I Can’t Breathe: How a Racial Hoax Is Killing America (Regnery Publishing, 2021) är David Horowitz’ andra bok detta år och ämnet är Black Lives Matter-rörelsen (BLM) och det sociala kaos som följde på George Floyds död. Horowitz menar att BLM baserar sin extremt destruktiva verksamhet på en lögn som, av olika skäl, har accepterats okritiskt av media, sport- och affärsvärld och landets politiska etablissemang: att Amerika är strukturellt rasistiskt.
George Floyd
George Floyd spelar huvudrollen i Horowitz drama. Det var Floyds död som var den utlösande faktorn bakom vandalismen och det utbredda våldet. Under de första 103 dagarna drabbades 220 städer av våldsamheter och massförstörelse. Black Lives Matter (BLM) var involverade i 95 procent av upploppen.
Om Floyd hade varit en medborgarrättskämpe av samma kaliber som Martin Luther King, skulle man kanske kunna förstå människors vrede. Den bistra sanningen är emellertid att Floyd var en simpel yrkesförbrytare. När han dog hade han nio fängelsevistelser bakom sig. Anledningen till att han arresterades var heller inte att han var svart, han hade blivit polisanmäld för att ha betalt ett paket cigaretter med en förfalskad sedel.
De kravaller som initierades och uppbackades av BLM medförde att oskyldiga människor attackerades, affärsverksamheter, myndighetsbyggnader och bostadshus skövlades och ibland totalförstördes. Kostnaderna för upploppen uppgår i dagsläget till svindlande 16 miljarder kronor. Hur kunde en karriärbrottslings död inspirera människor till så mycket kriminalitet?
BLM hävdar att Floyd föll offer för vit rasism.
Stämmer det att George Floyd var ett offer för vit rasism?
Nej, det gör det inte. Floyd arresterades av två poliser, en svart och en vit. Derek Chauvin, den polis som blev filmad sittandes på Floyd, kom till brottsplatsen drygt tio minuter senare tillsammans med en polis av asiatiskt ursprung.
Redan här börjar BLM:s narrativ således att halta. Det faktum att polisstyrkan som arresterade Floyd var genuint multietnisk stöder knappast rasismargumentet.
Minnesotas justitieminister, Keith Ellison, var den som åtalade Derek Chauvin. I en intervju med CBS 60 minutes sade Ellison att man inte hade hittat något som antyder att polisernas motiv var rasistiskt. Poliserna hade varit artiga, men bestämda. När Floyd klagade över andningsbesvär hade poliserna kallat på ambulans. Anledningen till att Floyd hamnade på marken med en polis sittandes på sig var inte att han var svart, utan att han motsatte sig att bli arresterad.
Varför dog George Floyd?
Chauvin hade heller inte knäet på Floyds nacke, utan på ena nacksidan. Det är en i Minnesota accepterad, men inte helt okontroversiell, polisteknik för att hantera personer som gör motstånd under en arrestering.
Vidare: Det är sant att Floyd klagade över att han inte kunde andas när han låg på marken, men han uttryckte samma klagomål när han satt i sin bil. Han klagade över andningssvårigheter innan Chauvin anlände till platsen och brottade ned honom på marken.
Varför gjorde han det? Den toxikologiska rapporten visade att Floyd hade tagit nära fyra gånger den dödliga dosen av fentanyl, en drog som nedsätter andningsfunktionen. Rockstjärnorna Prince och Tom Petty dog båda på grund av att de av misstag överdoserade fentanyl. Floyd hade dessutom intagit metaamfetamin. Han var positiv för covid-19 och hade hjärtbesvär. Poliserna hade naturligtvis ingen aning om allt detta.
Black Lives Matter
Varför valde BLM att fokusera på George Floyd? Floyd var ju karriärförbrytare, drogmissbrukare och knappast en politisk förebild.
Svaret på den frågan är att BLM ser kriminalitet som revolutionära handlingar. Organisationens målsättning är att destabilisera status quo. Hur det görs spelar mindre roll. BLM har samma syn på kravaller och våld. De är politiska taktiker.
Saul Alinsky preciserade denna strategi på följande sätt:
The Issue is Never the Issue. The Issue is always the Revolution.
Uttryckt på ett annat sätt: BLM utnyttjade Floyds öde för politiska syften, inte därför att man värnar om svarta liv. I så fall hade man naturligtvis inte krävt en destruktion av landets polisväsende. BLM resonerar kommunistiskt: En förutsättning för en kommunistisk revolution är en svag polismakt. Om BLM hade brytt sig om svarta, hade man sörjt svarta poliser som dött i tjänsten, men det gör man inte.
Ariel Atkins, BLM-ledare i Chicago, hävdade följdriktigt att stölder är ekonomisk omfördelning med andra medel:
I don’t care if somebody decides to loot a Gucci’s or a Macy’s or a Nike because that makes sure that that person eats. That makes sure that that person has clothes. That’s a reparation.
Anata Shakur är en av BLM:s hjältar. Shakur flydde till Kuba efter det att hon hade mördat en polis. Där erbjöds hon asyl av Fidel Castro. När Fidel Castro dog tackade BLM honom för att ha gett Shakur och andra “revolutionärer” skydd:
A final lesson is that to be a revolutionary, you must strive to live in integrity. As a Black network committed to transformation, we are particularly grateful to Fidel for holding Mama Assata Shakur [polismördare], who continues to inspire us. We are thankful that he provided a home for Brother Michael Finney, Ralph Goodwin, and Charles Hill [polismördare och flygplanskapare] , asylum to Brother Huey P. Newton [polismördare], and sanctuary for so many other Black revolutionaries who were being persecuted by the American government during the Black Power era. …
With Fidel’s passing there is one more lesson that stands paramount: when we are rooted in collective vision when we bind ourselves together around quests for infinite freedom of the body and the soul, we will be victorious. As Fidel ascends to the realm of the ancestors, we summon his guidance, strength, and power as we recommit ourselves to the struggle for universal freedom. Fidel Vive!
