara i ett “verkligt” krig. Det var, helt enkelt, slöseri med dyrbara dollar. Att amerikanska soldater dog spelade ingen roll. Pentagon var mer sysselsatt med att planera för framtida krig än att stödja trupperna i Irak. Gates skriver att han hade störst problem med flygplanet. Flygvapnet motsatte sig en satsning på drönare med hänvisning till att de är förarlösa.
Gates menar att kriget i Afghanistan är mer komplicerat än Irakkonflikten. Det tog USA ett fåtal veckor att tvinga Al Qaeda och talibanrörelsen på flykt, men det misslyckades amerikanerna att krossa terroristerna därför att de kunde ta sin tillflykt till Pakistan. Pakistans regering har ingen reell auktoritet i gränsområdena mot Afghanistan och slöt därför en överenskommelse med de folkgrupper som i realiteten kontrollerar gränsen enligt vilken centralregeringen förbinder sig att lämna dem i fred om de i gengäld kastar ut terrorister och talibaner. I realiteten betydde detta avtal ingenting, istället hade talibanerna fått en fristad och kunde börja göra räder in i Afghanistan och bränna ner skolor, mörda lärare och kvinnliga studenter.
Gates hävdar att Pakistan bara var allierad med USA på papperet. De gillade det amerikanska biståndet, skriver han, men avskydde amerikaner.
Kriget mot talibanerna underlättades inte av att NATO hade blivit en tvånivåorganisation: den första delen bestod av trupper som var villiga att slåss och om nödvändigt att dö för frihet och demokrati, den andra delen bestod av nationer som inte var villiga att riskera något.
Ytterligare ett problem var friktioner mellan president Obama och den militära ledningen. Obama var, skriver Gates, övertygad om att militären hade en egen agenda och konspirerade mot honom. Han avskedade också överbefälhavaren för de amerikanska Afghanistantrupperna. Bush hade ett liknande problem under Irakkriget och sparkade hoper av höga militärer i syfte att konsolidera sin Irakstrategi.
När det kom till kritan gjorde Obama samma sak som sin företrädare. Bush genomförde en kraftig förstärkning av den amerikanska truppnärvaron i Irak och Obama beslutade sedermera att göra detsamma i Afghanistan. Bushs strategi var framgångsrik, idag vet vi inte ännu om samma effekt har uppnåtts i Afghanistan.
Om det finns en skillnad mellan Gates, Bushs och Rices analys, är det att Gates’ är mer pessimistisk. Han delar Bushs och Rices uppfattning att båda krigen kan vinnas, men menar att det kräver att USA modererar sina ambitioner. Gates menar att USA:s mål borde vara att köra ut talibanerna ur landet och att bygga upp Afghanistans armé så att afghanerna själva kan försvara sitt territorium.
Bush hade betydligt yvigare och, om vi får tro Gates, mer verklighetsfrämmande ambitioner. Bush ville skapa ett starkt, demokratiskt Afghanistan, han ville reformera en ålderdomlig och extremt konservativ kultur och ställa den afghanska ekonomin på stabila fötter. Gates menar att detta var fullständigt orealistiskt.
Den amerikanska Irakpolitiken var grundad på samma orealistiska antaganden och det förklarar, enligt Gates, varför konflikten blev så långdragen. Efter 23 år med Saddam vid styret, 8 års krig med Iran, 12 år av ekonomiska sanktioner, ett Gulfkrig, ett civilt samhälle i spillror och en närmast total brist på demokratiska traditioner, var Irak ett brutet samhälle. Det fanns, menar Gates, inget att bygga vidare på. Irak var ett land i politisk, ekonomisk och kulturell och moralisk ruin.
Det var naturligtvis inte allt
Duty handlar givetvis inte endast om Irak och Afghanistan. Gates diskuterar Ryssland, Kina, Nordkorea, NATO, Libyen och den arabiska våren.
Han menar att Sovjetimperiets kollaps har försvagat NATO. Han hävdar att NATO-utvidgningen gick för fort. Han säger att han kan förstå att ryssarna känner oro inför NATO:s expansion österut och han anser att det var fel att föreslå Ukraina och Georgien som medlemmar. Han säger att USA:s intressen inte alltid är identiska med Israels intressen och han motsatte sig attacker mot Libyen.
Robert Gates Duty. Memoirs of a Secretary at War är kanske inte lika spännande som Bushs Decision Points och Rices No Higher Honor och det beror med all sannolikhet på att man känner igen sig. Samtliga böcker handlar om Irak- och Afghanistankriget och det faktum att Gates är gammal kollega till Bush och Rice borgar nog för att samstämmighet vad avser åsikter är relativt vanligt förekommande. Det hindrar emellertid inte att boken är intressant och läsvärd. Den här typen av böcker borde läsas av alla och envar. De utgör ett hälsosamt korrektiv till den paranoia som präglar analysen av kriget mot terrorismen.