Politiskt rättfärdigande
En krokodil som dränker en gasell eller äter den levande ser inte sitt agerande som omoraliskt eller moraliskt. Den följer sina instinkter. Vi människor är annorlunda. Vi har ett behov av att rättfärdiga oss och detta skiljer oss från djur i allmänhet.
BLM rättfärdigar all destruktion i politiska termer. Organisationen är övertygad om att Amerika är strukturellt rasistiskt och bortom all räddning. Det enda som kan göras är att jämna samhället med marken och starta om från början.
Horowitz menar att denna teori är falsk.
Det är förvisso sant att strukturell rasism existerar i Amerika, men den riktar sig inte emot svarta, utan mot vita och asiater. När amerikanska universitet blir stämda för diskriminering är det ofta högpresterande vita och asiatiska studenter som hävdar sig vara särbehandlade, inte svarta.
Med undantag för positiv särbehandling av svarta är strukturell rasism förbjudet i lag i Amerika. Om BLM:s teori hade varit korrekt, hade amerikanska domstolar varit fullständigt överhopade av diskrimineringsmål, men det är de inte.
Svarta amerikaner har varit mycket framgångsrika i underhållnings- och sportbranschen. Amerikansk musik är otänkbar utan svarta artister. Över en tredjedel av borgmästarna i USA:s största städer är svarta. I Representanthuset sitter 60 svarta politiker. Barack Obama hade inte vunnit presidentvalet två gånger utan det vita Amerikas stöd. Under Obama hade Amerika en svart justitieminister och en svart nationell säkerhetsrådgivare.
Det faktum att så många vita sympatiserar med BLM är i sig ett bevis på att Amerika inte är rasistiskt. Majoriteten av landets svarta är dessutom ingen förtryckt underklass. De flesta svarta tillhör idag medelklassen.
Brott i Amerika
Inte heller ger officiell statistik något stöd åt BLM:s konspirationsteorier.
Våldsamma brottslingar löper större risk att bli skjutna av polis än brottslingar i allmänhet. Frågan är således var vi finner lejonparten av denna typ av kriminella. Svaret är att vi hittar dem i det svarta Amerika. Svarta utgör cirka tolv procent av USA:s befolkning, men begår över hälften av alla mord i USA.
Det är således inte orimligt att anta att svarta borde vara föremål för fler polisskjutningar än vita. I realiteten är detta inte sant. Svarta är faktiskt underrepresenterade när det gäller dödliga konfrontationer med polis. En vit man som motsätter sig en arrestering löper större risk att bli skjuten än en svart.
Dessutom: Vid dödliga konfrontationer har polis och offer i de flesta fall samma rastillhörighet. Med andra ord: när svarta blir skjutna av polis, är polismannen i åtta fall av tio svart.
Inte heller är det korrekt att vita begår fler brott mot svarta än omvänt. Horowitz citerar statistik som säger att när ett brott begås mellan en svart och en vit är brottslingen svart i 80 procent av fallen.
Sist men inte minst: hatbrottsstatistiken uppvisar samma mönster. Svarta är överrepresenterade i hatbrottsstatistiken, vita är underrepresenterade.
Slutord
I Can’t Breath är en liten, men ambitiös, läsvärd och lättläst bok. Horowitz går igenom samtliga 26 fall av påstådd polisbrutalitet som Black Lives Matter har åberopat sig på som bevis på att Amerika är strukturellt rasistiskt.
Majoriteten av offren för polisvåld var brottslingar som antingen gjorde motstånd mot polisen eller var så neddrogade att de inte förstod att de utsatte sig för fara när de motsatte sig arrestering. Tre personer dog under tragiska omständigheter. Breonna Taylor var en av dem. Taylor hamnade av misstag i skottlinjen efter det att hennes pojkvän hade öppnat eld mot en grupp poliser och dessa hade besvarat eldgivningen. Två personer dog helt i onödan. Trayvon Martin tillhörde den sistnämnda gruppen. Horowitz menar att det var fel att frikänna Martins baneman, George Zimmerman. Zimmerman var, å andra sidan, inte polis. Inte heller var han vit.
Bokens beskrivning av BLM-rörelsen och medias, sportvärldens, teknikföretagens och det politiska etablissemangets närmast incestuösa band till organisationen gör boken läsvärd.
Horowitz har emellertid svårt för att bestämma sig för om Chauvins knä låg på eller vid sidan av Floyds nacke. Ibland säger han ditt, ibland säger han datt.
Redaktören hade också förväntat sig att Horowitz skulle konkludera att Derek Chauvin utsattes för ett justitiemord. Horowitz säger förvisso inte att rättegången var riggad, men det är svårt att få en annan uppfattning efter att ha läst boken. Om det är korrekt att Floyd dog till följd av sitt fentanylmissbruk och sin allmänna skröplighet, borde väl Chauvin inte ha dömts till 22 år i fängelse?
Undertecknad hade nog också förväntat sig att författaren skulle kräva en terroriststämpling av BLM, men inte heller det serveras oss på någon av bokens 256 sidor.